Incense: Avignon & Antidawn
Ytterligare sa herren till Mose: Ta dig välluktande kryddor, stakte och sjönagel och galban, och tillsammans med dessa vällukter rent rökelseharts, lika mycket av varje slag, och gör av det rökelse, en konstnärligt beredd blandning, saltad, ren, helig.
För sju år sedan bodde jag i Rom för att skriva en masteruppsats i konstvetenskap. Som en del av min strävan till att förstå barockkonst besökte jag Santissima Trinità dei Pellegrini* för att ta del av den traditionella latinska mässan. Den latinska mässan infördes som en del av motreformationen 1570 och var densamma ända fram till 1962 då en mer publiktillvänd och folklig mässa infördes. Tänk dig en rockig präst med långt hår. Men ett fåtal kyrkor tillåts fortsätta utföra den traditionella mässan och en av dem var just Santissima Trinità dei Pellegrini så jag gick dit ett par gånger. Det är samma kyrkorum, samma rökelse och kläder, samma rit som Caravaggio och Bernini måste ha deltagit i tusentals gånger.
Själva mässan var framför allt förvirrande. Jag satt längst bak med ett instruktionshäfte jag fått av min dåvarande chef, en traditionell katolsk man, så att jag skulle kunna följa med i själva riten. Jag tror inte jag lärde mig något, en präst mumlade på latin mot en vägg, då och då kom en medhjälpare fram till prästen och ringde i en liten klocka, ibland var man tvungen att stå upp. Trots denna förvirring så var besöken minnesvärda. För det första så är det alltid starkt att se bedjande människor. För det andra så är miljön fantastisk. Det rymliga barockrummet. Ett lätt gnisslande från träbänkarna. Konsten, de traditionella dräkterna, tända ljus. Och framför allt, rökelsen. Den stora luftiga kyrkan och den fantastiska doften som ekar genom årtusenden, människan har eldat trä med kåda och harts längre än hon sysslat med organiserad religion. Så även om riten är obegriplig så var mässan en stark estetisk upplevelse. Rökelsen var ljuvlig.
År 2002 släppte Comme des Garçons en serie med fem parfymer med rökelsetema, en för varje världsreligion: Quarzazate (islam), Zagorsk (ortodoxa kyrkan), Jaisalmer (hinduism), Kyoto (buddhism och shintoism) och Avignon (katolicism). Den katolska rökelseparfymen är döpt efter den franska staden Avignon, dit fransmännen tvingade påvestolen under 1300-talet. Under en kort period i slutet av 1300-talet fanns det två påvar, en i Rom och en i Avignon, som båda såg den andre som falsk. Hur som helst, det är Avignon av Comme des Garçons jag bär just nu. Det första man upplever i parfymen är en luftig rökelse. Hur ska jag beskriva detta? Det är som om doften har volym. Först och främst är det en rökelsedoft, väldigt lik den jag kände i kyrkan i Rom, men på något sätt har parfymens skapare Bertrand Duchaoufour lyckats blåsa upp doften och gett den rymd. Vilket gör den ännu mer lik ett rymligt kyrkorum. Rökelsedoften står i förgrunden men den har en kall och metallisk skugga, ett kyligt tomrum. Sen förändras doften. Efter någon timme på huden släpper det kalla och doften får en mjukare sötare karaktär med inslag av vanilj. Faktiskt så påminner det lite om samma sötma som gamla skinnband kan få, som doften i ett gammalt bibliotek. Biblioteket i det gotiska påvepalatset i Avignon. Comme des Garçons Avignon är en parfym som är mycket enkel att tycka om. Det börjar i en underbar rökelse med moderna inslag och slutar i en mjuk vanilj och mysk.
Burial släppte sin långa EP Antidawn natten den 6 januari 2022. Jag hade varit på middag kvällen innan och det hade hunnit bli midnatt innan jag begav mig hem. Eftersom att jag gillar att promenera på natten tackade jag nej till att följa med mina vänners taxi och tittade istället om det hade kommit någon ny musik jag kunde lyssna på och där låg Burial. Det var kallt och torrt ute, snön yrde runt bilarna på Värmdövägen. Södermalm speglades i Hammarby sjö. Någon harklar sig och en röst sjunger i ett stort eko night is calling. Vinternatten och musiken hamnar i samma känslofack som parfymen ovan.
Att lyssna på Antidawn är som att plocka upp en gudstjänst via en satellit men mottagningen brister. David Toop beskriver i sin bok Ocean of Sound hur äventyraren Louis Sarno spelade in pygmemusik i Centralafrika. Han satt gömd i ett träd långt från själva ljudkällan. Syrsor och fåglar, själva naturen, låg i förgrunden med musiken en bit bort. En liknande känsla finns i Burials musik. En scen byggs upp. Syrsor och knaster. Sedan vind på en mikrofon och nostalgiska rymdljud. En radio som inte riktigt plockar upp signalen. Rösterna är om vartannat långt bort och nära. Musikens alla Ekon bildar en stor kall rymd för musiken att vara i. En försiktig orgel och hold me close, you make me feel like I’m in love. En orgel och ett kärleksbudskap. I sin recension i Svenska Dagbladet frågar sig Andres Lokko om Burial har funnit Gud. Och det är en gudstjänst, knastrig och bruten, som glider in och ut ur bild. Alla ljud är konstant i ett luftigt panorama. På grund av alla ekon och knaster och elektroniska rymdljud. På promenaden hem den kvällen den 6 januari har jag lyckats få in en långväga gudstjänst med naturen och rymden i förgrunden.
Parfymen och musiken är mycket lika i sina uttryck. Ett skådespel för näsan och ett skådespel för örat. Båda har en stor kall rymd i sig och båda för tankarna till kyrkan och en gudstjänst. Båda gömmer också en värme. Avignon övergår över tid mot en mjukare vaniljaktig doft som man inte känner av från början, det är den som påminner om gamla skinnband. Slutraderna i Antidawn må vara en dödslängtan men den är betryggande och tröstande Somewhere in the darkest night / I wanna be there / When you’re alone / Lying, in your loving arms / Here I am / Come get me. Antidawn har ingen melodi man kan nynna på och ingen rytm man kan dansa till. Man kan till och med kalla musiken tråkig. Men om man blundar och lyssnar får man en teater. En teater som doftar Avignon.
Rökelse är tätt förknippat med religion. Men tänk dig elden som håller dig varm tiden innan organiserad religion. Om den innehåller kåda och harts brinner den långsammare och varmare. Den luktar rökelse och sprakar som Burial. Det är doften och ljudet av naturlig trygghet före den övernaturliga. En ljuskälla i mörkret.
*Det är inte samma kyrka på bilden som i texten.
Referenser:
Andra Mosebok
Antidawn av Burial (EP)
Jag undrar om han funnit Gud? av Andres Lokko (recension i SvD 9/1 2022)
Ocean of Sound av David Toop
Konsten sjunger 