Cap Néroli & Neroli

I started thinking about smell in 1965. – Brian Eno

1

Redan när Brian Eno gick på konstskola blandade han egen parfym. Tillsammans med en vän hade han lyckats samla ihop ett femtiotal små flaskor med suggestiva dofter. Gummi, eneträ, bensin, ammoniak. Ett decennium senare i en övergiven del av London trillade han över ett gammalt apotek proppfullt av oljor och extrakt: Their beautiful names – styrax, patchouli, frangipani, amber, myrrh, geraniol, opoponax, heliotrope. Eno köpte över hundra flaskor. Ett fallfärdigt apotek i Madrid sålde vialer med mystiska etiketter. Oljor från Chinatown i San Francisco. En kvinna på Ibiza gav honom en ljuvlig droppe “Nardo” i en minimal flaska. Det visade sig senare vara nardusört, en växt man hittar på 2000 meters höjd i Himalaya och som används som afrodisiac av rika kvinnor i Indien. 

Samtidigt som Brian Eno nådde framgång inom glamrocken blandade han ingredienser och skapade nya dofter. Fascinerad av oväntade synergieffekter, schizofrena dofter. Methyl Octine Carbonate, for example, smells like violets and motorcycles. Förklarar Eno. Orris Butter, a complex derivative of the roots of Iris, is vaguely floral in small amounts but almost obscenely fleshy (like the smell beneath a breast or between buttocks) in quantity. Man hör hur exalterad han är, bokstäverna studsar på pappret. Civet, from the anal gland of the civet cat, is intensely disagreeable as soon as it is recognizable, but amazingly sexy in subliminal doses. Det finns ingen karta. Man får hitta på sitt eget språk.

1993 satte Brian Eno ihop en konstinstallation, The Future Will be Like Perfume. I samband med detta släppte han dessutom albumet Neroli, ett en timme långt stycke inspelat fem år tidigare och använt vid konstutställningar samt som arbetsmusik. Det var aldrig meningen att musiken skulle ges ut, eller ens fungera som musik, utan mer som ett rum att tänka och arbeta i. Det finns ingen rytm eller direkt melodi i musiken. Bara sporadiskt uppbrutna ljud. När jag spelade skivan i min mammas stuga i skärgården sa min mammas man att det lät som Yasuragi. Han har inte fel.

Jag har nu i flera månader använt Neroli som morgonmusik. Varje dag, antingen före jobbet eller början på en lugn läsdag, har ackompanjerats av sporadiskt plinkande. Musik som passar bra som bakgrund för blommor som öppnar sig i morgonsolen. Jag vill hävda att det gjort mitt liv lite bättre.

Stycket Neroli är döpt efter den somriga parfymingrediensen neroli. Neroli utvinns ur pomeransträdet. På våren slår trädet ut i vita blommor. Dessa blommor har använts i bröllopsriter sedan antika Kina. Trädet kom till Europa med korsriddarna och dess blommor blev en symbol för både oskuld (det vita) och fruktbarhet (apelsiner). Det blev också en så pass vanlig utsmyckning i brudens hår på bröllopsdagen att ”plocka apelsinblom” blev en omskrivning för ”att leta efter en hustru”. Det är dessa blommor som ångdestilleras för att skapa neroli samt dess nära släkting apelsinblom. Neroliparfymer luktar oftast fräscht, lite tvåligt. Jag hade en period under 90-, och 00-talet där jag la nästan alla pengar jag fick över på resor till Paris. För det mesta bodde jag billigast möjligt, i fuktiga mögliga hotellrum. Men då och då hände det att jag fick tag i ett bättre hotell till nedsatt pris. De hotellrummen luktade ofta som neroli. En ren vit blomdoft. En luftig morgondoft inte helt olik den Brian Eno försöker skildra i sitt ambientstycke.

Brian Eno ska under en längre tid ha samarbetat med parfymören och vännen Maurice Roucel för att ta fram en parfym. Det har hittills inte släppts någon Eno Roucel-parfym men ryktet säger att deras experiment resulterade i den oerhört hyllade mysk och vanilj-parfymen Musc Ravageur (2000). Jag tänker ta det för sant. Det vore något om Brian Enos doftintresse och experimentlusta resulterade i en av 2000-talets mest hyllade parfymer. Kanske lever doften vidare medan Roxy Music faller i glömska.

2

När jag var barn gick alla killarna från mitt miljonprogram och klippte sig hos frisören Sören, känd från De lyckliga kompisarnas punkpophit Ishockeyfrisyr (Hockeyfrilla). Som en del i att försöka lämna barndomen bestämde jag mig för att besöka en frisersalong inne i stan. Jag hade sett en salong inne i den nu nedlagda biografen Filmstaden, på Regeringsgatan, som kändes modern, så jag gick dit. Väl där blev jag tilldelad en ung kvinnlig frisör med lite urringning. Och när hon böjde sig över mig där jag satt, för att plocka något från hyllan under spegeln, och snuddade lätt vid min kind slogs jag av en tung doft. Detta var innan 90-talets fräscha könlösa dofter hade tagit över och parfymer kunde vara så starka och blommigt tunga att man blev yr och illamående. Kanske var det Poison hon hade på sig. Jag fortsatte att gå dit för att klippa mig i fyra fem år.

Cap Néroli är en eau de toilette från 2018, skapad av Patricia de Nicolaï för sitt eget märke Nicolaï Parfumeur Créateur. I grunden finns där en vanlig, fräsch, skir neroli, och precis när man sprutar på parfymen känner man också en citrusdoft. Men snart händer det något. En tung blomdoft, kanske med inslag av kåda, infinner sig. Mer yrselåttiotal och mindre fräsch hotellobby, mer gammal blombukett.  Mer fruktbarhet och mindre oskuld. Det var den här tunga delen av doften som fick mig att minnas doften hos mina tonårs frisör inne i stan.

Cap Néroli är inte ett mästerverk men ändå intressant i sin blandning av den fräscha ljusa nerolin med något brunt och klibbigt. Så här säger Tania Sanchez: … not a fresh white blossom but a dark, quiet smell that really should belong to sticky black syrups in medicinal bottles. Behind it, a peculiar peppery angle adds a feeling of mystery. As so often with the fragrances of Patricia de Nicolaï, it’s slightly more than and different from what you’d expect. Om doften neroli skildras av Brian Enos stycke Neroli så är Cap Néroli som en screw-remix från de amerikanska sydstaterna.

We have a whole language to deal with the construction of music. I can describe in this language a piece of music to you, and you can have some idea of what it’s like. It’s impossible to do that with perfume, it’s a much, much vaguer sense. And perfumes don’t fall onto any one axis. For instance, a musical note has pitch – you can say it’s high or it’s low – there are no equivalent axis in perfume. Every way of describing it is multi-dimensional. Detta skriver Brian Eno i CD-konvolutet till Neroli. Det är också en bra förklaring till varför jag skriver dessa texter. Det finns inget system, inget språk, så man får uppfinna det själv och tala i bilder. Jag ber om ursäkt om det blir rörigt.

Referenser:

Cap Néroli av Nicolaï Parfumeur Créateur

Neroli av Brian Eno (album)

Ocean of Sound av David Toop

Orange Blossom & Neroli av Marina Milojevic

Perfume, the Guide 2018 av Luca Turin & Tania Sanchez

Scents and Sensibility av Brian Eno (Details 1992)

Incense: Avignon & Antidawn

Ytterligare sa herren till Mose: Ta dig välluktande kryddor, stakte och sjönagel och galban, och tillsammans med dessa vällukter rent rökelseharts, lika mycket av varje slag, och gör av det rökelse, en konstnärligt beredd blandning, saltad, ren, helig.

För sju år sedan bodde jag i Rom för att skriva en masteruppsats i konstvetenskap. Som en del av min strävan till att förstå barockkonst besökte jag Santissima Trinità dei Pellegrini* för att ta del av den traditionella latinska mässan. Den latinska mässan infördes som en del av motreformationen 1570 och var densamma ända fram till 1962 då en mer publiktillvänd och folklig mässa infördes. Tänk dig en rockig präst med långt hår. Men ett fåtal kyrkor tillåts fortsätta utföra den traditionella mässan och en av dem var just Santissima Trinità dei Pellegrini så jag gick dit ett par gånger. Det är samma kyrkorum, samma rökelse och kläder, samma rit som Caravaggio och Bernini måste ha deltagit i tusentals gånger.

Själva mässan var framför allt förvirrande. Jag satt längst bak med ett instruktionshäfte jag fått av min dåvarande chef, en traditionell katolsk man, så att jag skulle kunna följa med i själva riten. Jag tror inte jag lärde mig något, en präst mumlade på latin mot en vägg, då och då kom en medhjälpare fram till prästen och ringde i en liten klocka, ibland var man tvungen att stå upp. Trots denna förvirring så var besöken minnesvärda. För det första så är det alltid starkt att se bedjande människor. För det andra så är miljön fantastisk. Det rymliga barockrummet. Ett lätt gnisslande från träbänkarna. Konsten, de traditionella dräkterna, tända ljus. Och framför allt, rökelsen. Den stora luftiga kyrkan och den fantastiska doften som ekar genom årtusenden, människan har eldat trä med kåda och harts längre än hon sysslat med organiserad religion. Så även om riten är obegriplig så var mässan en stark estetisk upplevelse. Rökelsen var ljuvlig.

År 2002 släppte Comme des Garçons en serie med fem parfymer med rökelsetema, en för varje världsreligion: Quarzazate (islam), Zagorsk (ortodoxa kyrkan), Jaisalmer (hinduism), Kyoto (buddhism och shintoism) och Avignon (katolicism). Den katolska rökelseparfymen är döpt efter den franska staden Avignon, dit fransmännen tvingade påvestolen under 1300-talet. Under en kort period i slutet av 1300-talet fanns det två påvar, en i Rom och en i Avignon, som båda såg den andre som falsk. Hur som helst, det är Avignon av Comme des Garçons jag bär just nu. Det första man upplever i parfymen är en luftig rökelse. Hur ska jag beskriva detta? Det är som om doften har volym. Först och främst är det en rökelsedoft, väldigt lik den jag kände i kyrkan i Rom, men på något sätt har parfymens skapare Bertrand Duchaoufour lyckats blåsa upp doften och gett den rymd. Vilket gör den ännu mer lik ett rymligt kyrkorum. Rökelsedoften står i förgrunden men den har en kall och metallisk skugga, ett kyligt tomrum. Sen förändras doften. Efter någon timme på huden släpper det kalla och doften får en mjukare sötare karaktär med inslag av vanilj. Faktiskt så påminner det lite om samma sötma som gamla skinnband kan få, som doften i ett gammalt bibliotek. Biblioteket i det gotiska påvepalatset i Avignon. Comme des Garçons Avignon är en parfym som är mycket enkel att tycka om. Det börjar i en underbar rökelse med moderna inslag och slutar i en mjuk vanilj och mysk. 

Burial släppte sin långa EP Antidawn natten den 6 januari 2022. Jag hade varit på middag kvällen innan och det hade hunnit bli midnatt innan jag begav mig hem. Eftersom att jag gillar att promenera på natten tackade jag nej till att följa med mina vänners taxi och tittade istället om det hade kommit någon ny musik jag kunde lyssna på och där låg Burial. Det var kallt och torrt ute, snön yrde runt bilarna på Värmdövägen. Södermalm speglades i Hammarby sjö. Någon harklar sig och en röst sjunger i ett stort eko night is calling. Vinternatten och musiken hamnar i samma känslofack som parfymen ovan.

Att lyssna på Antidawn är som att plocka upp en gudstjänst via en satellit men mottagningen brister. David Toop beskriver i sin bok Ocean of Sound hur äventyraren Louis Sarno spelade in pygmemusik i Centralafrika. Han satt gömd i ett träd långt från själva ljudkällan. Syrsor och fåglar,  själva naturen, låg i förgrunden med musiken en bit bort. En liknande känsla finns i Burials musik. En scen byggs upp. Syrsor och knaster. Sedan vind på en mikrofon och nostalgiska rymdljud. En radio som inte riktigt plockar upp signalen. Rösterna är om vartannat långt bort och nära. Musikens alla Ekon bildar en stor kall rymd för musiken att vara i. En försiktig orgel och hold me close, you make me feel like I’m in love. En orgel och ett kärleksbudskap.  I sin recension i Svenska Dagbladet frågar sig Andres Lokko om Burial har funnit Gud. Och det är en gudstjänst, knastrig och bruten, som glider in och ut ur bild. Alla ljud är konstant i ett luftigt panorama. På grund av alla ekon och knaster och elektroniska rymdljud. På promenaden hem den kvällen den 6 januari har jag lyckats få in en långväga gudstjänst med naturen och rymden i förgrunden. 

Parfymen och musiken är mycket lika i sina uttryck. Ett skådespel för näsan och ett skådespel för örat. Båda har en stor kall rymd i sig och båda för tankarna till kyrkan och en gudstjänst. Båda gömmer också en värme. Avignon övergår över tid mot en mjukare vaniljaktig doft som man inte känner av från början, det är den som påminner om gamla skinnband. Slutraderna i Antidawn må vara en dödslängtan men den är betryggande och tröstande Somewhere in the darkest night / I wanna be there / When you’re alone / Lying, in your loving arms / Here I am / Come get me. Antidawn har ingen melodi man kan nynna på och ingen rytm man kan dansa till. Man kan till och med kalla musiken tråkig. Men om man blundar och lyssnar får man en teater. En teater som doftar Avignon.

Rökelse är tätt förknippat med religion. Men tänk dig elden som håller dig varm tiden innan organiserad religion. Om den innehåller kåda och harts brinner den långsammare och varmare. Den luktar rökelse och sprakar som Burial. Det är doften och ljudet av naturlig trygghet före den övernaturliga. En ljuskälla i mörkret.

*Det är inte samma kyrka på bilden som i texten.

Referenser:

Andra Mosebok

Antidawn av Burial (EP)

Jag undrar om han funnit Gud? av Andres Lokko (recension i SvD 9/1 2022) 

Ocean of Sound av David Toop

She wore blue velvet, sjunger Bobby Vinton sammetslent i inledningen av David Lynchs film Blue Velvet. Klarröda rosor, klargula tulpaner och ett vitt staket mot en klarblå himmel. En medelålders man i lediga kläder står och vattnar en nylagd rabatt. Han har en enkel hatt ifall solen skulle bli för stark. Idealistisk idyll skildrad. Men vattenslangen har virat sig runt en gren och fastnat, vattenkranen läcker, en aggressiv rytm hörs över skönsången, och plötsligt faller mannen ihop i den nyvattnade jorden. Han har drabbats av en hjärtattack. Ryggen på den ljusa skjortan färgas lerbrun. Kameran panerar över mannen, genom vattenstrålen, ner i det blöta gräset. Ner in under gräsmattan medan vi lämnar den skönsjungande Bobby Vinton ute i solen och ett atmosfäriskt metalliskt ljud träder fram. Högt tuggande skalbaggar i blöt jord nere i markens mörker. Bara strax under ytan. Det är trångt och mörkt. Insekterna bildar en tjock massa med den leriga jorden. Det går inte längre att urskilja vad som är vad, bara att något organiskt rör sig i den mörka blöta leran under jord. Så luktar Comme des Garçons första parfym. Comme des Garçons av Comme des Garçons . 

Precis som Blue Velvets inledningsscen så rör sig Comme des Garçons (1994) från ljust och behagligt till mörkt och animaliskt. Parfymen börjar med torr kanel och kryddnejlika över en skir matta av teblad. En fräsch och örtig potpurriliknande blandning. Där stannar den ett bra tag medan kanelen sakta växer, men allt eftersom framträder en annan kryddvärld; bitter kardemumma, vass muskot och sötsliskig honung. De juliga ljusa torra kanel- och nejlikadofterna och de mörkare grytkryddorna bildar ett klärobskyr i kontrast mot den söta honungen. I detta stadium pendlar upplevelsen mellan fräscha ljusgröna örter och mörkbrunt garam masala-liknande matos. Från den luftiga örtträdgården till det svettiga köket. Sedan vrids upplevelsen upp ytterligare ett snäpp. Den söta honungen blir tydligare. Det adderas något animaliskt, peppar och rökelse, läderaktig kladdig labdanum och styrax. En lukt av svett framträder allt tydligare, inte fräscht nyjoggat utan snarare svett som att man försovit sig och inte hunnit duscha. Deodorant och direkt ut genom dörren. “Butt crack” hävdar althögerbögarna i The Perfume Nationalist. Jag minns inte vem som sa att Comme des Garcons i slutstadiet luktar “after sex”. Comme des Garçons från 1994 är sannerligen avantgarde och står i skarp kontrast till all aquatic, melon och citron som var överallt under 1990-talet.

1990-talet hade sin egen doftvärld. Det hela började med att Davidoff släppte parfymen Cool Water 1988. Davidoff anlitade näsan Pierre Bourdon som hade idén att bygga en parfym på calone, en melon- och sjödoftande kemisk förening framtagen av Pfizer på 60-talet, och blanda den med diverse gröna blad och mint för att skapa upplevelsen av en fräsch sjöbris över en skaldjursplatå. Detta bildar rejäla ringar på vattnet. Cool Water är en epokgörande parfym och det är i den doftvärlden vi lever i genom hela 90-talet. Havsbris, gurka, melon, calone, citrus. Enligt Luca Turin är Cool Water den mest kopierade parfymen någonsin efter Chypre, som jag berört i en tidigare text, samt den mest kopierade doften till samtida deodoranter, badoljor och liknande, i konkurrens endast med Drakkar Noir. Inga stora blommor. Ingen rökig läder. En androgyn vind från havet. Kenzos gurkiga edt 1991, Issey Miyakes yuzuindränkta L’eau d’Issey 1994, CK One, androgynitetens galjonsfigur i frostat glas 1994 och citrussalladen Acqua di Gio 1996. Alla är efterföljare som rörde sig i samma doftdomäner. Det var i den här världen jag genomlevde mina tonår. Cool Water var min absolut första parfym, jag fick den i julklapp av min mamma. Sedan spenderade jag 90-talet med att beta av alla ovan nämnda och liknande parfymer jag kunde hitta. Jag var inte ensam. Efter 80-talets alla överväldigande stora blommor och kväljande sötma, tänk Diors Poison, slog pendeln över till andra sidan. Till en fräsch androgyn värld. Och det var alltså mitt i denna fräscha era som Comme des Garçons släppte sin första parfym; en kryddigt osande svettparfym i en glasflaska som ser ut som en droppåse. Det måste väl ändå vara avantgarde? En reklamannons för Comme des Garçons föreställer en hund som sniffar på en parfymflaska som ligger i rännstenen. Det är en helt annan värld än svartvita fotografier på Kate Moss och Marky Mark nerklädda i boxershorts från Calvin Klein. Förstås ännu längre ifrån 80-talets glamourbilder. 

“The idea was to express smells that nobody would recognize.” Rei Kawakubo och hennes Comme des Garçons släppte visserligen sin första parfym 1994 men hon hade intagit Paris redan 1981, och Rei grundade själva märket i Tokyo redan 1969, så det tog lång tid innan de tog sig an parfym. Jag bottnar ärligt talat inte helt i modehistoria men vågar ändå påstå att Rei Kawakubo är en av 80-talets mest inflytelserika designers och att Comme des Garçons är en av de viktigaste husen. Själv påstår Rei sig vara ointresserad av mode, bara intresserad av ”kläder hon aldrig sett förut”. Det är väl nära definitionen av avantgarde och en devis man kunde önska att fler hade. Detta tankesätt speglas också i parfymerna som har väldigt få förlagor. Det är nog bara franska Diptyque som simmat i samma avantgardevatten tidigare. Comme des Garçons var en unik fågel i sin samtids melonhegemoni. 

Comme des Garçons höst-, vinterkollektion 1994 hette Metamorphosis (Kafka-insekter-Ovidius) vilket samtidigt är ett passande tema för denna parfym som kom samma år. Att den på kroppen förvandlas från julig kanel och potpurri, över nyvässade pennor för att slutligen landa i animaliskt svett och skalbagge. Den ypperligt fina kollektionen Metamorphosis pendlar från glansigt silver metalliskt svart till mer jordnära nyanser av brun, grå, blå, röd, i knölig ull. Som en skalbagge, en larv och en nattfjäril. De glansiga materialen för tankarna till skalbaggeskal och fjärilsvingar. Den kokta ullen är dov som skogen och ger kroppen en märklig osmickrande form. Som om den är under omvandling. Den animaliska kroppsligheten i kollektionen leker väl med det animaliska hos Comme des Garçons efter någon timme på huden.  Doften samverkar mycket bra med kläderna. När Rei började visa i Paris så skapade hon uppseende genom att konstant gå emot gängse regler. I mindre skala gjorde hon samma sak i 90-talets parfymvärld. Genom sina bitvis osmickrande dofter och sin antiparfym.

För att kunna göra mode som konst så behöver Comme des Garçons hustla lite. T-shirtar och tygskor säljs i drivor, man ser det söta hjärtat med ögon överallt, vilket möjliggör Rei att konstant ligga i framkant och gå emot sin samtid. Frågan är i vilket fack man ska placera parfymerna. Är det avantgardekonst eller kommers? Jag föreslår båda. Rei Kawakubo som är inblandad i alla aspekter av sitt modehus tog in intressanta näsan Mark Buxton för att ta fram parfymerna. Tillsammans skapar de något som går emot, inte bara sin samtid, utan hela parfymhistorien. Diptyque och några få andra undantagna som sagt. Comme des Garçons tycks till och med lyckas använda det avantgardistiska som försäljningsargument och Comme des Garçons parfymer blev en markör för hipp kreativitet. En signal att du jobbar med media eller konst. En it-parfym för it-personer. Idag tycks den funktionen tagits över av nicheparfymhus som det finns ett oändligt antal av: Le Labo, Frédéric Malle, Etat Libre d’Orange, Byredo, Initio Parfums, MEMO Paris, listan kan göras hur lång som helst. Men under några år i slutet av nittiotalet och början av 00-talet var Comme des Garçons det hetaste man kunde bära. Comme des Garçons hade release vid en swimmingpool på Ritz. Runt poolen hade de placerat ut ett otal påsar fyllda med kissgul vätska, samma färg som parfymen. 90-talet hade sina ljusglimtar. 

P.S. Om man skulle vara nyfiken på 90-talets fräscha frukt- och havsbrisdofter så tycker jag att Acqua di Gio håller bäst.

Referenser:

Blue Velvet av David Lynch (film)

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

The Perfume Nationalist, episod 12 & episod 108 (podcast)

Rei Kawakubo / Comme des Garçons: Art of the In-Between av Andrew Bolton