1899 – Konsten sjunger

Mörkrets hjärta & Black Aoud

Det är nästan fyrtio år sedan jag läste Mörkrets hjärta för första gången. I mina tidiga tonår upptäckte jag Cinemateket vid Gärdet. Efter skolan hann man se två filmer, en vid sju och en vid nio. Till varje film fanns det ett uppkopierat informationsblad man kunde hämta i kassan. Maskinskrivna blad, förmodligen från någon student på filmvetenskapen. Jag samlade dessa i en pärm och skapade min egen filmvetenskap.

På ett sådant informationsblad till Apocalypse Now stod det att filmen byggde på en roman som heter Mörkrets hjärta. Jag hittade romanen på ett antikvariat på Kornhamnstorg och läste den direkt. Det blev en otrolig läsupplevelse för denne lille fjortonåring, fantasieggande exotisk och med en tydlig allegori. Lätt att läsa även om man mest läst genre innan. Senare i livet läste jag Mörkrets hjärta på den engelska institutionen på Stockholms universitet, då ur ett postkolonialt perspektiv, så som man gör på universitet. Och nu har jag då läst boken ännu en gång, i ett litet projekt där jag läser böcker från sekelskiftet. Samtidigt läste jag också Olof Lagercrantz Färd med Mörkrets hjärta. Olof Lagercrantz skriver såhär:

Den som slår upp första sidan i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta – på engelska Heart of Darkness – finner en tvåmastad lustjakt, Nellie, för ankar i Themsenmynningen. På däcket vilar – det är sommarafton – fem medelålders herrar. De ska ut på seglats men måste invänta ebben. Strax ska en av dem, kapten Charles Marlow, berätta en historia som varar boken ut.

Det är märkligt men det är först vid denna genomläsning, tredje fjärde kanske femte, som jag uppmärksammar att hela berättelsen utspelar sig på Themsen, så här börjar själva romanen:

Yawlen Nellie låg för ankar och svajade stilla med slaka segel. Vattnet hade börjat stiga, det var nästan ingen vind och eftersom vi skulle ut på floden fanns inget annat att göra än stanna och vänta på att tidvattnet skulle vända.

I början sitter lustjakten Nellie fast på Themsen och där stannar hon romanen igenom. Hur kan jag ha missat detta tidigare? Jag var väl för tjusad av den spännande äventyrsberättelsen. På Nellie finns fem sjömän och bolagschefen, kapten Charles Marlow. Det är Marlow som står för själva berättandet, en skröna från en sjöman, det är skrönan som är själva romanen. Hans första ord i boken är: också denna plats har tillhört jordens mörka vrår. Ett tema som går igenom hela boken.

När jag gick i gymnasiet på 90-talet skrev jag en uppsats om Mörkrets hjärta för min energiska svensklärare Birgitta Huss. Min läsning då var att resan från det civiliserade samhället till det vilda Afrika var en allegori för en resa in i människans inre. Om jag som tonåring med “problem att läsa mellan raderna” kunde se denna allegori så borde det vara synligt för var och en. Men trots sin enkelhet har romanen en alldeles speciell känsla. Det är ett så snyggt bygge. Det bildas en vacker chiaroscuro i kontrasterna mellan civilisationens ljus och den mörka vildmarken; London och Kongofloden; överjaget och detet. Och romanen hävdar att gränsen är tunn, som papier-maché.

I början av berättelsen tar Marlow anställning på en flodångare på Kongofloden. För han brukade som barn drömma sig bort bland kartor. När han väl kommer ner till Kongo så har hans ångare tyvärr sjunkit och han fastnar i tre månader medan ångaren bärgas och repareras. En blinkning till oss åhörare fast i Themsens mynning kanske. Sedan börjar resan uppför floden, mot en handelsstation och den mytomspunne chefen för den inre stationen, Kurtz. Här är tre citat som jag tycker fångar både den fysiska resan och allegorin från civilisation till mörker.

Att färdas uppför floden var som att återvända till tidernas begynnelse, när växterna härjade fritt på jorden och träden var kungar. En öde flod, en väldig tystnad, en ogenomtränglig skog.

Sträckorna öppnade sig för oss och stängde sig bakom oss, som om skogen helt lugnt hade klivit över vattnet för att spärra av vår väg tillbaka. Vi trängde djupare och djupare in i mörkrets hjärta.

Jorden verkade främmande. Vi var vana vid synen av ett besegrat och fjättrat monster, men där … där såg man monstret i frihet. Det var främmande och människorna var … nej, inte omänskliga. Nej, förstår ni, det var det värsta med saken: misstanken att de inte var omänskliga.

Kanske är det övertydligt men jag tycker det funkar.

Till sist når Marlow mörkrets hjärta, i mitten av Kongos djungel. Samt den mytomspunne musikern, poeten och elfenbensjägaren Kurz, chefen för den inre stationen. Man förstår att när Kurz gav sig in i djungeln lämnade han inte bara den fysiska civilisationen utan även sin egen civilisering bakom sig. Denna dubbla resa, från England till Kongo och från regelstyrd engelsman till fri vilde är förstås en kolonial och rasistisk bild, men även en romantisk idé om människans inre väsen och hennes del av naturen. Mörkrets hjärta lärde mig om symbolik och undertext. Den gav mig en lektion i romanläsning. Jag är glad att jag ramlade över den då och det var kul att läsa om den nu. På ett ahistoriskt sätt tänker jag mig Mörkrets hjärta som inledningen av 1900-talets litteratur. Den eller kanske Freuds Drömtydning.

Marlow tystnade och bara satt för sig själv, otydligt i mörkret, i samma ställning som en mediterande Buddha. Ingen rörde på sig på en lång stund. “Tidvattnet har vänt”, sa bolagschefen plötsligt. Jag tittade upp. En svart molnbank blockerade flodmynningen, och det lugna farvatten som ledde till världens ändar flöt dystert fram under en mulen himmel – som om det ledde in i hjärtat av ett oändligt mörker.

Black Aoud

The Montale oud does not smell like natural oud, it smells more like bandages and jet fuel and medicinal, but I love that, I think it is delicious! – Jack Mason

I mina tonår, då då jag för första gången läste Mörkrets hjärta, bar jag samma fräscha unisexparfymer som alla andra. Cool Water, CK One, Kenzo edt, Lagerfeldt Photo. Men sedan i början av 00-talet i Paris stötte jag på YSL M7. Det var en oudparfym som kom i en fantastisk genomskinlig brun monolitflaska. Den var helt otrolig, en sinnesutvidgande händelse i mitt liv. M7 var också början på en ny global oudtrend som håller i sig än idag. En oudtrend i västvärlden alltså, i arabvärlden är oud evigt populärt. Tyvärr tog de M7 ur produktion runt 2007 men jag hann gå igenom tre flaskor under fem ljuvliga år.

När örnträdet drabbas av svamp kan man utvinna en fantastisk olja ur den, det är det som är oud. Ouden har en komplex doft som blandar honung, kåda, animaliska dofter, frukt och läder. Den är varm men frän och kan nästan sticka lite i näsan. Oud är också väldigt dyrt. Så Black Aoud, den parfym jag har på mig nu och som jag valt att kombinera med Mörkrets hjärta använder inte en organisk oud utan istället en syntetisk variant. Synd kanske; kanske ett plus.

Black Aoud is an oud in the grand manner: a huge, rutilant rose set against olfactory black velvet, beauty in a red dress snatched by a masked Zorro. – Luca Turin

Black Aoud tar över ett rum. Den sprider ett mörkt moln av oud, patchouli och hertz. Den är skarp men söt samtidigt. I mitten av molnet pulserar en röd ros. Någon har byggt en bensinmack i ett växthus och det läcker. Jag mötte min vän Jan-Jan på vernissage på Steinsland Berliner och när han kom nära utbrast han, det luktar syntetiska blommor här. Jag sa att det var jag.

Black Aoud fungerar kongenialt med Mörkrets hjärta. Om man lämnar det civiliserade bakom sig och beger sig in i det mörka oudmolnet finns där en röd ros. Tyvärr är flaskan fånigt formgiven som en långsmal metallisk svart handgranat. Den har till och med en liten sprint. Formmässigt passar parfymen bättre till Apocalypse Now och det var ju också där detta började.

Referenser / läslista

Färd med Mörkrets hjärta av Olof Lagercrantz
Mörkrets hjärta av Joseph Conrad i Christian Ekvalls översättning
Perfume – the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

The White People & Magie Noire

“Sorcery and sanctity,” said Ambrose, “these are the only realities. Each an ecstasy, a withdrawal from the common life.”

Nu har det varit spökhögtid igen. Tyvärr låg jag i feber hela allhelgonahelgen, men jag lyckades samla kraft för en gotisk novell, The White People av Arthur Machen. Novellen skrevs 1899 men publicerades först i en tidskrift 1904.

Berättelsen börjar med att två engelska herrar i Londons norra förorter, Ambrose och Cotgrave, för en dialog om vad synd är. Riktig synd, som i syndafallet. För att visa vad Ambrose menar med riktig synd, plockar han fram en handskriven bok i grönt skinn, The Green Book.

Sedan följer huvuddelen av novellen, vilket består av just “The Green Book”. I The Green Book har en ung kvinna skrivit ner upplevelser från sin barn- och ungdom. Det är en manisk text skriven i ett långt stycke, i ett slags stream-of-consciousness. Texten hoppar mellan alldagliga och fantastiska minnen, blandat med anekdoter från flickans barnflicka. Det uppdagas att barnflickan försöker få flickan att öppna portar till en annan verklighet. Det är inte helt lätt att följa den yra berättarstilen men bakom berättelsen finns ett konstant hot. Slutligen inser man att barnflickan håller på att lura flickan i en kult, kanske för att befrukta henne med någon mörk kraft. Som en Rosemary’s Baby från sekelskiftet.

Slutligen epilogen, en kort dialog mellan Ambrose och Cotgrave, där vi får reda på att flickan är död. She had poisoned herself – in time. Hon lyckades undgå men var tvungen att sätta livet till.

Arthur Machen skrev många skräckberättelser. Han var en strikt ortodox anglokatolsk man, född 1863 i Wales. Vilka element skulle han kunna tänkas använda för att skapa kalla kårar? Vad skulle en strikt ortodox anglokatolsk man tycka vara bra material för en mardröm? Jag har några förslag:

Den kristna världsbilden är falsk och den förkristna hedniska kulturen, som dyrkar jorden och fertilitet istället för himlen och kyskhet, visar sig.
Den gudfruktige kristne engelsmannen möter en djurisk och okontrollerbar sexualitet.
Den kristna världsbilden är sann men djävulen vinner inflytande.
Den upplevda världen är falsk, det går inte att lita på sina sinnen.

Jag hittar massor exempel på allt detta i novellen och här följer ett extra mustigt exempel som jag tror innehåller alltihop. Det är en återberättelse från barnflickan:

“The the lady would lie down under the trees and begin to sing a particular song, and she stretched out her arms, and from every part of the wood great serpents would come, hissing and gliding in and out among the trees, and shooting out their forked tongues as they crawled up to the lady. And they all came to her, and twisted round her, round her body, and her arms, and her neck, till she was covered with writhing serpents, and there was only her head to be seen. And she whispered to them, and she sang to them, and they writhed round and round, faster and faster, till she told them to go.”

Ritualen ovan visar exempel på alla ingångar till skräck som jag radade upp tidigare: den är hednisk och sexuell; den visar på en kraft som kommer från jorden istället för himlen; ormen är en uppenbar djävulsk symbol, känd redan från första moseboken; berättarrösten är flickan själv och det kan mycket väl vara så att hon blandar ihop fantasi med verklighet.

Arthur Machen tycks vilja överföra sin egen rädsla för det förkristna hedniska till sina läsare. Jag tänker mig Arthur Machen som Ambrose, den artige herren som varnar för ogudaktig synd i inledningen av novellen.

Den största behållningen var den täta, förmodernistiska, stream-of-consciousness-prosan, och den mysiga hedniska skräcken. Tyvärr har jag läst för mycket och/eller är jag för gammal att bli riktigt skrämd av en novell.

Magie Noire

Till The White People passar Magie Noire (1978), den häxigaste parfym jag vet. Magie Noire har haft olika reklamkampanjer genom åren men i mitten finns alltid en mystisk brunett med röda läppar och tung ögonskugga, blek i månskenet, genom rök eller slöja. En modern häxa, på väg till en kittel för att blanda ihop en förförisk brygd.

Tyvärr har Magie Noire förändrats en del sedan den kom. Vid släppet 1978 ska den ha varit mättad av flora och fauna. Men på 90-talet förbjöd IFRA (International Fragrance Association) användningen av civet i parfym, vilket är trevligt för det räddar sibetkatten, men trist då mycket av det animaliska i parfymen försvinner. På 00-talet begränsades oakmoss (eklave) rejält, för att sedan nästan förbjudas helt, på grund allergirisker, oakmoss har en varm och djup naturdoft, och parfymen förändras igen. Min flaska Magie Noire är köpt 2020, efter dessa restriktioner, så det är den versionen jag kommer att prata om här. Jag har hört att Magie Noire har förändrats igen men jag vet inte hur den doftar i butik idag.

Den Magie Noire som jag har är en grön chypreparfym. Namnet Magie Noire, svart magi, sätter tonen. Parfymen har blandats ihop i en kittel i ett träsk. Inget solsken letar sig ner. Luften svärmar av insikter. I grytan är det så många ingredienser att de är svåra att urskilja. Det finns ingen civet men det finns svartvinbärsblad som är lite kroppsligt surt, och galbanum som är bittert och grönt. Man kan också ana en friskare hyacint och en fruktig bergamot högst upp. Senare, lite djupare, finns jordig orrisrot och klibbig honung. Och ännu senare, ännu djupare: koda, rökig vetiver, tunga kryddor och patchouli. Det är rik doft med en massa aspekter som jag ännu inte riktigt har lyckats placera. Trots att jag haft den i flera år. På Fragrantica finns 25 doftnoter registrerade till Magie Noire men parfymen är så välblandad att inget sticker ut eller tar över, istället bildar noterna tillsammans en ny not, Magie Noire. Det är en häxblandning.

Jag tror att Magie Noire uppfattas som väldigt omodern av många. Lite tantig sådär. Men det finns två olika sätt saker kan vara omoderna på. Det ena är när något ligger så långt från vår kultur att det närmar sig kostymdrama. Till exempel cylinderhatt eller dixiejazz. Om chypreparfym finns där är det svårt att återföra den till samtiden. Det andra sättet saker kan vara omodern på har mer att göra med att något inte är i tidsandan, tänk till exempel stuprörsjeans eller britpop. Att lyssna på The Auteurs i tighta denimbrallor är ändå annorlunda än att dansa charleston i en cylinderhatt. Det ena är lite omodernt, det andra är teater. Om chypre upplevs som teater är det svårt att ta det tillbaka men om chypre uppfattas som bara lite omodernt kan en återkomst vänta runt hörnet. Och just när det gäller den här lite häxigare naturgröna doften har jag hopp. På antikvariatet där jag jobbar är det konstant efterfrågan på böcker om häxor och druider. Och där sitter jag och prissätter böcker osande av chypre. Teater, eller bara lite före kurvan.

Magie Noire (1978) and /…/ Mystère by Rochas were the last of a stylish breed before the tidal wave of syrup of the eighties started darkening the horizon. – Luca Turin

Referenser

The Cambridge Companion to Gothic Fiction av Jerrold E. Hogle
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez
The White People and Other Weird Stories av Arthur Machen, Guillermo del Toro & S. T. Joshi

Kategori: 1899

Mörkrets hjärta utspelar sig på Themsen

1899: The White People