“The question that women casually shopping for perfume ask more than any other is this: “What scent drives men wild?” After years of intense research, we know the definitive answer. It is bacon. Now, on to the far more interesting subject of perfume.” – Tania Sanchez
Vintern 1990 hade jag ännu en förvirrad idé, jag önskade mig en riktigt gubbig parfym i julklapp för “det är så män luktar”. Det är så himla synd att jag inte minns vilken parfym det var men jag chansar på Ralph Laurens Polo eller kanske någon Old Spice. Min mamma läste min önskelista, åkte in till stan och köpte Cool Water istället, en ungdomlig och modern samtida parfym. Förmodligen träffade hon ett duktigt butiksbiträde som guidade henne till en rimligare doft för en tonåring. På julafton fick jag också Prefab Sprouts dubbelalbum Jordan: the Comeback. Jag flyttade in i den doften, tillsammans med skivan, mellan sängen och stereon på Holavedsvägen 9, och kom inte ut förrän trettondagsafton.
Idag när jag sprutar på Cool Water tycker jag att det luktar nystädad simhall men vintern 1990 var det det godaste jag någonsin hade känt. Det var en ny doft, den första parfymen i en helt ny parfymgenre, aquatic. Acqua di Gio, Cool Water, L’Eau d’Issey, Kenzo edt, Oxygene. Julen 1990 hade doften ännu inte hunnit kopieras till döds, det var första gången den upplevdes. Cool Water kommer i en blank stålblå förpackning, i en isblå flaska, Its aroma, that of a fougère dropped in a bucket of ice brings together tooth-shattering cool mint and volatile ozonic notes to convey the rush of the crashing waves. Den luktar bokstavligen isig kyla. Saltvatten, mint, lavendel och rosmarin. Alla kalla dofter. Men framförallt så transporterar Cool Water mig tillbaka till julhelgen 1990 framför stereon med Prefab Sprout.
Jordan: the Comeback är ett dubbelalbum med pretentiösa texter och alldeles överproducerad popmusik. Musiken är så polerad att allt organiskt är borta. Skivkonvolutet är passande oljigt blått med inslag av rött och gult, som en vattenpöl på en bensinstation. I vanliga fall skulle jag tycka att det är negativ sak men i kombination med det glansiga konvolutet, den fräscht kalla parfymen och den hårda flaskan bildade det en sammanhållen och tydlig enhet som jag känner en stark nostalgi för. Jag måste ha lyssnat på skivan över 30 gånger den julhelgen. Inte nog med att skivan passade så bra ihop med parfymen, många av texterna har ett religiöst tema som passar utmärkt med själva julen. När sångaren Paddy McAloon sjunger de sista sångerna, de religiösa sångerna, förvandlas skivan från pop till vit soul. Just för mig, från popskiva till julskiva.
Hela fjärde sidan på dubbelalbumet har ett religiöst tema och är faktiskt riktigt fint. One of the Broken är en vacker gospellåt i syntpopskrud där Paddy sjunger från guds perspektiv att han inte vill ha andaktsmusik i sitt namn, sjung istället till en brusten själ. Michael är en vädjan från djävulen till ärkeängeln Mikael, hjälp mig skriva ett brev till du vet vem, I will sign it “Lucifer regrets”. I Mercy ber han om nåd och förlåtelse. Scarlet Nights är en döende mans farväl. Och i skivans sista låt Doo Wop in Harlem så drömmer Paddy om ett kärt återseende i himlen. Jag har aldrig återgått till Cool Water men Jordan: the Comeback är min julmusik. Varje jul i över 30 år.
Metallic rose chypre weirdness, chewed bubblegum – Jack Mason
1
En ståtlig magnolia i en rosenträdgård tidig sommar, en gammal chypre; En kvinna med stort hår vilar ena foten mot ett traktordäck och tuggar Hubba Bubba. Hon blåser en väldig bubbla och när den spricker sprider sig en söt doft av bär. Ännu mer: rökelse, bläck, gummi och metall, detta är vad CDG EDP 2 luktar.
Parfym under 90-talet kommer i två eror. Den första halvan domineras av fräscha aquatics, CK One och Cool Water, poolblå dofter. Den andra symboliseras av Comme des Garçons och Demeters avantgarde- och antiparfymer. Av en slump, för kanske 20 år sedan, hamnade jag hemma hos Demeters skapare Christopher Brosius, i ett litet townhouse i Brooklyn, där jag förbluffades över hans provparfymer med dofter som snö, bibliotek och åskväder. Inga chypre, oriental eller fougère så långt näsan kunde nå. Jag testade de märkliga framåtblickande dofterna medan Christopher berättade hur han hade kört Diana Vreeland som taxichaufför. Men Christopher och hans Demeter i all ära, det var Comme des Garçons som drev utvecklingen i den senare delen av 90-talets parfym. Först genom avantgardeparfymen CDG EDP (1994), som jag skrivit om tidigare, och sedan med antiparfymen Odeur 53 (1998). Bakom CDG EDP låg parfymören Mark Buxton och det var också han som i 90-talets slutskede fick uppdraget att skapa uppföljaren CDG EDP 2.
Kongenialt med tidsandan året 1999 blickar Mark Buxton framåt och bakåt samtidigt. EDP 2 är två parfymer i ett. En klassisk roschypreparfym och samtidigt en modernare parfym med doftelement som gummi och bläck. Det är som att doften pendlar mellan två olika upplevelser. Man känner den trevliga klassiska parfymdoften, och sen plötsligt metalliskt bläck eller tuggummisliskiga bär. Parfymens dualitet speglas också i Comme des Garçons två klädkollektioner från 1999. Vårkollektionen New Essential är en bakåtblickande chypredoftande kollektion med korta 60-talsklänningar och Mary Janes. Medan höstkollektionen Transformed Glamour är avantgardistiskt lekfull med tweed utsmyckad med märkliga metalldetaljer och jätterosetter, färgglada myggjagare och andra orginella former och mönster. En parfym som blandar gårdagens klassiska dofter med den spirande avantgardekulturen och två kollektioner som å ena sidan fångar söta klassiska uttryck, å andra sidan speglar en lekfull framåtanda. 1999 paketerat i en liggande flaska av speglande blank metall.
Metallflaskan symboliserar också en annan del av upplevelsen. Chypre är i vanliga fall en jordaktig doft, skogsmark och mossa, men CDG EDP 2 är inte organisk som en klassisk chypre, som till exempel Aromatic Elixir, vilken jag skrivit om tidigare. Denna chypre är dess motsats: ren, ljus och blank. Snarast syntetisk. Även gummidoften är mer som däck direkt från fabrik än doften av gammal bilmek. Den söta doften är det söta i ett tuggummi snarare än det söta från faktiska bär eller frukter. En ljus vit svagt söt magnolia. Det kan vara detta som håller ihop den spretiga parfymen. Den klassiska chypren krockar inte med de märkliga sliskiga dofterna, alltihop har en blank yta. Blank som metallen på flaskan.
Jag fick CDG EDP 2 i födelsedagspresent i våras. I notbeskrivningen stod det att magnolia skulle vara framträdande så när magnolian blommade i Vitabergsparken så klättrade Konsten sjunger upp för att lukta. Jag hade nyligen brutit fotleden så det var en strapats på kryckor för att få lära känna doften. Den visade sig vara en typisk vit blomma, tunn mjölkvit vaxartad. Inte så imponerande, knappt kännbar. Men magnolian har andra effekter som passar bättre in på upplevelsen av parfymen. Ta till exempel praktmagnolian. När den först slår ut så är den vit och spröd. Sedan blir den tyngre och får en mer grov, porig läderaktig struktur. Två helt olika uttryck. Så även om doften magnolia inte är den mest framträdande delen av denna parfym så fungerar trädet bra som association till parfymens märkliga dualitet.
2
Samtidigt som 90-talet var begynnelsen för den moderna lekfulla parfymen så var det filmens svanesång. Okej, det var lite att ta i, men 90-talet erbjöd ett flöde av intressant film man bara kan drömma om idag. Bara året 1999 kom ett 30-tal intressanta filmer som The Virgin Suicides, Fight Club, Being John Malkovich, The Blair Witch Project, Matrix, Notting Hill, Eyes Wide Shut och Summer of Sam. Filmer som är högst närvarande än idag. Klassiker alla. Memes på sociala medier. Och då är det bara ett axplock. Passande nog kom också en film som heter Magnolia.
Precis som CDG EDP 2 har Magnolia pretentioner. Det börjar med en programförklaring. En rad osannolika händelser presenteras med kommentaren, säg inte att detta bara var en slump, bara en sak som händer. Underförstått måste en gudomlig kraft, eller åtminstone ödet, vara förklaringen. Så är ångvälten igång. Magnolia ger betraktaren inget andrum. Filmen alternerar mellan några löst sammanhållna berättelser, likt Short Cuts tidigare på 90-talet eller American Graffiti från 70-talet, fast denna gång med högt uppskruvat känsloläge. En framgångsrik tv-producent (Jason Robards) ligger för döden samtidigt som hans fru (Julianne Moore) har ett nervsammanbrott, hon gifte sig med honom för hans pengar men har nu i slutet av hans liv insett att hon älskar honom och har dåligt samvete för hur hon utnyttjat sin man. Hög på morfin ber producenten sin sjuksyrra (Philip Seymour Hoffman) att leta upp leta upp hans sedan länge frånvarande son (Tom Cruise), en Andrew Tate-liknande karaktär som driver självhjälpskurser för förvirrade män. En av tv-producentens stora framgångar är ett frågesportprogram vars programledare (Philip Baker Hall) också är döende i cancer. Programledaren försöker be om ursäkt till sin kokainberoende dotter (Melora Walters) för något som filmens betraktare inte får veta vad det är fram tills slutet, först då visar det sig att det var ett övergrepp i barndomen. En tafatt polis (John C. Riley) bjuder ut henne på date efter en husvisit. En ung pojke drivs hårt av sin pappa för att bli framgångsrik i frågesportprogrammet. En tidigare stjärna från samma frågesportprogram (William H. Macy), nu utblottad efter att hans föräldrar tagit alla hans prispengar, skaffar tandställning för att han är kär i en ung bartender med tandställning. Den unga bartendern heter Brad.
Filmen är mycket intensiv med få tillfällen till andrum mellan långa känslomässigt dränerande scener. Lika spänd som på en skräckfilm när regissören och skådespelarna spelar på ens känslor. Man blir manipulerad och överkörd. Efter tre timmar måste något ge efter. En gudomlig kraft griper in, och låter det gammaltestamentligt regna grodor. Det hela är över, man kan äntligen slappna av och andas ut. Man blir berörd och känslomässigt påverkad och som sagt, detta är bara en av otal filmer.
Slutligen vill jag återkoppla till CDG EDP 2. Precis som parfymen så är filmen blank. Kameran rör sig mjukt genom rummet. Färgerna är rena. Aimee Manns soundtrack tycks producerad för att inte störa. Kanske säger det något om vårt kära 90-tal. Även om man gör en parfym som luktar magnolia, bläck och gummi, eller en film om cancer, övergrepp och svikna barn så kan man inte låta bli att göra det blankt. Snyggt och polerat.
3
På 30-talet odlades sju japanska magnolior i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Endast en har överlevt. På våren när magnolian blommar delas magnoliapriset ut i trädets skugga. Ett kulturpris som till exempel gått till Per Anders Fogelström, Stig Claesson, Tomas Tranströmer, Ivar-Lo Johansson, Suzanne Reuter och Kennedy Bakircioglu. Nästa år står jag där utan kryckor.
Refenser:
Magnolia av John Lennart Sjöberg och Ann-Marie Åsheden
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez