1899: The White People

The White People & Magie Noire

“Sorcery and sanctity,” said Ambrose, “these are the only realities. Each an ecstasy, a withdrawal from the common life.”

Nu har det varit spökhögtid igen. Tyvärr låg jag i feber hela allhelgonahelgen, men jag lyckades samla kraft för en gotisk novell, The White People av Arthur Machen. Novellen skrevs 1899 men publicerades först i en tidskrift 1904.

Berättelsen börjar med att två engelska herrar i Londons norra förorter, Ambrose och Cotgrave, för en dialog om vad synd är. Riktig synd, som i syndafallet. För att visa vad Ambrose menar med riktig synd, plockar han fram en handskriven bok i grönt skinn, The Green Book

Sedan följer huvuddelen av novellen, vilket består av just “The Green Book”. I The Green Book har en ung kvinna skrivit ner upplevelser från sin barn- och ungdom.  Det är en manisk text skriven i ett långt stycke, i ett slags stream-of-consciousness. Texten hoppar mellan alldagliga och fantastiska minnen, blandat med anekdoter från flickans barnflicka. Det uppdagas att barnflickan försöker få flickan att öppna portar till en annan verklighet. Det är inte helt lätt att följa den yra berättarstilen men bakom berättelsen finns ett konstant hot. Slutligen inser man att barnflickan håller på att lura flickan i en kult, kanske för att befrukta henne med någon mörk kraft. Som en Rosemary’s Baby från sekelskiftet.

Slutligen epilogen, en kort dialog mellan Ambrose och Cotgrave, där vi får reda på att flickan är död. She had poisoned herself – in time. Hon lyckades undgå men var tvungen att sätta livet till.

Arthur Machen skrev många skräckberättelser. Han var en strikt ortodox anglokatolsk man, född 1863 i Wales. Vilka element skulle han kunna tänkas använda för att skapa kalla kårar? Vad skulle en strikt ortodox anglokatolsk man tycka vara bra material för en mardröm? Jag har några förslag:

  1. Den kristna världsbilden är falsk och den förkristna hedniska kulturen, som dyrkar jorden och fertilitet istället för himlen och kyskhet, visar sig.
  2. Den gudfruktige kristne engelsmannen möter en djurisk och okontrollerbar sexualitet.
  3. Den kristna världsbilden är sann men djävulen vinner inflytande.
  4. Den upplevda världen är falsk, det går inte att lita på sina sinnen.

Jag hittar massor exempel på allt detta i novellen och här följer ett extra mustigt exempel som jag tror innehåller alltihop. Det är en återberättelse från barnflickan:

The the lady would lie down under the trees and begin to sing a particular song, and she stretched out her arms, and from every part of the wood great serpents would come, hissing and gliding in and out among the trees, and shooting out their forked tongues as they crawled up to the lady. And they all came to her, and twisted round her, round her body, and her arms, and her neck, till she was covered with writhing serpents, and there was only her head to be seen. And she whispered to them, and she sang to them, and they writhed round and round, faster and faster, till she told them to go.”

Ritualen ovan visar exempel på alla ingångar till skräck som jag radade upp tidigare: den är hednisk och sexuell; den visar på en kraft som kommer från jorden istället för himlen; ormen är en uppenbar djävulsk symbol, känd redan från första moseboken; berättarrösten är flickan själv och det kan mycket väl vara så att hon blandar ihop fantasi med verklighet.

Arthur Machen tycks vilja överföra sin egen rädsla för det förkristna hedniska till sina läsare. Jag tänker mig Arthur Machen som Ambrose, den artige herren som varnar för ogudaktig synd i inledningen av novellen.

Den största behållningen var den täta, förmodernistiska, stream-of-consciousness-prosan, och den mysiga hedniska skräcken. Tyvärr har jag läst för mycket och/eller är jag för gammal att bli riktigt skrämd av en novell.

Magie Noire

Till The White People passar Magie Noire (1978), den häxigaste parfym jag vet. Magie Noire har haft olika reklamkampanjer genom åren men i mitten finns  alltid en mystisk brunett med röda läppar och tung ögonskugga, blek i månskenet, genom rök eller slöja. En modern häxa, på väg till en kittel för att blanda ihop en förförisk brygd.

Tyvärr har Magie Noire förändrats en del sedan den kom. Vid släppet 1978 ska den ha varit mättad av flora och fauna. Men på 90-talet förbjöd IFRA (International Fragrance Association) användningen av civet i parfym, vilket är trevligt för det räddar sibetkatten, men trist då mycket av det animaliska i parfymen försvinner. På 00-talet begränsades oakmoss (eklave) rejält, för att sedan nästan förbjudas helt, på grund allergirisker, oakmoss har en varm och djup naturdoft, och parfymen förändras igen. Min flaska Magie Noire är köpt 2020, efter dessa restriktioner, så det är den versionen jag kommer att prata om här. Jag har hört att Magie Noire har förändrats igen men jag vet inte hur den doftar i butik idag.

Den Magie Noire som jag har är en grön chypreparfym. Namnet Magie Noire, svart magi, sätter tonen. Parfymen har blandats ihop i en kittel i ett träsk. Inget solsken letar sig ner. Luften svärmar av insikter. I grytan är det så många ingredienser att de är svåra att urskilja. Det finns ingen civet men det finns svartvinbärsblad som är lite kroppsligt surt, och galbanum som är bittert och grönt. Man kan också ana en friskare hyacint och en fruktig bergamot högst upp. Senare, lite djupare, finns jordig orrisrot och klibbig honung. Och ännu senare, ännu djupare: koda, rökig vetiver, tunga kryddor och patchouli. Det är rik doft med en massa aspekter som jag ännu inte riktigt har lyckats placera. Trots att jag haft den i flera år. På Fragrantica finns 25 doftnoter registrerade till Magie Noire men parfymen är så välblandad att inget sticker ut eller tar över, istället bildar noterna tillsammans en ny not, Magie Noire. Det är en häxblandning.

Jag tror att Magie Noire uppfattas som väldigt omodern av många. Lite tantig sådär. Men det finns två olika sätt saker kan vara omoderna på. Det ena är när något ligger så långt från vår kultur att det närmar sig kostymdrama. Till exempel cylinderhatt eller dixiejazz. Om chypreparfym finns där är det svårt att återföra den till samtiden. Det andra sättet saker kan vara omodern på har mer att göra med att något inte är i tidsandan, tänk till exempel stuprörsjeans eller britpop. Att lyssna på The Auteurs i tighta denimbrallor är ändå annorlunda än att dansa charleston i en cylinderhatt. Det ena är lite omodernt, det andra är teater. Om chypre upplevs som teater är det svårt att ta det tillbaka men om chypre uppfattas som bara lite omodernt kan en återkomst vänta runt hörnet. Och just när det gäller den här lite häxigare naturgröna doften har jag hopp. På antikvariatet där jag jobbar är det konstant efterfrågan på böcker om häxor och druider. Och där sitter jag och prissätter böcker osande av chypre. Teater, eller bara lite före kurvan.

Magie Noire (1978) and  /…/ Mystère by Rochas were the last of a stylish breed before the tidal wave of syrup of the eighties started darkening the horizon. – Luca Turin

Referenser

The Cambridge Companion to Gothic Fiction av Jerrold E. Hogle
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez
The White People and Other Weird Stories av Arthur Machen, Guillermo del Toro & S. T. Joshi

1899: Yeats & Jicky

The Wind Among the Reeds & Jicky

Om esoterika betyder hemlig kunskap är den unge William Butler Yeats en esoterisk poet. Det svårbegripliga är en del av poängen med hans poesi. Men där finns inte bara svårbegripligheter, det finns också sång och rörelse. Jag har läst diktsamlingen The Wind Among the Reeds från 1899.

I tidstypisk nationalistisk och antibrittisk anda ville irländaren Yeats skapa en “genuint irländsk kultur med bortglömda sagor, myter och sånger som grund”. Yeats använder det mytiska för att bygga en fantastisk värld för sin poesi. Han tvingar också läsaren att ta ett beslut. Antingen läser man dikterna med ett uppslagsverk i knät eller så ser man de svårtydda referenserna som en kvalitet i sig, att det är en kvalitet att man inte helt förstår. Så här inleds The Wind Among the Reeds:

The Hosting of the Sidhe

The host is riding from Knocknarea
And over the grave of Clooth-na-Bare;
Caoilte tossing his burning hair,
And Nimh calling Away, come away

Vad är Sidh? Var ligger Knocknarea? Clooth-na-Bare, Caoilte, Nimh? Orden låter som besvärjelser.

Redan själva pärmen på boken skvallrar om innehållet. En mörkt blå pärm med vattenväxter i guld som bildar ett “keltiskt” mönster. Den fysiska bokens utformning samverkar med referenser och teman i texterna för att skapa en egen värld. Upplevelsen är mytiskt och väcker min inre fantasyläsande tonåring. Jag hade gärna läst dikterna i sin originalutformning, i det vackra klotbandet, men min ekonomi tillåter tyvärr inte sådana utsvävningar.

Yeats framhåller att “symboler är grundläggande för poesin och förklarar att poesin är del av en större erfarenhet, att den är ett medel för att kommunicera med den andliga värld som döljer sig bakom den synliga.

Utöver den irländska mytbildningen så var Yeats medlem i den ockulta ordern Hermetic Order of the Golden Dawn och vän med den legendariska ryska ockultisten Madame Blavatsky. Även denna symbolvärld sipprar in i hans poesi. Ockultistisk symbolik och teosofi är bokstavligen esoterika. Exakt var i poesin detta visar sig är inte lika tydligt för mig, som det keltiska. Men förutom att vara vackert i sig självt så antas detta vara en blinkning till det teosofiska: The silver apples of the moon, The golden apples of the sun.

Mytologin och esoterikan ger läsningen en kvalitet oavsett om man förstår eller inte. Det bildar en klangbotten även om man inte lägger det intrikata pusslet. Vi kan backa lite i föregående dikt, The Song of the Wandering Aengus, och ta hela sista stycket så kan ni se. Här får man följa den gamle Aengus som letar tröstlöst efter en gammal flamma.

Though I am old with wandering
Through hollow lands and hilly lands,
I will find out where she has gone,
And kiss her lips and take her hands;
And walk among long dappled grass,
And pluck till time and times are done
The silver apples of the moon,
The golden apple of the sun.

Man förstår Yeats även om man inte kan spåra alla symboler. Och om man nu inte skulle förstå så hör man ändå ljuden och känner rytmen. Man hör hur Yeats dikt sjunger.

Jicky
The room smelled of her perfume (at some point I asked her what it was, and Colette said: “Jicky. The Empress Eugénie always wore it… Proust wore it. Or so Cocteau tells me. But then he is not too reliable”) – Truman Capote

Jag sammanför poeten Yeats och med parfymen Jicky, av Aimé Guerlain. Inte för att Jicky luktar som Yeats poesi utan för att om Yeats bar parfym är det stor chans att det är just Jicky. Man får kanske lov att anta att en man som är så snobbig i sin poesi, och titta hur han ser ut på fotografier, måste ha valt sin doft med omsorg.

Jicky is the oldest perfume in continuous existence: since 1889, the year of the Eiffel Tower – Luca Turin

Jicky är en unisexparfym, vilket det tjatas om, det tjatas om att Jicky är en tidig unisexparfym, från 1889. Detta är till hälften en konstruktion, jag menar, det fanns varken dam- eller herrparfym på 1800-talet, det fanns bara parfym och parfym bars av kvinnor och av dandys. Men Jicky blev en favorit bland sekelskiftets dandys. Proust ska ha burit Jicky, liksom Arthur Conan Doyle och Charlie Chaplin.

Å ena sidan. Herrparfym, damparfym och unisexparfym finns inte på riktigt. Är det meningen att jag ska spruta det på kuken? All parfym kan förstås användas av alla personer. Men, å andra sidan associeras lukter till kön, eller åtminstone genus, socialt och kulturellt. Så på något sätt finns ändå herrdofter och damdofter. Och unisexdofter. Jag ger mej. Vad som är en herrparfym bestäms helt enkelt av kulturen och är föränderligt. Men låt för guds skull inte detta hindra dig.

Basen för Jicky är en kombination av lavendel och vanilj. Just den kombination bildar vad som brukar anses vara den första parfymen som specifikt riktade sig mot män, Pour un Homme (1934) av Caron. Alltså bokstavligen den mest klassiska doftkombinationen för parfymerade män. Ovanpå denna blandning av vanilj och lavendel svävar en fräsch citrus- och lätt kryddblandning och i botten ligger det civet och osar. Riktig civet är numera förbjudet, men denna syntetiska civet ger ändå parfymen en kroppslig, en del skulle säga fekal, aspekt. Det sammanlagda intrycket blir en gammaldags herrdoft, med lite lätt fräschör högst upp och ett uns rövsvett i botten. Om man absolut bara vill lukta hemtrevligt så fungerar ovan nämnda Pour un homme utmärkt men det har något att bära en parfym som är komplex och som resonerar så djupt i historien som Jicky. Sean Connery bar Jicky; Sean Connery håller med mig.

Jicky ska ha haft en starkare och råare doft förut. Det är såklart synd att den blivit tamare och renare, mindre stökig, med tiden, men man måste komma ihåg att innan 1990, eller ska vi säga 1980, så skedde rökning överallt. Alla parfymer existerade mot en fond av cigarettrök. På restaurang, på tågstation, på jobb, på middag, hos dina föräldrar. För att nå fram till en eventuell partner på danspalatset behövde parfymen vara högljudd. När jag var ung i början på 90-talet brukade jag ta rökplats på flyget till Paris. Rökplatserna låg längst bak i planet och alla som ville röka fick pallra sig bak till mig. Sen stod de där och kraxade. Där luktade det distinkt av kombinationen cigarettrök och full askkopp. Jag försöker ha det i åtanke när jag försöker förstå gamla parfymer och acceptera att de inte längre är lika potenta.

Slutligen. Det finns en genre av parfym som marknadsförs mot bögendomen. Den försöker lukta som sexuella möten på offentliga toaletter och badhus. Det mest kända exemplet är kanske Kouros (1981) av YSL. Kouros doftar citrus och musk sprejade ovanpå kroppsvätskor. Jag tror man kan spåra den typen av parfym till Jicky och Jicky var just ovanligt populär bland män. Jicky är förmodligen  denna parfymgenres stamfader. Tillsammans bildar de en lång och vacker berättelse från Proust och sekelskiftets dandys till badhus i Marais.

Referenser
Natur & kulturs litteraturhistoria av redaktörer Carin Franzén och Håkan Möller
Paris: Capital Of Guerlain av Laurence Benaïm
Perfumes: The A-Z Guide av Luca Turin och Tania Sanchez
Var hemlig och gläds: Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar av Carl-Johan Malmberg

Allhelgona, weird och eerie

The Weird and the Eerie, Black & The Only Good Indians

Jag var tonåring mellan 1987-1993; bara några få år för ung för gotkulturen. Min ungdoms subkulturer var Madchester, Native Tongues och New Jack Swing. Men det fanns goter i min högstadieskola. Jag vill till och med hävda att det fanns två olika typer av got. Den ena varianten klädde sig i läder och hade solglasögon med spegelglas. De lyssnade på Depeche Mode och The Sisters of Mercy och romantiserade källarlokaler i Tyskland. Inte min typ av got. Nu när jag tänker på det så var de förmodligen syntare. Den andra varianten av got klädde sig i spets och spindelnät, tuperade håret, lyssnade på The Cure och läste engelsk 1800-talslitteratur. De var toppen; så pass trevliga att jag övertalades att se The Cure på Globen. Globen är minst tjugo gånger för stor för konserter och The Cure spelade i flera timmar men jag härdade ut, för goterna. 

För att fira allhelgonahelgen, den mest gotiska av högtider, har jag läst Mark Fisher, som färgade resten av helgen, använt min rökigaste parfym, besökt en kyrkogård på natten och läst en samtida skräckroman.

The Weird and the Eerie

What the weird and the eerie have in common is a preoccupation with the strange – Mark Fisher

Mark Fisher släppte essäsamlingen The Weird and the Eerie bara några veckor innan han dog, passande i denna högtid för de döda. Vi minns Mark Fisher. The Weird and the Eerie försöker redogöra för två affekter: the weird och the eerie. Mark Fisher kan inte ge några klara definitioner men han känner igen the weird och the eerie när han ser det, och försöker visa det med exempel. Efter flera förvirrade översättningsförsök bestämde jag mig för att behålla de engelska begreppen.

Här kommer lite lösa definitioner på begreppen. Känslan av the weird uppstår när något inte hör hemma; i närvaron av något som inte borde existera. Känslan av the eerie uppstår när något som borde vara närvarande är frånvarande. På sätt och vis är de motsatser men de kan också existera parallellt. 

Ett exempel på weird i kulturen är Méret Oppenheims Le Déjeuner en fourrure, en skulptur föreställande en tekopp, ett fat och en sked, av päls. De borde inte finnas till men där är de. Samma med Maurits Eschers omöjliga figurer. Det går inte ihop men jag ser dem ju. Ett exempel på the weird i naturen skulle kunna vara svarta hål. Saker som är weird ger upphov till obehag för att de inte passar in i vår värld. De känns weird.

In many ways, a natural phenomenon such as a black hole is more weird than a vampire

Alfred Hitchcocks film The Birds är ett exempel på eerie. Fåglarna i en småstad i norra Kalifornien beter sig märkligt. Allt eskalerar gradvis och  till slut går fåglarna till attack i flockar. Det som är frånvarande i The Birds är agens. Vems vilja styr fåglarna? Det är något som saknas och skapar olust, enligt Mark Fisher.

Här kommer några fler exempel på eerie: en folktom strand en sommardag, eller en folktom stadsgata i rusningstid, alla som sett Djävulens advokat vet vad det innebär. En övergiven by. En död mans blick, vi ser ögonen men det finns ingen som ser tillbaka. En ruin. Stonehenge. Det är en kuslig känsla av att något essentiellt saknas.

Begreppen weird och eerie går alltså lika bra att använda för känslolägen som uppstår i kultur som händelser i vår vardag. Oklart om det leder någonvart men jag lät hans teorier färga helgen.

Black

All parfym är i grunden weird. En människa kommer in i rummet och plötsligt luktar det persika och fuktigt hö. Vem tog fram en fårost? Weird!

För att vara så allhelgona och got som möjligt tog jag på mig den rökigaste parfym jag vet, Black av CDG. Det första man känner är en stark svart rökdoft. Både rök som i rökelse och rök som i tänd brasa. Sedan framträder lakrits, också den svart och lite rökig, men sötare. Och sedan svartpeppar. Även det en svart doft, men hårdare, metallisk, nästan lite sur.

Efter ett tag minskar den första rök, lakrits och peppar-doften och en behaglig björk framträder. Med näsan nära huden känner man doften av en öppen björkbrasa. Möjligen bastu. 

Black är minnet av en kväll på läger. Efter att ha suttit länge och ätit pinnbröd vid den öppna elden har mörkret sjunkit och skogen blivit svart. Då lyser lägerledaren upp ansiktet underifrån och börjar berätta en spökhistoria.

En myskuslig parfym.

Skogskykogården

Skogskyrkogården är en av Stockholms vackraste platser och att åka ut till Skogskyrkogården på Allhelgonahelgen är en av Stockholms finaste traditioner. Sent på lördagen, förberedd på weird och eerie, i ett moln av Black, begav sig Konsten sjunger ut på exkursion. En strid ström av människor gick från tunnelbanestationen, förbi korvgubbar och lyktförsäljare, in i kyrkogården. Det var redan kolsvart ute när vi kom fram. Mellan stammarna lyste tiotusentals små ljus. Och människor rörde sig i massor på gångvägarna. Det var en lågmäld folkfest.

Kyrkogårdsnatten var vacker och finstämd och jag tyckte mig kanske kunna hitta exempel på både the weird och the eerie. Upplevelsen kändes eerie i att alla dessa gravar, utspridda bland tallarna, var upplysta av oräkneligt många ljus, tusentals små ljussken fyllde skogen, utan att man såg några människor, just där bland träden var det folktomt. Som om tusentals människor tänt tusentals ljus för att sedan gå upp i rök. Människor rörde sig istället i mörkret, på gångarna mellan gravarna. En tjock massa av skuggor som avtecknade sig mot träden och den mörka himlen. De upplysta gravarna var öde medan de mörka gångarna var fyllda av silhuetter som långsamt vaggade fram. Det var spöklikt fint, kanske weird och eerie.

The Only Good Indians

Jag avslutade allhelgona med att läsa samtida skräck av Stephen Graham Jones, The Only Good Indians. Romanen utspelar sig bland svartfötter och kråkfolket i North Dakota. Handlingen är något klichéartad, fyra svartfötter jagar på obehörig mark och råkar skjuta en vapiti och dess ofödda kalv. Det må ha varit ett misstag men det är ett brott mot naturens moral och nu, tio år senare, kommer hämnden. Handlingen är urtvättad men romanens karaktärer, miljöer och språk har något speciellt. 

Graham Jones vill berätta om den amerikanska ursprungsbefolkningens situation i USA. I synnerhet svartfötterna som han själv tillhör. Men det är lika uppenbart att han hyser en enorm kärlek till skräck och b-filmer. Det blir en lyckad kombination av North Dakota-realism och spännande övernaturligheter. Dessutom berättat på en riktigt hårdkokt prosa. Som Stephen King fast Cormac McCarthy eller Larry McMurthy.

Boken rör sig i samma miljöer som Louise Erdrich så framgångsrikt beskrivit i ett otal romaner, det nordamerikanska reservatet, och Stephen Graham Jones bygger vidare på denna värld. Her stories and characters and scenes are shattered all through my heart. Remove any of them and I bleed out fast.

Som man kan se gick allhelgonahelgen i det svarta och det gotiskas tecken: Lite teori om det kusliga, en urrökig svart parfym, en stämningsfull mörk kväll på en kyrkogård och en folkloristisk skräckroman. 

Tillåt mig avsluta med ett exempel på Stephen Graham Jones hårdkokta prosa ur The Only Good Indians där jag tycker mig se aspekter av både weird och eerie:

Ricky rolled over, his face to the wash of stars spread against all the blackness, and considering that he maybe should have just stayed home, gone to Cheeto’s funeral, he maybe shouldn’t have stolen his family’s guns. He maybe should have never left the rez at all.

   He was right.

   When he stood, there was a sea of green eyes staring back at him from right there, where there was just supposed to be frozen grass and distance.

   It was a great herd of elk, waiting, blocking him in, and there was a great herd pressing in behind him, too, a herd of men already on the blacktop themselves, their voices rising, hands balled into fists, eyes flashing white.

   INDIAN MAN KILLED IN DISPUTE OUTSIDE BAR.

   That’s one way to say it.

Referenser:

The Only Good Indians av Stephen Graham Jones

The Weird and the Eerie av Mark Fisher

Moderniteten slog hårt i Japan

Floriental & Terminal Boredom

Jag har en tes: Japan var ovanligt mottaglig för förnyelse efter andra världskriget.

Andra världskriget lämnade Japan i ruiner. Tokyo hade 7 miljoner invånare 1940. 1945 var de 3 miljoner. Den 6 augusti 1945 släppte USA en atombomb över Hiroshima, kort därefter släppte de en till över Nagasaki, det blev uppenbart att den gudomlige kejsaren inte var så gudomlig som man tidigare trott. Shintoismen avskaffades som statsreligion 1945. Allt var plötsligt väldigt löst i konturerna, Japan saknade en stabil grund att stå på och var därför mottaglig för snabb omvälvande förändring. Man kanske kan säga att man vann frihet men förlorade stabilitet. Detta är min tes och jag tänkte exemplifiera med två kvinnor som var med och skapade denna förändring, Rei Kawakubo och Izumi Suzuki.

Rei Kawakubo föddes 1942 i Tokyo, mitt under brinnande krig. Kawakubos pappa jobbade på Keio University och hennes mamma var engelsklärare. Ett akademikerhem helt klart. Det var “comfortable” som hon själv säger.

Izumi Suzuki föddes 1949 i Ito, en kuststad långt ifrån någon metropol.

Rei Kawakubo skrev in sig på universitet och tog sedan examen i estetik och litteraturhistoria. I sin ungdom stod hon med benen i två kulturer. Å ena sidan umgänget med sina borgerliga vänner från universitetet, å andra sidan bland Tokyos progressiva bohemer. Modeindustrin hade inte hunnit komma till, det då fortfarande fattiga Japan. Det som fanns att köpa var funktionskläder, arbetskläder, och Kawakubos bohemklick var tvungna att skapa sina egna kläder. Det som fanns att tillgå var alltså funktionskläder och DIY. Jag vill hävda att denna kombination går som en röd tråd genom hela Kawakubos karriär. 

Izumi Suzuki jobbade på fabrik. Hennes arbetsuppgift var att stansa hål. Medan hon satt och skapade dessa tomrum författade hon korta berättelser som hon sedan skrev ner. Den första som köpte en av hennes noveller var ett scifi-tidskrift så det var bara att fortsätta skriva science fiction. Precis som Kawakubo tillhörde Suzuki en grupp bohemer, bland annat snusk och bondage-fotografen Araki, som hon var modell för, och frijazzsaxofonisten Kaoru Abe, som hon gifte sig och fick ett barn med. Men Suzuki levde inte i samma “bekvämlighet” som Rei Kawakubo och fick dra in pengar där hon kunde. Noveller till tidskrifter, nakenmodell och som skådespelare i erotiska thrillers. Om hon fick betalt för science fiction så skrev hon science fiction.

Japan genomgick en rasande industrialisering under 60-talet och en ny konsumistisk kultur utvecklades. Samtidigt påverkades Japan av 60-talets globala progressiva motkultur. Två strömningar som accelereras av ett dåligt kulturellt självförtroende efter kriget.

Kawakubo startade det avantgardistiska klädmärket Comme des Garçons, döpt efter en textrad från Françoise Hardy, såklart, och nådde snabbt framgång. När Comme des Garçons hade sin första visning i Paris, 1981, hade de redan 150 butiker i Japan. I only came to Paris with the intention of showing what I thought was strong and beautiful. It just so happened that my notion was different from everybody else’s. Kawakubo skapade tumult i Paris. Visningen uppfattades som en attack på den “västerländska kvinnan”. “Post-atomb-bomb-fashion” enligt amerikansk press. Hur har hon mage att göra en utliggare i New York till stilideal? Var är den vackra behagfulla kvinnan? Hon slog ner som en bomb. Media döpte hennes visning från 1982 till Hiroshimas Revenge. Kawakubos framåtskridande lekfullhet krockade med den konservativa modevärlden. Denna fritänkande kreativitet, som hon delar med sina generationskamrater Yohji Yamamoto och Issey Miyake, måste vara ett resultat av den fria tidsandan och det japanska samhället satt i förändring. 

Izumi Suzukis man Kaoru Abe dog i en överdos 1978 medan hon fortsatte sin konstnärliga strävan. Hon lyckades gå vidare från b-film till avantgardeteater men det var inom litteraturen som hon gjorde avtryck. I sina noveller lyckas hon utveckla en tidig variant av cyberpunk som blev inflytelserik i den växande animekulturen. Man kan hävda att all cyberpunkanime flödar från Izumi Suzuki, det är inom genrelitteraturen som hon har en speciell röst. Hennes utgångspunkt är alltid relationer och det mänskliga, och hon skriver med en lätt hand. 

Kawakubo och Suzuki skapar alltså ny kultur i en ny kultur. Här följer två exempel. Det ena exemplet är parfymen Floriental från 2015 av Comme des Garçons, det andra är Terminal Boredom, en samling noveller från 70-talet, av Izumi Suzuki.

Floriental

The idea was to express smells that nobody would recognise – Rei Kawakubo

I koret bakom altaret i en kyrka hänger det ett krucifix så att man påminns om Jesus lidande. Men i Katarina kyrka står där bara ett naket kors. När Jesus är frånvarande i koret så hajar besökaren till och tvingas tänka på Jesus, han borde ju vara där. På konstvetenskapen fick jag lära mig att detta kallas närvaro genom frånvaro. Genom att inte ha Jesus representerad där han borde vara hajar betraktaren till och tänker därigenom på Jesus. Comme des Garçons parfym Floriental bygger ungefär på denna idé.

Floriental kombinerar genrerna oriental och floral. Oriental är en mörk, varm och kryddig typ av parfym som försöker fånga drömmen om orienten, tänk Lawrence of Arabia, medan floral är ren och luftig. I denna kombination finns det alltid en blomdoft i mitten men eftersom Comme des Garçons är ett lekfullt parfymhus så har de försökt bygga en floral oriental runt en blomdoft som inte finns i verkligheten, i förhoppningen att en helt ny blomma ska skapas i huvudet på den som luktar på parfymen. Tanken är alltså att doftaren ska förvänta sig en blomma och därför skapa en i sitt huvud. Närvaro genom frånvaro. Jag tycker tyvärr inte att det funkar, ingen blomma dyker upp i mitt huvud, men jag gillar ansatsen. 

Istället för en blommig oriental är Floriental en parfym som luktar rökigt och kryddigt; läder och plommon. Den är djup och tung, lika mörkt röd som flaskan den kommer i. Floriental är en doft som för tankarna till en tobaksdoftande skinnpaj och mogna plommon på en träbänk i en katolsk kyrka under mässan.

Floriental är ett resultat av experimentellt nytänkande, ett vackert misslyckande.

Terminal Boredom

Science fiction är ett tankeexperiment. Enligt en gammal definition av Sam J Lundwall fungerar science fiction som en undersökning. Författaren tar en teknik som ännu inte finns eller en filosofisk idé och skriver en berättelse där denna teknik finns eller idé manifesteras. Om läsaren köper berättelsen så är undersökningen lyckad. Ett vanligt problem med sciencefiction-litteratur är att författarna ofta är mer intresserade av teknik och teori än av människor och relationer, vilket kan göra litteraturen stel och tradig. Men Suzuki går inte in på det tekniska utan fokuserar istället på relationer. Detta lyfter hennes noveller från kuriosa till litteratur.

Terminal Boredom består av sju berättelser som passar Lundwalls mall. Att tänka sig en alldeles ny teknik eller situation och sedan undersöka den genom att se hur människor reagerar och samverkar med den.

I novellen Women and Women har jordens resurser sinat och andelen män som föds har sakta krympt ner till noll. Novellen fördjupar sig inte i hur männen rent tekniskt försvann eller varför utan istället på mänskliga relationer och begär. En flicka sitter i fönstret och skriver dagbok. Elen stängdes av vid åtta men hon hade ett enkelt stearinljus så hon kunde skriva dagbok i månskenet vid fönstret. Är det inte en pojke som går förbi där nere på gatan?

I You May Dream är jorden överbefolkad och människor sövs ner i väntan på att en ny beboelig planet skall upptäckas. Om man vill kan man få sitt medvetande överfört till någon annans drömmar medan man väntar. Huvudpersonens väninna drog lotten och frågar om hon kan få bosätta sig i hennes drömmar. Huvudpersonen verkar knappt gilla sin vän men det är svårt att säga nej. Novellen behandlar inte varför jorden är överbefolkad, hur kolonier på andra planeter fungerar eller hur man kan föra över sitt medvetande in i en annan persons drömmar. Den handlar istället om apati och vänskap.

I Night Picnic får man följa en familj utomjordingar som försöker leva som om de var människor. Berättelsen handlar inte om hur människan mötte utomjordingarna, eller varför inga människor finns närvarande, staden ligger öde. Berättelsen är istället en parodi på familjedynamik och ett försök att se mänsklig kultur utifrån. Fadern bär tredelad kostym och har modellerat om sin kropp för att passa kläderna. Sonen läser Borta med vinden och fadern frågar om boken ger någon ledtråd till varför människan började med rymdfart. Sonen rapporterar att han inte är klar med boken ännu och ber att få återkomma. -Glöm inte att cigaretten ska vara tänd, pappa.

Eftersom Izumi Suzuki alltid utgår från det mänskliga blir inte prosan så torr som science fiction annars kan bli. Istället förs läsaren in i den fantastiska situationen, ofta med tankeväckande resultat. Och det är väl detta som präglat animen, en skruvad teknologi som fond för personliga relationer.

Floriental och Terminal Boredom är mina exempel på Rei Kawakubos och Izumi Suzukis egensinniga nytänkande arbete. Kawakubo revolutionerade modet och Suzuki var en viktig pusselbit japansk science fiction och den begynnande animen. Jag hävdar att detta är ett resultat av den fria progressiva miljön de är uppväxta i, i det nya Japans födelse. En konturlös miljö som kan vara både inspirerande och ruinerande. Frihet men inget ankare.

Rei Kawakubo är idag en av världens mest hyllade modedesigners. Izumi Suzuki hängde sig 1986.

Referenser:

Agitator ep. 88 (podcast)

Fashion Zeitgeist av Barbara Vinken

The Misfit av Judith Turman (The New Yorker 14-07-21)

Terminal Boredom av Izumi Suzuki

Larry’s Corner, Södra stationsområdet

Droll Tales & New York Intense

Larry’s Corner
Min mormor bodde i korsningen Bellmansgatan och Sankt Paulsgatan. Jag var väldigt förtjust i att hänga där som barn, inte bara för att hon hade en massa Tove Jansson och Enid Blyton, utan också för att hon hade Södermalm precis utanför dörren. Staden har alltid lockat mig.

Vi gick ofta promenader. Det är så länge sedan nu att jag inte minns så mycket men jag minns Sankt Paulsgatan där man kunde se ner på bilarna på motorvägen och där man kunde äta pizza, jag minns den myllrande backen Götgatan ner till Medborgarplatsen och jag minns Södra stationsområdet, vilket då närmast kan beskrivas som en inhägnad grusplan med bråte på. Jag tyckte det var ett märkligt inslag i staden redan som barn.

Senare i mina tonår började de äntligen bygga Södra stationsområdet och mitt huvud fylldes av idéer om hur Södermalm skulle bli, östra och västra Söder skulle äntligen sitta ihop. Man skulle kunna gå från min mormor till Allhelgonakyrkan genom stadskvarter med barer, butiker och biografer. Så blev det förstås inte. Jag var ung och naiv, jag visste inte att människan, efter årtusenden av lyckat stadsbyggande, plötsligt glömt bort hur man gör. Jag väntade mig huvudgata, tvärgata, bakgata och trottoar mot husvägg. Det blev istället en märklig, mörk nedsänkt gångväg,  en gated community fast med mentala murar istället för fysiska. Glipor i staden som man inte förstår om de är privata eller allmänna. Besökare från andra stadsdelar finns knappt, ingen strosar in där av en slump. Trots att jag bott på Söder i flera decennier så blir jag fortfarande frustrerad över denna bortslösade potential. Den enda glädjen man får av Fatbursparken är när man äntligen kommit över till andra sidan.

Men det finns trots allt några juveler, och framför allt en riktig diamant, i kvarteren runt Södra station. I korsningen Grindsgatan och Blekingegatan driver en bibliotekarie från Detroit ett kulturcenter under namnet Larry’s Corner. Det är ett ställe som man skulle tipsa alla man känner om ifall man hittade det på semester men lätt glömmer bort när det ligger runt hörnet. När jag letade efter en bok om Don Cherry som var slutsåld överallt så hörde jag av mig till Larry som rotade fram ett exemplar. Jag tror det var då han insisterade på att jag skulle komma dit när den amerikanska författaren Iris Smyles skulle komma på besök. Jag noterade datumet och gick dit med min väninna Annina. Det var fullt och jag fick riktigt sträcka på huvudet för att kunna se författaren. Innan jag gick därifrån köpte jag hennes novellsamling Droll Tales.

Droll Tales
Iris högläsning ur Droll Tales fick mig att, ännu en gång, tänka på urbanitet. Redan i första novellen, Medusa’s Garden, möts urbana miljöer, urban kultur och urban humor. Huvudpersonen strävar efter att bli balettdansös för att bli tyngdlös och sväva. Hon flyger från metropol till metropol för att  söka till storstädernas danskompanier. När hon till slut blir antagen tackar hon nej, beger sig till flygplatsen och söker anställning som flygvärdinna. I flygplanet kom hon mycket högre upp i luften, än någonsin i dansen.

Den sista novellen i samlingen, O Lost, börjar såhär: Dr. Sokoloff stood in front of the light board, staring into my x-rays as if cavities, not eyes, were the windows to the soul. “Soft or hard?” he asked, his back still facing me.

Bara i dessa två exempel finns balett, metropoler och en typ av humor som jag förknippar med urbanitet. Dr. Sokoloff, tandläkaren, minns sin ungdom: “You make me miss my student days. Sitting In cafés, excitedly debating the merits of gold versus silver – I had a semester in Paris you know. The dentists there,” he motioned with his hand, “they have a different idea about teeth.”  Jag hör Manhattan-skildraren Woody Allen genom texten.

Iris Smyles, från Long Island, och hennes högläsning hos Larry påminde mig också om min egen tid i New York. Det var människor, bilar, intryck, överallt hela tiden. När som helst kunde man få smicker för sin kavaj eller en utskällning för att man gick för långsamt på trottoaren. Alla dagliga möten, det var bitvis aggressivt socialt. Oavsett vad man tycker om stadslivet så är det svårt att förneka att det påverkar en när man lever i det och att detta i sin tur måste påverka litteraturen som skrivs där. Storstadens uttryck fascinerar. Stirra rakt in i ljusen.

New York Intense
Drömmen om staden kan dofta. När parisiskan Patricia de Nicolaï skapade sin urbana herrparfym New York Intense (2014) utgick hon från en blandning av lavendel och vanilj. Många hävdar att Pour un homme (1934) av Caron är den allra första breda herrparfymen. Innan dess var parfym mest en angelägenhet för kvinnor och dandyer. Och eftersom Pour un homme luktar lavendel och vanilj så finns det alltså ingen mer klassisk herrdoftkombination än just den. Men Patricia de Nicolaï skulle inte vara Patricia de Nicolaï om hon stannade där. Till lavendel och vanilj adderar hon en gourmanddoft, pudrig citronkaka. Men sitter man i ett moln av New York Intense träder även något annat fram. Något kallt och hårt som påminner mig om en simhall. Jag tror det är kombinationen av lavendel, bergamott, svartpeppar och kryddnejlika som skapar denna aspekt av parfymen. Det luktar hud, direkt från simhallen.

Jag utgår ifrån att Patricia de Nicolaï försöker skapa doften av en idealisk Manhattan-man. Doften av drömmen om mannen. Men det är inte en hipster på ett konstgalleri med en modern parfym som luktar asfalt, blod eller gummi. Patricia de Nicolaï kommer från Guerlain-familjen, en släkt med både gamla pengar och gamla dofttraditioner, så hennes idé om New York är förstås skräddade kostymer från London och hala italienska skor. Doften av New York Intense är en välskräddad men mjuk man med lite vaniljsocker på ärmen, blöt i håret direkt från ett simpass. Han står och vinkar in en taxi.

Referenser:
Droll Tales av Iris Smyles
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez
Perfume, the Guide 2018 av Luca Turin & Tania Sanchez

Illgul ros

Tea Rose & Den gula tapeten

The most poignant thing I remember is the Tea Rose scent Diana wore – India Hicks (brudtärna på prinsessan Dianas bröllop)

1

Jag tänkte berätta lite om parfymen Tea Rose och novellen Den gula tapeten. Tea Rose är en nischparfym från 1972. Nischparfymens historia börjar på 70-talet. Men eftersom nischparfym har en något flytande  definition så är det svårt att säga exakt när. Å ena sidan är nisch inte ett hål i väggen du kan gå till för att blanda din egen doft. Å andra sidan är nisch inte ett stort modehus, som också gör parfym. Det är någonstans där emellan. Ett parfymhus med parfym som sin huvudsysselsättning, ofta i begränsade utgåvor. Ett företag som nischat in sig på parfym helt enkelt. 

Nischparfym exploderade under 00-talet och det var Byredo och Serge Lutens som satte standarden: minimalistisk formgivning, maximalistisk prisnivå. Men det började som sagt på 70-talet. Det är vanligt att kalla L’Artisan Parfumeur (1976) för det första nischparfymhuset men jag väljer att börja min historieskrivning något tidigare, med Perfumer’s Workshops Tea Rose, lanserat i liten skala 1972.

Tea Rose är en stillastående parfym. De flesta bra parfymer tar dig på en liten resa. Den första upplevelsen är oftast en citrusfrukt, som citron eller bergamott, eller kanske en lavendel, som studsar upp från handleden. Efter en kvart lägger sig de ljusa pigga dofterna och ett mellanläge uppnås där man ofta hittar mjukare dofter som kanel eller ros. Och slutligen, efter en timme, landar parfymen. Då framträder parfymens fundament, djupa tunga dofter som till exempel oakmoss, läder, patchouli eller sandelträ. Har man köpt en välgjord  parfym från till exempel Frédéric Malle eller Le Labo så kan den här sista delen hänga kvar i dagar. Till och med överleva duschar.

Men Tea Rose är som sagt platt, vilket inte behöver vara en dålig sak. Det är en tunn ljus rosdoft med något grönt i bakgrunden när man sprutar på och det är en tunn ljus rosdoft med något grönt i bakgrunden efter en timme. Kanske kanske blir den något honungssöt efter en tid på handleden. Du går ner till din florist för att köpa lite snittblommor men kunden innan köpte allt butiken hade. Det enda som finns kvar är blomvatten och den flyktiga doften som blommorna lämnade efter sig.

Doften avspeglar sig i färgen på själva vätskan. Den är sjukligt gul med ett uns grönt i. Ljus men spetsig. En kvinna ansar sin rosenträdgård men man får gömma trädgårdssaxen för hon verkar inte helt stabil. This is the most classic example of a rose scent that smells fresh from nature. It’s Rich but not overpowering, enligt Frédéric Malle och vem är jag att säga emot Frédéric Malle? Eau de toiletten kostar 150 kronor för 120 ml, otroligt prisvärd. Om jag hade den makten skulle jag starta en subkultur runt Tea Rose. Tea Rose-core. Solblekta tyger och 1800-talslitteratur.

2

Den gula tapeten (1892) är en gotisk novell av Charlotte Perkins Gilman. Jag tänker mig tapeten i novellen som lika sjukgul som parfymen Tea Rose. Tapeten är en återkommande trop i gotiska berättelser. Samma tapet som återkommer i Repulsion. Samma tapet som i Såsom i en spegel. Färgen är motbjudande, nästan vämjelig; en förfärande smutsgul färg, egendomligt blekt av det långsamt vikande solljuset. Inte friskt och ljust vårgul utan sjukligt och smutsigt gult. Man känner den gula doften. Huvudpersonen påpekar det själv.

Berättelsen utspelar sig i en herrgård i kolonialstil, nästan ett spökslott, det var märkligt billigt att hyra, där berättaren ska vila upp efter sin graviditet som tagit hårt på henne. Inte så att hon är sjuk, hon har bara ett visst anlag för hysteri. Det säger hennes man och han är ju läkare. Det säger hennes bror och han är ju läkare. Utanför herrgården har det funnits en underbar trädgård med växthus men de är sönderslagna allihop. Den gotiska berättelsen sker nästan alltid i en föråldrad antik miljö. Ett slott eller en ruin eller, som i detta fall, en herrgård som stått tomt ett tag. Det viktiga är att miljön resonerar bakåt i historien och rymmer en potential för ruvande hemligheter.

Hon tror att det spökar men John, hennes rationelle man, läkaren, sa att det bara var drag och stängde fönstret.

Hon får sova högst upp i den gamla barnkammaren. Hon vill hellre sova i rummet mot verandan, med rosor runt fönstret, men John påpekar att i det rummet finns det bara plats för en säng. Det får bli barnkammaren en trappa upp. Eller barnkammare förresten, det är mer en gymnastiksal, med ringar i väggarna och galler för fönstren. Lika säkert och tryggt som prästgårdens barnkammare i Fanny och Alexander. Och så den brokiga gula tapeten där någon har rivit bort stora sjok. Tapeten har ett svårfångat mönster mot en solblekt smutsgul, nästan svavelgul, botten. Det gula färgar av sig och sätter sig överallt. Barnet får hennes syster ta hand om.

Det finns ett ett återkommande ställe där mönstret hänger och dinglar som en bruten nacke och två utstående ögon stirrar på en upp och ner. 

Är det inte så att när solen står helt rätt kan man se en figur bakom tapetens mönster? Jo, en figur som tycks skaka i själva mönstret, vilket håller henne fången som ett galler, för att ta sig ut. Det är märkligt hur mönstret förändras med ljuset. Nu är hon helt säker på att det är en kvinna som finns där i tapeten bakom mönstret.

Tapeten luktar faktiskt lite. Inte obehagligt direkt, men det dröjer kvar. Det är en tydligt gul lukt. 

I sann gotisk anda befinner sig huvudpersonen i flera mellanlägen där spänningar kan uppstå. Hon har just fött barn men lever ensam i en barnkammare. Hon är omhändertagen men otrygg. Hon är säker i ett rum som ligger en våning upp, till och med galler på fönstren, men något verkar försöka ta sig in till henne. Inte genom fönstret eller dörren utan från själva väggarna, väggarna som borde  göra henne säker. Spökar det eller är hon “hysterisk”? Är det ett spöke, alltså en varelse mellan dött och levande? Det är dessa mellanlägen som skapar drivet i berättelsen, genom läsarens vilja att lösa upp dem och få grundas. Det är detta som gör att gotisk skräck egentligen inte behöver vara så spännande. Det räcker med att försätta läsaren i en känsla av osäkerhet genom olika mellanlägen. Det är också därför jag så lätt  förknippar den gotiska berättelsen med parfym, som också alltid existerar i ett oförlöst mellanläge. Den är svårgripbar och flyter runt bland associationerna i våra minnen men samtidigt är parfym en fysisk vätska framtagen av en kemist i ett laboratorium. Denna gång en illgul vätska med en uns gift och en tunn ros. 

Referenser:

The Cambridge Companion to Gothic Fiction av Jerrold E. Hoggle (redaktör)

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

Fuccboi Noir

Fuccboi & Drakkar Noir

This is the permanent smell of the locker room – Jack Mason

1

Din pappa bar fougère. Om din pappa var ung på 90-talet bar han Cool Water, en aquatic fougère som jag kommer att återkomma till i en senare text. Om din pappa var ung på 80-talet bar han Drakkar Noir. Om din pappa var ung på 70-talet bar han Paco Rabanne. Om din pappa var ung på 60-talet bar han Brut.

Fougère är franska för ormbunke. Ormbunken har ingen doft, men en romantisk fransman vid namnet Paul Parquet hade en idé om hur ormbunken borde lukta. Han blandade lavender, kumarin och oakmoss och gav 1881 ut Fougère Royale, världens första fougère-parfym. I decennier var fougère mansdoften med stort M, men idag bär hart när ingen fougère och det är nog mycket på grund av Drakkar Noir, en parfym från 1982 av Guy Laroche som blev för framgångsrik.

Drakkar Noir, en maskulin doft döpt efter ett vikingaskepp, i en matt svart flaska, gjorde ett så starkt avtryck i kulturen att den fortfarande fungerar som meme, i till exempel Family Guy, The Office (US) och It’s Always Sunny in Philadelphia. I de gamla reklamfilmerna för parfymen kan man se män på mountainbikes i slow motion; en barbröstad muskulös man knäpper på ett par slalompjäxor, skjuter pilbåge, boxar boxboll och tar på sig smoking, medan en kvinna i röd klänning springer genom en rökfylld mörk gränd med sina högklackade i handen. De drar iväg i en snabb motorbåt. Havet är svart.

Ett otal kopior av Drakkar Noir skapades. Alla ville vara med på tåget. Deodoranter försökte emulera doften. Rengöringsmedel började lukta som Drakkar Noir. Till och med myggmedel. Doftgran. Men ingredienserna byttes ut mot billigare varianter och priset gick ner. Snart förknippades doften inte längre med framgångsrika manliga 80-talsmän, utan istället osäkra tonårspojkar efter gympan på scoutläger, dränkta i Axe Bodyspray. Min vän Rimbojanne, som är född på 60-talet, skrattar till och meddelar att det här är skoldansdoften. Jag bad Konsten sjungers egen konstnär, född på 90-talet, lukta på Drakkar Noir och hon fick kväljningar, det var nog inte bara performativt. Det är långt från fougèrens big dad energy

Det går inte att backa bandet. Man kan inte ta fram Drakkar Noir och bedöma doften i sig själv för den är helt förvrängd av de associationer den bär med sig. Och samtidigt som att våra näsor började associera lukten av Drakkar Noir med tonårspojkar i ett omklädningsrum så började som sagt själva doften också förändras. Originalets vanilj och läder är inte så tydliga i en nyköpt flaska. Om man luktar på den idag så känner man först citrus och gran. Senare lavendel och oakmoss. Och slutligen, tandkräm. En hård och kall parfym som skiljer sig från hur den luktade när den kom 1982. Och framför allt, hur den uppfattades av människor som bär med sig associationer av parfymens alla efterföljare.

2

Wigger autofiction – Dasha Nekrasova

Förra året släppte Sean Thor Conroe sin debutroman Fuccboi. Vad är en bra översättning för Fuccboi? Jag föreslår Rockdase. Rockdase är en självbiografisk roman om en charmig men störig ung man vid namn Sean Thor Conroe. Sean Thor Conroe saknar mening med livet och glider planlöst omkring på sin cykel och microdoserar. På sparsmakad slangprosa frfr får vi följa Seans Thors försök att bli en publicerad författare samtidigt som han navigerar ex bae, side bae, editor bae; en swingeraktig nyårsfest med Starboy på repeat; After navigating past two police blockades for an anti-Proud Boys march, I finally found a sign to lock my bike to; Knausgårds Min kamp; mixtapes på Soundcloud och en pod. Det är en klassisk generationsroman och uppenbarlig autofiktion, varje generation måste skriva in sin slang och sina upplevelser i litteraturhistorien. Jag låter tiden få avgöra vad som blir Allen Ginsberg och vad som hamnar i antikvariatens realådor.

I boken Den narcissistiska kulturen (1979) beskriver Christopher Lasch hur amerikaner är formade av västernromantik men lever det moderna livets banalitet. De söker piska liv i tröga kroppar, försöker väcka avtrubbade begär. I Rockdase, liksom i verkligheten, ger sig Sean Thor Conroe ut på en vandring över USA. I flip-flops. Oftast sover han rakt upp och ner på marken. Ibland under ett träd. Denna äventyrliga utmaning ska bli en bok som han formulerar i korta meningar varje kväll. Ute på vandringen stöter han på flera andra unga män som också är på väg över kontinenten, vilket irriterar honom, detta är hans äventyr. Vandringen slutförs aldrig och boken fastnar i ett evigt redaktionellt arbete med editor bae. Ingenting blir förlöst, allt bara pågår.

Christopher Lasch skriver: I dag har greppet med en fiktiv berättare övergivits av de flesta experimentella författarna. Författaren talar nu med en egen röst men underrättar läsaren om att hans version av sanningen inte är att lita på. /…/ Genom att sudda ut skillnaden mellan sanning och illusion ber han läsaren att tro på hans berättelse, inte därför att den låter sann eller ens för att han påstår att den är sann, utan helt enkelt för att han hävdar att den möjligen kan vara sann – åtminstone delvis – om läsaren finner sig gott att tro på honom. Författaren avstår rätten att bli tagen på allvar, och samtidigt undflyr han det ansvar som hör samman med att bli tagen på allvar. Det är lika sant idag som när det skrevs.

Jag följer inledningsvis Sean Thor Conroes flyktiga liv genom hans svängiga talspråk med nöje, han har rytm i texten måste erkännas, men till slut tröttnar jag, jag vet inte vad romanen vill berätta. Samtidigt påminns jag om min egen inre rockdase och drabbas av skamsköljningar. Ibland är saker inte vad det är utan vad det gör. Fuccboi a.k.a. Rockdase får mig att minnas min egna utdragna flaxande ungdom. Drakkar Noir får mig att känna ofrivillig avsmak mot allt tonårspojke. Jag kan inte ta in romanen med distans och jag kan inte lukta på parfymen utan dess associationer. Det är inte du, det är jag.

Referenser:

Den narcissistiska kulturen, av Christopher Lasch

Perfume, a Century of Scents, av Lizzie Ostrom

The Perfume Nationalist, episod 15 (podcast)

Red Scare 220310 (podcast)

1973: Rosenvatten

Aramis 900 & Levande vatten

När jag ska skriva till dig tar jag först på mig parfym över hela mig – Clarice Lispector

Estée Lauder föddes Josephine Esther Metzer i Queens 1908, dotter till judiska invandrare från Ungern. Under sitt liv lyckades hon både fånga, och bidra till att skapa bilden och doften av amerikanen, själva det amerikanska. Hon gestaltade den moderna amerikanska kvinnan och fick amerikanska män att köpa toalettartiklar och bära parfym. Hon lyckades till och med få amerikanska män att bära något så pass överskridande som en rosparfym. Jag återkommer till det.

1953 släppte Estée Lauder sin första parfym, Youth Dew. En parfym som skulle vara så billig att man skulle ha råd att bära den varje dag. Den såldes dessutom som badolja så att kvinnor som levde efter regeln, parfym är inte något man köper, parfym är något män köper åt en, skulle kunna köpa den. En succé. Youth Dew var huset Estée Lauders enda damparfym i 15 år. En grad av beslutsamhet som man kan sakna hos parfymhusen idag. Det finns något eftersträvansvärt i att fatta ett estetiskt beslut och stå för det i ett och ett halvt decennium. Bara förra året släppte Tom Ford sex olika parfymer, vad är det för mjäk.

1965 släppte Estée Lauder sin första herrparfym Aramis. Näsan bakom hette Bernard Chant. Aramis fick enligt Estée Lauders självbiografi inte sitt namn efter musketören, utan efter Aramis, den afrodisiska, turkiska roten. Att sälja toalettartiklar till män 1965 var inte lätt, och Aramis mötte till en början ingen större framgång, men efter reklamkampanjer där riktigt manliga män fick vara ansiktet utåt för doften blev det till slut en succé. Fattas bara annat, vi pratar ju om Estée Lauder.

Jag tänkte köpa den här slipsen till pappa när han fyller år. What, no Aramis this year? – Gilmore Girls ur minnet.

Åtta år efter original-Aramis, var det dags för en uppföljare och man kontaktade ännu en gång Bernard Chant. Två år tidigare hade han skapat Aromatics Elixir åt Clinique. Denna gång presenterade han Aromatics Elixir igen, men nu med inslag av en uppskruvad ros och ett något nedtonat mörker. Det blev en rosig chypreparfym, som fick heta Aramis 900. Doften för direkt tankarna till Aromatics Elixir men om man jämför dem sida vid sida och så är de två plötsligt ganska olika. Det har nog att göra med att chypre är så pass ovanligt idag att en chypreparfym alltid påminner mycket om en annan chypreparfym, fram tills man jämför dem direkt bredvid varandra. En sak som de båda åtminstone har gemensamt idag är att de flesta associerar båda parfymerna med kvinna, eller kanske snarare tant. En rosig chypre är helt enkelt en damparfym idag. Så kanske det även var på 70-talet. Kanske skapade Estée Lauder två revolutioner med sina två första herrparfymer. Den första att få män att intressera sig för parfym över huvud taget 1965. Den andra, 1973, att få män att bära en kvinnoparfym. Det sista är såklart spekulativt då jag inte med säkerhet kan säga hur dofterna uppfattades av sin samtid.

Samma år som år som Aramis 900 släpptes gav författaren Clarice Lispector ut romanen Levande vatten (Água viva). För att förbereda denna text sprutade jag på rikligt av parfymen innan jag satte mig med romanen. Estée Lauder, född av ungerska föräldrar, verksam på Manhattan. Clarice Lispector, född i Ukraina, verksam i Rio de Janeiro. Två kvinnor i den judiska diasporan i Amerika på sjuttiotalet. Kanske uppstår synergieffekter.

Jag tar tre sprut varje vrist. Det första man känner är en doft av ros, trä och lemonad. Parfymen spritter som om den var kolsyrad. Kolsyrad lemonad. Den har även samma tvåliga, oljiga kvaliteter som Aromatics Elixir. Den är på en gång studsigt ljus och dovt brun. Att det skulle vara en herrdoft är överraskande. Men det gör doften bara än ljuvligare och mer spännande, att tänka sig att män bar den. 

En halvtimme efter första spruten träder rosen fram på riktigt, tillsammans med något kryddigt som ska vara nejlika och något grönsurt som borde vara geranium. Efter ytterligare en timme kan man fortfarande känna både ros och lemonad. Samtidigt som dofterna tunnas ut träder oakmoss och patchouli fram. Precis som med tidigare omnämnde Aromatics Elixir slås man av hur främmande de här lite sura och oljiga brungröna dofterna är. Jag kan inte sluta tänka på att dessa parfymer var storsäljare och norm då de släpptes. Ursäkta att jag tjatar, men att känna en chypredoft är alltid en sådan tidsresa. 

Efter ytterligare en timme så har parfymen nästan avverkats, man måste gå riktigt nära för att känna något men den bildar i slutändan en trevlig huddoft. Kanske är den verkligen tunn men det finns även en överhängande risk att jag har blivit näsblind. Det är möjligt att det luktar som en hel yogaklass här inne. En kvinna med raspig röst sa högt “så här luktade det överallt på 70-talet” när jag bar Aramis 900 på mitt jobb vid ett tidigare tillfälle.

Om rosen bär på betydelse i konst och i litteratur så borde den väl också göra det i parfym. I konsten är rosen så klart en symbol för kärlek och sammankopplad med Venus. Ur skummet där Venus föddes växte en törnbuske och när busken vattnas med gudarnas nektar växer en vit ros upp. Det finns väl inget som säger att denna association endast skulle gälla konst och litteratur och absolut inte parfym.

Nu har det gått tre timmar sedan jag sprutade på parfymen och jag kan fortfarande skönja en kryddig ros mot oakmoss och patchouli om man pressar näsan mot huden. En lika sann doft av 70-talet som cigaretter och rökelse. Aromatics Elixir för henne och Aramis 900 för honom. 

Levande vatten

Clarice Lispector föddes 1920 i Ukraina, kanske. Det är lite osäkert. Hon hade för vana att ljuga om hur gammal hon var när hon kom till Brasilien för att verka mer brasiliansk. Det var viktigt för hennes identitet att prata och skriva på portugisiska och att vara en sann brasilianska. Hon skrev ett flertal romaner och noveller och hennes levnadstecknare hävdar att hon är den viktigaste judiska författaren sedan Franz Kafka. Jag säger inte emot. Genom hennes nyskapande prosa är hon för evigt del av det portugisiska språket. Clarice Lispector dog 1977 och ligger begravd på den judiska kyrkogården i Caju, Rio de Janeiro.

1973 skrev hon romanen Levande vatten, som är ett brev, eller en monolog, från ett hon till ett han, efter uppbrottet. De har gått skilda vägar i livet. Kanske har han avlidit. Det är inte en typisk roman, mer av en beskrivning av tillståndet. Vem jaget är och hennes relation till alltet. Framförallt är det en beskrivning av livsglädje. Lyckan i att finnas till.

Det är hart när omöjligt att skriva intressant utopisk litteratur. Vad finns det för romaner som framgångsrikt beskriver lycka? Tennisspelarna av Lars Gustafsson hävdar min vän HP. Men också denna Levande vatten av Clarice Lispector. Den börjar: “Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja.”, och fortsätter sedan: “Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationsmärtans allra mörkaste mänskliga tjut men som icke desto mindre är ett skrik av djävulsk lycka.” En ren glädje är det alltså inte. Men det är ett halleluja i samklang med kosmos. Detta är romanens programbeskrivning. Sjung halleluja. Clarice Lispector själv tyckte det var viktigare att “känna texten än att förstå den”. Jag försöker känna av den.

Berättarjaget i Levande vatten beskriver sin text, och sin tillvaro, som improvisationsjazz. Med utgångspunkt i alltet skjuter hon ut sina känselspröt i våghalsiga piruetter. Hon fångar upp undermeningar efter att ha agnat med ord, säger hon. Vid första anblick tycks det var en form av stream of consciousness. Men det är det inte, allt är medvetet. Hon beskriver sin text, i texten, som kalejdoskopisk och det är en bättre beskrivning. Det är inte stream of consciousness, det är “gnistrande mutationer”. Men får filosofiska fragment blandat med anekdoter och prosapoetiska känslotillstånd. Texten speglar henne och det speglar alltet och det glittrar grönt lila. Romanen skildrar skuggor efter solljus genom ett champagneglas. 

Romanen är ett brev till en man, död eller levande, efter uppbrottet. Men var inte orolig för henne. Efter uppbrottet är hon i extatisk glädje av att vara ett med världen i ett evigt nu. Lyssnar på musik genom handen på skivspelaren. Hon är ett med kosmos och rosendoften sitter på insidan. Eller så ska du vara orolig. Bakom glädjen vilar ett maniskt tvång att vara lycklig. Kanske hittar jag på för att det måste finnas där. Utan svärta inget ljus.

Första delen av romanen fastställer jaget och världen genom en lång extatisk lycklig monolog. Ett brev till en man efter ett uppbrott. Som försöker förklara världen och hennes del av den. Passande nog skriver hon: “När jag ska skriva till dig tar jag först på mig parfym över hela mig.” Alltmedan romanen fortgår närmar hon sig också ett du. En anonym han dyker upp allt oftare. Efter uppbrottet så sjunger hon ut ett extatiskt halleluja, som är en typ av lycka. I det tidigare förhållandet tycks hon ha upplevt en annan typ av lycka. Där finns en “fulländad gemenskap. Jag kallar det för akut tillstånd av lycka”. Inte alls som det breda alltet i kosmos. I slutet landar hon i tankar om konsten och om döden. Fortfarande i ekvilibristisk frenesi. Men vi måste återgå till rosen. 

Passande till Aramis 900‘s rosdoft har romanen långa stycken om parfym och blommor. Om blommans och doftens väsen  Lispectors berättarröst beskriver hur hon tar hem rosor och hur de hastigt dör. Men en ros verkar märkligt motståndskraftig. När hembiträdet hänvisar till rosen vet båda vilken de talar om. “… först tänker jag med glädje ge dig av nektarn, en söt saft som finns i många blommor och som insekterna lystet söker.” Jag tänker på hur Slavoj Zizek tycker att blommor borde vara barnförbjudna. Berättarjaget vill måla en ros.  Jag läser om rosor iklädd en rosig chypre. Synkroniciteten är hög. Lispector skriver: “Rosen är en kvinnlig blomma som överlämnar sig så helt och fullständigt att för den återstår inget annat än glädjen i att ha överlämnat sig. Dess doft är ett galet mysterium. När man andas in den riktigt djupt nuddar den vid hjärtats innersta djup och får hela kroppens insida att dofta. Dess sätt att öppna sig till kvinna är oerhört vackert. Blombladen smakar gott när man tar dem i munnen – det är bara att prova”. Händerna på täcket, Slavoj. 

Det finns något typiskt judiskt och något typiskt amerikanskt hos både Clarice Lispector och Estée Lauder. Den amerikanske berättelsen om landet byggt av invandrare och den judiska befolkningen i evig diaspora. Estée Lauder skapade den sportiga amerikanska inget bjäfs-kvinnan, till exempel genom Aliage, en parfym för den sportiga kvinnan som tar herrgårdsvagnen till tennisträningen. Estee Lauder fick den amerikanska mannen att bära parfym. Clarice Lispector förnyade den brasilianska prosan, förmodligen till och med det portugisiska språket, genom sin litterära utgivning.

Jag köpte en nyproducerad Aramis 900 för ett drygt år sedan, 100 ml för 300 kronor, (billigt!), men för tillfället verkar den tyvärr inte finnas i produktion. En sådan klassiker skickar man väl inte till skroten? Levande vatten finns tyvärr inte längre i tryck men går såklart att låna på bibliotek. Synd att man inte också kan låna lite parfym.

Referenser:

Estée, a Success Story av Estée Lauder

Karavan nummer 3, 2014

Levande vatten av Clarice Lispector

Nature and its Symbols av Lucia Impelluso

Perfume, a Century of Scents av Lizzie Ostrom

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez