1968: Multikulti avantgarde

L’Eau EDT & Eternal Rhythm

Jag tänkte berätta om två händelser inom avantgardet 1968. Diptyque släppte sin första parfym L’Eau och Don Cherry släppte albumet Eternal Rhythm. Båda två är ett resultat av kulturell blandning. Både L’Eau och Eternal Rhythm är multikulti. Jag börjar med L’Eau.

1961 tog mångsysslaren och William Morris-socialisten Yves Coueslant ett lån av sin pappa och öppnade, tillsammans med två likasinnade, butiken Diptyque. Yves Coueslant växte upp i Vietnam, franska Indokina, men utbildades på prestigefulla École du Louvre. Efter skolan sysslade han med lite allt möjligt var stans. Han målade porträtt, gjorde rekvisita och inredning. Han var skådespelare och teaterchef. Han drev cirkus i Moskva och senare i Peking. Han tog Stanislavskij-baletten till Paris för att sätta upp Svansjön. Ett kringflackande liv med vild internationell blandning. Slutligen startade Coueslant Diptyque tillsammans med en engelsk konstnär, Desmond Knox-Leet, och en fransk konsthantverkare, Christiane Gautrot. Butiken startades främst för att sälja konsthantverk och kuriosa som de hittat på sina resor. Från Marocko till Wales. 

Under revolutions- och tårgassommaren 1968, bland “…wooden toys, kaleidoscopes, pomanders, welsh blankets, model theatres, pot purri and ties, tea towels and tablecloths from a young designer Laura Ashley”,  föreslår Desmond Knox-Leet att de ska göra en parfym, det är Knox-Leets vackra illustrationer man kan se på parfymflaskorna, han vill försöka återskapa dofterna från sin barndom i den franska kuststaden Menton. De utgår från ett recept från 1500-talet och skapar Diptyques första parfym: L’Eau. 

L’Eau luktar som en julfest på ett apotek. Apelsiner med kryddnejlikor hänger från taket. Något med kanel i står på spisen, eller är det Fireball som någon har spillt. En kladdig kaneldoft sprider sig i rummet. På hyllorna står glasburkar med örter från golv till tak, som ska blandas till medicin eller kanske till en berlock att ha runt halsen. Kryddor, sandelträ, geranium och torkade rosblad. Doften är vass som ett nässelsnår, men samtidigt lätt och luftig. Vilket känns befriande i dagens klimat med parfymer tjocka av kåda och amber. L’Eau består av tunnare dofter; kanel, ros, geranium, kryddnejlika och sandelträ. Det finns också en citron där i början. L’Eau är en potpurriparfym, med rötterna i senrenässansen, för bohemer just hemkomna från Marocko. Det är enkelt att tänka sig denna doft i en stenstad i södra Frankrike på 1500-talet. Tania Sanchez kallar den för en potpurri chypre; an ancient apothecary aesthetic. Den här känslan av gammal medicin och örter återkommer hos många fina parfymer. CDG EDP, Aramis 900, Aromatics Elixir. Kanske är det en egen genre, apoteksparfym..

Diptyque kombinerar parfym med den kringresande bohemen, konsthantverk, multikulti och teater. En modernisering av tidigare parfymkultur som fokuserat på drömmen om orienten. Om vi nu bestämt måste ha ett klassamhälle så vore det trevligt om borgerligheten var mer som trion bakom Diptyque.

Över till Don Cherry.

Musikjournalister brukar hävda att den senaste nya musikgenren är drum’n’bass. Den kom för 30 år sedan. Om det stämmer så har det alltså inte kommit någon genreskapande musik på över tre decennier. Med det i åtanke är det otroligt att Don Cherry var delaktig i att skapa två musikgenrer. Först frijazz med Ornette Colemans kvartett på slutet av 50-talet och sedan, tio år senare, multikulti i och med skivan Eternal Rhythm.

Multikulti är en utveckling av frijazzen. Men ännu friare. Kvarvarande ramar bryts upp. Musiker från olika kulturer spelar tillsammans och tar med sina instrument och sina sånger. Folkmusiken ingjuter nytt blod i jazzen. Jazzen flyttar fram folkmusiken till musikens framkant. I multikulti raderas gränserna. Allt känns möjligt.

Don already had a strong interest in international music and song, and the band’s diversity, the nature of its dynamic, and the relations of the individual musicians to the larger ensemble would all powerfully inform his creative and educational practice. 

Don Cherry ledde musikerna i kollektiv improvisation och konserterna kan kallas allkonstverk. Don Cherrys fru, norrländskan Moki Cherry, gjorde dekor och spelade med i orkestern. Någon kör diabilder. På golvet finns mattor för publiken att sitta på och folk uppmuntras ta med sina egna mattor för att få in mer av publikens privatliv i konserten. En dansk-afrikansk musiker tar ton. Folkmusik från svarta havet och indien blandas. En sydamerikansk saxofonist. En tysk på vibrafonen. En turkisk 9/8-takt. Ibland fanns det inte ett språk som alla kunde kommunicera på så musiken fick bli språket. Don Cherry ville att musikerna skulle dela med sig av melodier från sina egna kulturer och därigenom komma varandra närmre. Både musikaliskt och personligt. Christer Bothén som lärt sig jägarmusik i ett träsk i sydvästra Mali var en konstant vapendragare. Mellan seten blir det fyrverkerier.

1968 spelade de in Eternal Rhythm.

Eternal Rhythm är en extrem skiva. Den består av två låtar på cirka 20 minuter vardera. En på a-sidan och en på b-sidan. Man vandrar i en lugn skogsdunge i Japan och så plötsligt krossas ett glas och sedan spelas frijazz men med järnvägssignaler i bakgrunden. Soldater marscherar förbi. De spelar på virveltrummor. Det är bara inledningen på första låten. Om man vill ha lättlyssnade trallvänliga melodier så får man leta någon annanstans. Det är inte en alltigenom behaglig upplevelse. På Eternal Rhythm spelar musiker från USA, Sverige, Norge, Tyskland och Frankrike. 

“Här tog Cherry och hans polare (och vilka polare!) in en massa etniska instrument, men framför allt så släppte de in influenser från överallt, inte bara lite exotism utan det var fritt fram”, som min vän, jazzgurun Rimbojanne säger.

Det finns en SVT-dokumentär om Don Cherry som heter It is not My Music. I den förklarar Don Cherry: Det är inte min musik – det är en kombination av olika upplevelser, olika kulturer, och olika kompositörer som ingår i den musik vi spelar.

Jag blir nostalgisk när jag tänker på att multikulti hände med Sverige som bas. Don Cherry var lärare på ABF. Don och Moki Cherry gjorde barnprogram på SVT och mixed media för Moderna Museet. Och tillsammans med Christer Bothén, med flera, bildade de ett kollektiv som bröt upp musikens ramar.  

Diptyque och paret Cherry representerar något som jag inte riktigt hittar idag. Nyskapande kultur ur kärlek till andra människor och kulturer och en blandkulturell lust från myllan. Jag kanske umgås i fel kretsar.

Jesper Eklöf / Konsten sjunger

Referenser:
Don Cherry: It is not my Music (SVT 1978)
Organic Music Societies av Magnus Nygren med flera
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez
Yves Coueslant Obituary (The Guardian 13-11-18)

Julafton 1990

Cool Water & Jordan: the Comeback

Vintern 1990 hade jag ännu en förvirrad idé, jag önskade mig en riktigt gubbig parfym i julklapp för “det är så män luktar”. Det är så himla synd att jag inte minns vilken parfym det var men jag chansar på Ralph Laurens Polo eller kanske någon Old Spice. Min mamma läste min önskelista, åkte in till stan och köpte Cool Water istället, en ungdomlig och modern samtida parfym. Förmodligen träffade hon ett duktigt butiksbiträde som guidade henne till en rimligare doft för en tonåring. På julafton fick jag också Prefab Sprouts dubbelalbum Jordan: the Comeback. Jag flyttade in i den doften, tillsammans med skivan, mellan sängen och stereon på Holavedsvägen 9, och kom inte ut förrän trettondagsafton.

Idag när jag sprutar på Cool Water tycker jag att det luktar nystädad simhall men vintern 1990 var det det godaste jag någonsin hade känt. Det var en ny doft, den första parfymen i en helt ny parfymgenre, aquatic. Acqua di Gio, Cool Water, L’Eau d’Issey, Kenzo edt, Oxygene. Julen 1990 hade doften ännu inte hunnit kopieras till döds, det var första gången den upplevdes. Cool Water kommer i en blank stålblå förpackning, i en isblå flaska, Its aroma, that of a fougère dropped in a bucket of ice brings together tooth-shattering cool mint and volatile ozonic notes to convey the rush of the crashing waves. Den luktar bokstavligen isig kyla. Saltvatten, mint, lavendel och rosmarin. Alla kalla dofter. Men framförallt så transporterar Cool Water mig tillbaka till julhelgen 1990 framför stereon med Prefab Sprout.

Jordan: the Comeback är ett dubbelalbum med pretentiösa texter och alldeles överproducerad popmusik. Musiken är så polerad att allt organiskt är borta. Skivkonvolutet är passande oljigt blått med inslag av rött och gult, som en vattenpöl på en bensinstation. I vanliga fall skulle jag tycka att det är negativ sak men i kombination med det glansiga konvolutet, den fräscht kalla parfymen och den hårda flaskan bildade det en sammanhållen och tydlig enhet som jag känner en stark nostalgi för. Jag måste ha lyssnat på skivan över 30 gånger den julhelgen. Inte nog med att skivan passade så bra ihop med parfymen, många av texterna har ett religiöst tema som passar utmärkt med själva julen. När sångaren Paddy McAloon sjunger de sista sångerna, de religiösa sångerna, förvandlas skivan från pop till vit soul. Just för mig, från popskiva till julskiva.

Hela fjärde sidan på dubbelalbumet har ett religiöst tema och är faktiskt riktigt fint. One of the Broken är en vacker gospellåt i syntpopskrud där Paddy sjunger från guds perspektiv att han inte vill ha andaktsmusik i sitt namn, sjung istället till en brusten själ. Michael är en vädjan från djävulen till ärkeängeln Mikael, hjälp mig skriva ett brev till du vet vem, I will sign it “Lucifer regrets”. I Mercy ber han om nåd och förlåtelse. Scarlet Nights är en döende mans farväl. Och i skivans sista låt Doo Wop in Harlem så drömmer Paddy om ett kärt återseende i himlen. Jag har aldrig återgått till Cool Water men Jordan: the Comeback är min julmusik. Varje jul i över 30 år.

God fortsättning!

Referenser:

Perfume, a Century of Scents, av Lizzie Ostrom