1899: The White People

The White People & Magie Noire

“Sorcery and sanctity,” said Ambrose, “these are the only realities. Each an ecstasy, a withdrawal from the common life.”

Nu har det varit spökhögtid igen. Tyvärr låg jag i feber hela allhelgonahelgen, men jag lyckades samla kraft för en gotisk novell, The White People av Arthur Machen. Novellen skrevs 1899 men publicerades först i en tidskrift 1904.

Berättelsen börjar med att två engelska herrar i Londons norra förorter, Ambrose och Cotgrave, för en dialog om vad synd är. Riktig synd, som i syndafallet. För att visa vad Ambrose menar med riktig synd, plockar han fram en handskriven bok i grönt skinn, The Green Book

Sedan följer huvuddelen av novellen, vilket består av just “The Green Book”. I The Green Book har en ung kvinna skrivit ner upplevelser från sin barn- och ungdom.  Det är en manisk text skriven i ett långt stycke, i ett slags stream-of-consciousness. Texten hoppar mellan alldagliga och fantastiska minnen, blandat med anekdoter från flickans barnflicka. Det uppdagas att barnflickan försöker få flickan att öppna portar till en annan verklighet. Det är inte helt lätt att följa den yra berättarstilen men bakom berättelsen finns ett konstant hot. Slutligen inser man att barnflickan håller på att lura flickan i en kult, kanske för att befrukta henne med någon mörk kraft. Som en Rosemary’s Baby från sekelskiftet.

Slutligen epilogen, en kort dialog mellan Ambrose och Cotgrave, där vi får reda på att flickan är död. She had poisoned herself – in time. Hon lyckades undgå men var tvungen att sätta livet till.

Arthur Machen skrev många skräckberättelser. Han var en strikt ortodox anglokatolsk man, född 1863 i Wales. Vilka element skulle han kunna tänkas använda för att skapa kalla kårar? Vad skulle en strikt ortodox anglokatolsk man tycka vara bra material för en mardröm? Jag har några förslag:

  1. Den kristna världsbilden är falsk och den förkristna hedniska kulturen, som dyrkar jorden och fertilitet istället för himlen och kyskhet, visar sig.
  2. Den gudfruktige kristne engelsmannen möter en djurisk och okontrollerbar sexualitet.
  3. Den kristna världsbilden är sann men djävulen vinner inflytande.
  4. Den upplevda världen är falsk, det går inte att lita på sina sinnen.

Jag hittar massor exempel på allt detta i novellen och här följer ett extra mustigt exempel som jag tror innehåller alltihop. Det är en återberättelse från barnflickan:

The the lady would lie down under the trees and begin to sing a particular song, and she stretched out her arms, and from every part of the wood great serpents would come, hissing and gliding in and out among the trees, and shooting out their forked tongues as they crawled up to the lady. And they all came to her, and twisted round her, round her body, and her arms, and her neck, till she was covered with writhing serpents, and there was only her head to be seen. And she whispered to them, and she sang to them, and they writhed round and round, faster and faster, till she told them to go.”

Ritualen ovan visar exempel på alla ingångar till skräck som jag radade upp tidigare: den är hednisk och sexuell; den visar på en kraft som kommer från jorden istället för himlen; ormen är en uppenbar djävulsk symbol, känd redan från första moseboken; berättarrösten är flickan själv och det kan mycket väl vara så att hon blandar ihop fantasi med verklighet.

Arthur Machen tycks vilja överföra sin egen rädsla för det förkristna hedniska till sina läsare. Jag tänker mig Arthur Machen som Ambrose, den artige herren som varnar för ogudaktig synd i inledningen av novellen.

Den största behållningen var den täta, förmodernistiska, stream-of-consciousness-prosan, och den mysiga hedniska skräcken. Tyvärr har jag läst för mycket och/eller är jag för gammal att bli riktigt skrämd av en novell.

Magie Noire

Till The White People passar Magie Noire (1978), den häxigaste parfym jag vet. Magie Noire har haft olika reklamkampanjer genom åren men i mitten finns  alltid en mystisk brunett med röda läppar och tung ögonskugga, blek i månskenet, genom rök eller slöja. En modern häxa, på väg till en kittel för att blanda ihop en förförisk brygd.

Tyvärr har Magie Noire förändrats en del sedan den kom. Vid släppet 1978 ska den ha varit mättad av flora och fauna. Men på 90-talet förbjöd IFRA (International Fragrance Association) användningen av civet i parfym, vilket är trevligt för det räddar sibetkatten, men trist då mycket av det animaliska i parfymen försvinner. På 00-talet begränsades oakmoss (eklave) rejält, för att sedan nästan förbjudas helt, på grund allergirisker, oakmoss har en varm och djup naturdoft, och parfymen förändras igen. Min flaska Magie Noire är köpt 2020, efter dessa restriktioner, så det är den versionen jag kommer att prata om här. Jag har hört att Magie Noire har förändrats igen men jag vet inte hur den doftar i butik idag.

Den Magie Noire som jag har är en grön chypreparfym. Namnet Magie Noire, svart magi, sätter tonen. Parfymen har blandats ihop i en kittel i ett träsk. Inget solsken letar sig ner. Luften svärmar av insikter. I grytan är det så många ingredienser att de är svåra att urskilja. Det finns ingen civet men det finns svartvinbärsblad som är lite kroppsligt surt, och galbanum som är bittert och grönt. Man kan också ana en friskare hyacint och en fruktig bergamot högst upp. Senare, lite djupare, finns jordig orrisrot och klibbig honung. Och ännu senare, ännu djupare: koda, rökig vetiver, tunga kryddor och patchouli. Det är rik doft med en massa aspekter som jag ännu inte riktigt har lyckats placera. Trots att jag haft den i flera år. På Fragrantica finns 25 doftnoter registrerade till Magie Noire men parfymen är så välblandad att inget sticker ut eller tar över, istället bildar noterna tillsammans en ny not, Magie Noire. Det är en häxblandning.

Jag tror att Magie Noire uppfattas som väldigt omodern av många. Lite tantig sådär. Men det finns två olika sätt saker kan vara omoderna på. Det ena är när något ligger så långt från vår kultur att det närmar sig kostymdrama. Till exempel cylinderhatt eller dixiejazz. Om chypreparfym finns där är det svårt att återföra den till samtiden. Det andra sättet saker kan vara omodern på har mer att göra med att något inte är i tidsandan, tänk till exempel stuprörsjeans eller britpop. Att lyssna på The Auteurs i tighta denimbrallor är ändå annorlunda än att dansa charleston i en cylinderhatt. Det ena är lite omodernt, det andra är teater. Om chypre upplevs som teater är det svårt att ta det tillbaka men om chypre uppfattas som bara lite omodernt kan en återkomst vänta runt hörnet. Och just när det gäller den här lite häxigare naturgröna doften har jag hopp. På antikvariatet där jag jobbar är det konstant efterfrågan på böcker om häxor och druider. Och där sitter jag och prissätter böcker osande av chypre. Teater, eller bara lite före kurvan.

Magie Noire (1978) and  /…/ Mystère by Rochas were the last of a stylish breed before the tidal wave of syrup of the eighties started darkening the horizon. – Luca Turin

Referenser

The Cambridge Companion to Gothic Fiction av Jerrold E. Hogle
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez
The White People and Other Weird Stories av Arthur Machen, Guillermo del Toro & S. T. Joshi

Allhelgona, weird och eerie

The Weird and the Eerie, Black & The Only Good Indians

Jag var tonåring mellan 1987-1993; bara några få år för ung för gotkulturen. Min ungdoms subkulturer var Madchester, Native Tongues och New Jack Swing. Men det fanns goter i min högstadieskola. Jag vill till och med hävda att det fanns två olika typer av got. Den ena varianten klädde sig i läder och hade solglasögon med spegelglas. De lyssnade på Depeche Mode och The Sisters of Mercy och romantiserade källarlokaler i Tyskland. Inte min typ av got. Nu när jag tänker på det så var de förmodligen syntare. Den andra varianten av got klädde sig i spets och spindelnät, tuperade håret, lyssnade på The Cure och läste engelsk 1800-talslitteratur. De var toppen; så pass trevliga att jag övertalades att se The Cure på Globen. Globen är minst tjugo gånger för stor för konserter och The Cure spelade i flera timmar men jag härdade ut, för goterna. 

För att fira allhelgonahelgen, den mest gotiska av högtider, har jag läst Mark Fisher, som färgade resten av helgen, använt min rökigaste parfym, besökt en kyrkogård på natten och läst en samtida skräckroman.

The Weird and the Eerie

What the weird and the eerie have in common is a preoccupation with the strange – Mark Fisher

Mark Fisher släppte essäsamlingen The Weird and the Eerie bara några veckor innan han dog, passande i denna högtid för de döda. Vi minns Mark Fisher. The Weird and the Eerie försöker redogöra för två affekter: the weird och the eerie. Mark Fisher kan inte ge några klara definitioner men han känner igen the weird och the eerie när han ser det, och försöker visa det med exempel. Efter flera förvirrade översättningsförsök bestämde jag mig för att behålla de engelska begreppen.

Här kommer lite lösa definitioner på begreppen. Känslan av the weird uppstår när något inte hör hemma; i närvaron av något som inte borde existera. Känslan av the eerie uppstår när något som borde vara närvarande är frånvarande. På sätt och vis är de motsatser men de kan också existera parallellt. 

Ett exempel på weird i kulturen är Méret Oppenheims Le Déjeuner en fourrure, en skulptur föreställande en tekopp, ett fat och en sked, av päls. De borde inte finnas till men där är de. Samma med Maurits Eschers omöjliga figurer. Det går inte ihop men jag ser dem ju. Ett exempel på the weird i naturen skulle kunna vara svarta hål. Saker som är weird ger upphov till obehag för att de inte passar in i vår värld. De känns weird.

In many ways, a natural phenomenon such as a black hole is more weird than a vampire

Alfred Hitchcocks film The Birds är ett exempel på eerie. Fåglarna i en småstad i norra Kalifornien beter sig märkligt. Allt eskalerar gradvis och  till slut går fåglarna till attack i flockar. Det som är frånvarande i The Birds är agens. Vems vilja styr fåglarna? Det är något som saknas och skapar olust, enligt Mark Fisher.

Här kommer några fler exempel på eerie: en folktom strand en sommardag, eller en folktom stadsgata i rusningstid, alla som sett Djävulens advokat vet vad det innebär. En övergiven by. En död mans blick, vi ser ögonen men det finns ingen som ser tillbaka. En ruin. Stonehenge. Det är en kuslig känsla av att något essentiellt saknas.

Begreppen weird och eerie går alltså lika bra att använda för känslolägen som uppstår i kultur som händelser i vår vardag. Oklart om det leder någonvart men jag lät hans teorier färga helgen.

Black

All parfym är i grunden weird. En människa kommer in i rummet och plötsligt luktar det persika och fuktigt hö. Vem tog fram en fårost? Weird!

För att vara så allhelgona och got som möjligt tog jag på mig den rökigaste parfym jag vet, Black av CDG. Det första man känner är en stark svart rökdoft. Både rök som i rökelse och rök som i tänd brasa. Sedan framträder lakrits, också den svart och lite rökig, men sötare. Och sedan svartpeppar. Även det en svart doft, men hårdare, metallisk, nästan lite sur.

Efter ett tag minskar den första rök, lakrits och peppar-doften och en behaglig björk framträder. Med näsan nära huden känner man doften av en öppen björkbrasa. Möjligen bastu. 

Black är minnet av en kväll på läger. Efter att ha suttit länge och ätit pinnbröd vid den öppna elden har mörkret sjunkit och skogen blivit svart. Då lyser lägerledaren upp ansiktet underifrån och börjar berätta en spökhistoria.

En myskuslig parfym.

Skogskykogården

Skogskyrkogården är en av Stockholms vackraste platser och att åka ut till Skogskyrkogården på Allhelgonahelgen är en av Stockholms finaste traditioner. Sent på lördagen, förberedd på weird och eerie, i ett moln av Black, begav sig Konsten sjunger ut på exkursion. En strid ström av människor gick från tunnelbanestationen, förbi korvgubbar och lyktförsäljare, in i kyrkogården. Det var redan kolsvart ute när vi kom fram. Mellan stammarna lyste tiotusentals små ljus. Och människor rörde sig i massor på gångvägarna. Det var en lågmäld folkfest.

Kyrkogårdsnatten var vacker och finstämd och jag tyckte mig kanske kunna hitta exempel på både the weird och the eerie. Upplevelsen kändes eerie i att alla dessa gravar, utspridda bland tallarna, var upplysta av oräkneligt många ljus, tusentals små ljussken fyllde skogen, utan att man såg några människor, just där bland träden var det folktomt. Som om tusentals människor tänt tusentals ljus för att sedan gå upp i rök. Människor rörde sig istället i mörkret, på gångarna mellan gravarna. En tjock massa av skuggor som avtecknade sig mot träden och den mörka himlen. De upplysta gravarna var öde medan de mörka gångarna var fyllda av silhuetter som långsamt vaggade fram. Det var spöklikt fint, kanske weird och eerie.

The Only Good Indians

Jag avslutade allhelgona med att läsa samtida skräck av Stephen Graham Jones, The Only Good Indians. Romanen utspelar sig bland svartfötter och kråkfolket i North Dakota. Handlingen är något klichéartad, fyra svartfötter jagar på obehörig mark och råkar skjuta en vapiti och dess ofödda kalv. Det må ha varit ett misstag men det är ett brott mot naturens moral och nu, tio år senare, kommer hämnden. Handlingen är urtvättad men romanens karaktärer, miljöer och språk har något speciellt. 

Graham Jones vill berätta om den amerikanska ursprungsbefolkningens situation i USA. I synnerhet svartfötterna som han själv tillhör. Men det är lika uppenbart att han hyser en enorm kärlek till skräck och b-filmer. Det blir en lyckad kombination av North Dakota-realism och spännande övernaturligheter. Dessutom berättat på en riktigt hårdkokt prosa. Som Stephen King fast Cormac McCarthy eller Larry McMurthy.

Boken rör sig i samma miljöer som Louise Erdrich så framgångsrikt beskrivit i ett otal romaner, det nordamerikanska reservatet, och Stephen Graham Jones bygger vidare på denna värld. Her stories and characters and scenes are shattered all through my heart. Remove any of them and I bleed out fast.

Som man kan se gick allhelgonahelgen i det svarta och det gotiskas tecken: Lite teori om det kusliga, en urrökig svart parfym, en stämningsfull mörk kväll på en kyrkogård och en folkloristisk skräckroman. 

Tillåt mig avsluta med ett exempel på Stephen Graham Jones hårdkokta prosa ur The Only Good Indians där jag tycker mig se aspekter av både weird och eerie:

Ricky rolled over, his face to the wash of stars spread against all the blackness, and considering that he maybe should have just stayed home, gone to Cheeto’s funeral, he maybe shouldn’t have stolen his family’s guns. He maybe should have never left the rez at all.

   He was right.

   When he stood, there was a sea of green eyes staring back at him from right there, where there was just supposed to be frozen grass and distance.

   It was a great herd of elk, waiting, blocking him in, and there was a great herd pressing in behind him, too, a herd of men already on the blacktop themselves, their voices rising, hands balled into fists, eyes flashing white.

   INDIAN MAN KILLED IN DISPUTE OUTSIDE BAR.

   That’s one way to say it.

Referenser:

The Only Good Indians av Stephen Graham Jones

The Weird and the Eerie av Mark Fisher

Moderniteten slog hårt i Japan

Floriental & Terminal Boredom

Jag har en tes: Japan var ovanligt mottaglig för förnyelse efter andra världskriget.

Andra världskriget lämnade Japan i ruiner. Tokyo hade 7 miljoner invånare 1940. 1945 var de 3 miljoner. Den 6 augusti 1945 släppte USA en atombomb över Hiroshima, kort därefter släppte de en till över Nagasaki, det blev uppenbart att den gudomlige kejsaren inte var så gudomlig som man tidigare trott. Shintoismen avskaffades som statsreligion 1945. Allt var plötsligt väldigt löst i konturerna, Japan saknade en stabil grund att stå på och var därför mottaglig för snabb omvälvande förändring. Man kanske kan säga att man vann frihet men förlorade stabilitet. Detta är min tes och jag tänkte exemplifiera med två kvinnor som var med och skapade denna förändring, Rei Kawakubo och Izumi Suzuki.

Rei Kawakubo föddes 1942 i Tokyo, mitt under brinnande krig. Kawakubos pappa jobbade på Keio University och hennes mamma var engelsklärare. Ett akademikerhem helt klart. Det var “comfortable” som hon själv säger.

Izumi Suzuki föddes 1949 i Ito, en kuststad långt ifrån någon metropol.

Rei Kawakubo skrev in sig på universitet och tog sedan examen i estetik och litteraturhistoria. I sin ungdom stod hon med benen i två kulturer. Å ena sidan umgänget med sina borgerliga vänner från universitetet, å andra sidan bland Tokyos progressiva bohemer. Modeindustrin hade inte hunnit komma till, det då fortfarande fattiga Japan. Det som fanns att köpa var funktionskläder, arbetskläder, och Kawakubos bohemklick var tvungna att skapa sina egna kläder. Det som fanns att tillgå var alltså funktionskläder och DIY. Jag vill hävda att denna kombination går som en röd tråd genom hela Kawakubos karriär. 

Izumi Suzuki jobbade på fabrik. Hennes arbetsuppgift var att stansa hål. Medan hon satt och skapade dessa tomrum författade hon korta berättelser som hon sedan skrev ner. Den första som köpte en av hennes noveller var ett scifi-tidskrift så det var bara att fortsätta skriva science fiction. Precis som Kawakubo tillhörde Suzuki en grupp bohemer, bland annat snusk och bondage-fotografen Araki, som hon var modell för, och frijazzsaxofonisten Kaoru Abe, som hon gifte sig och fick ett barn med. Men Suzuki levde inte i samma “bekvämlighet” som Rei Kawakubo och fick dra in pengar där hon kunde. Noveller till tidskrifter, nakenmodell och som skådespelare i erotiska thrillers. Om hon fick betalt för science fiction så skrev hon science fiction.

Japan genomgick en rasande industrialisering under 60-talet och en ny konsumistisk kultur utvecklades. Samtidigt påverkades Japan av 60-talets globala progressiva motkultur. Två strömningar som accelereras av ett dåligt kulturellt självförtroende efter kriget.

Kawakubo startade det avantgardistiska klädmärket Comme des Garçons, döpt efter en textrad från Françoise Hardy, såklart, och nådde snabbt framgång. När Comme des Garçons hade sin första visning i Paris, 1981, hade de redan 150 butiker i Japan. I only came to Paris with the intention of showing what I thought was strong and beautiful. It just so happened that my notion was different from everybody else’s. Kawakubo skapade tumult i Paris. Visningen uppfattades som en attack på den “västerländska kvinnan”. “Post-atomb-bomb-fashion” enligt amerikansk press. Hur har hon mage att göra en utliggare i New York till stilideal? Var är den vackra behagfulla kvinnan? Hon slog ner som en bomb. Media döpte hennes visning från 1982 till Hiroshimas Revenge. Kawakubos framåtskridande lekfullhet krockade med den konservativa modevärlden. Denna fritänkande kreativitet, som hon delar med sina generationskamrater Yohji Yamamoto och Issey Miyake, måste vara ett resultat av den fria tidsandan och det japanska samhället satt i förändring. 

Izumi Suzukis man Kaoru Abe dog i en överdos 1978 medan hon fortsatte sin konstnärliga strävan. Hon lyckades gå vidare från b-film till avantgardeteater men det var inom litteraturen som hon gjorde avtryck. I sina noveller lyckas hon utveckla en tidig variant av cyberpunk som blev inflytelserik i den växande animekulturen. Man kan hävda att all cyberpunkanime flödar från Izumi Suzuki, det är inom genrelitteraturen som hon har en speciell röst. Hennes utgångspunkt är alltid relationer och det mänskliga, och hon skriver med en lätt hand. 

Kawakubo och Suzuki skapar alltså ny kultur i en ny kultur. Här följer två exempel. Det ena exemplet är parfymen Floriental från 2015 av Comme des Garçons, det andra är Terminal Boredom, en samling noveller från 70-talet, av Izumi Suzuki.

Floriental

The idea was to express smells that nobody would recognise – Rei Kawakubo

I koret bakom altaret i en kyrka hänger det ett krucifix så att man påminns om Jesus lidande. Men i Katarina kyrka står där bara ett naket kors. När Jesus är frånvarande i koret så hajar besökaren till och tvingas tänka på Jesus, han borde ju vara där. På konstvetenskapen fick jag lära mig att detta kallas närvaro genom frånvaro. Genom att inte ha Jesus representerad där han borde vara hajar betraktaren till och tänker därigenom på Jesus. Comme des Garçons parfym Floriental bygger ungefär på denna idé.

Floriental kombinerar genrerna oriental och floral. Oriental är en mörk, varm och kryddig typ av parfym som försöker fånga drömmen om orienten, tänk Lawrence of Arabia, medan floral är ren och luftig. I denna kombination finns det alltid en blomdoft i mitten men eftersom Comme des Garçons är ett lekfullt parfymhus så har de försökt bygga en floral oriental runt en blomdoft som inte finns i verkligheten, i förhoppningen att en helt ny blomma ska skapas i huvudet på den som luktar på parfymen. Tanken är alltså att doftaren ska förvänta sig en blomma och därför skapa en i sitt huvud. Närvaro genom frånvaro. Jag tycker tyvärr inte att det funkar, ingen blomma dyker upp i mitt huvud, men jag gillar ansatsen. 

Istället för en blommig oriental är Floriental en parfym som luktar rökigt och kryddigt; läder och plommon. Den är djup och tung, lika mörkt röd som flaskan den kommer i. Floriental är en doft som för tankarna till en tobaksdoftande skinnpaj och mogna plommon på en träbänk i en katolsk kyrka under mässan.

Floriental är ett resultat av experimentellt nytänkande, ett vackert misslyckande.

Terminal Boredom

Science fiction är ett tankeexperiment. Enligt en gammal definition av Sam J Lundwall fungerar science fiction som en undersökning. Författaren tar en teknik som ännu inte finns eller en filosofisk idé och skriver en berättelse där denna teknik finns eller idé manifesteras. Om läsaren köper berättelsen så är undersökningen lyckad. Ett vanligt problem med sciencefiction-litteratur är att författarna ofta är mer intresserade av teknik och teori än av människor och relationer, vilket kan göra litteraturen stel och tradig. Men Suzuki går inte in på det tekniska utan fokuserar istället på relationer. Detta lyfter hennes noveller från kuriosa till litteratur.

Terminal Boredom består av sju berättelser som passar Lundwalls mall. Att tänka sig en alldeles ny teknik eller situation och sedan undersöka den genom att se hur människor reagerar och samverkar med den.

I novellen Women and Women har jordens resurser sinat och andelen män som föds har sakta krympt ner till noll. Novellen fördjupar sig inte i hur männen rent tekniskt försvann eller varför utan istället på mänskliga relationer och begär. En flicka sitter i fönstret och skriver dagbok. Elen stängdes av vid åtta men hon hade ett enkelt stearinljus så hon kunde skriva dagbok i månskenet vid fönstret. Är det inte en pojke som går förbi där nere på gatan?

I You May Dream är jorden överbefolkad och människor sövs ner i väntan på att en ny beboelig planet skall upptäckas. Om man vill kan man få sitt medvetande överfört till någon annans drömmar medan man väntar. Huvudpersonens väninna drog lotten och frågar om hon kan få bosätta sig i hennes drömmar. Huvudpersonen verkar knappt gilla sin vän men det är svårt att säga nej. Novellen behandlar inte varför jorden är överbefolkad, hur kolonier på andra planeter fungerar eller hur man kan föra över sitt medvetande in i en annan persons drömmar. Den handlar istället om apati och vänskap.

I Night Picnic får man följa en familj utomjordingar som försöker leva som om de var människor. Berättelsen handlar inte om hur människan mötte utomjordingarna, eller varför inga människor finns närvarande, staden ligger öde. Berättelsen är istället en parodi på familjedynamik och ett försök att se mänsklig kultur utifrån. Fadern bär tredelad kostym och har modellerat om sin kropp för att passa kläderna. Sonen läser Borta med vinden och fadern frågar om boken ger någon ledtråd till varför människan började med rymdfart. Sonen rapporterar att han inte är klar med boken ännu och ber att få återkomma. -Glöm inte att cigaretten ska vara tänd, pappa.

Eftersom Izumi Suzuki alltid utgår från det mänskliga blir inte prosan så torr som science fiction annars kan bli. Istället förs läsaren in i den fantastiska situationen, ofta med tankeväckande resultat. Och det är väl detta som präglat animen, en skruvad teknologi som fond för personliga relationer.

Floriental och Terminal Boredom är mina exempel på Rei Kawakubos och Izumi Suzukis egensinniga nytänkande arbete. Kawakubo revolutionerade modet och Suzuki var en viktig pusselbit japansk science fiction och den begynnande animen. Jag hävdar att detta är ett resultat av den fria progressiva miljön de är uppväxta i, i det nya Japans födelse. En konturlös miljö som kan vara både inspirerande och ruinerande. Frihet men inget ankare.

Rei Kawakubo är idag en av världens mest hyllade modedesigners. Izumi Suzuki hängde sig 1986.

Referenser:

Agitator ep. 88 (podcast)

Fashion Zeitgeist av Barbara Vinken

The Misfit av Judith Turman (The New Yorker 14-07-21)

Terminal Boredom av Izumi Suzuki

Neroli & Neroli

Cap Néroli & Neroli

I started thinking about smell in 1965. – Brian Eno

1

Redan när Brian Eno gick på konstskola blandade han egen parfym. Tillsammans med en vän hade han lyckats samla ihop ett femtiotal små flaskor med suggestiva dofter. Gummi, eneträ, bensin, ammoniak. Ett decennium senare i en övergiven del av London trillade han över ett gammalt apotek proppfullt av oljor och extrakt: Their beautiful names – styrax, patchouli, frangipani, amber, myrrh, geraniol, opoponax, heliotrope. Eno köpte över hundra flaskor. Ett fallfärdigt apotek i Madrid sålde vialer med mystiska etiketter. Oljor från Chinatown i San Francisco. En kvinna på Ibiza gav honom en ljuvlig droppe “Nardo” i en minimal flaska. Det visade sig senare vara nardusört, en växt man hittar på 2000 meters höjd i Himalaya och som används som afrodisiac av rika kvinnor i Indien. 

Samtidigt som Brian Eno nådde framgång inom glamrocken blandade han ingredienser och skapade nya dofter. Fascinerad av oväntade synergieffekter, schizofrena dofter. Methyl Octine Carbonate, for example, smells like violets and motorcycles. Förklarar Eno. Orris Butter, a complex derivative of the roots of Iris, is vaguely floral in small amounts but almost obscenely fleshy (like the smell beneath a breast or between buttocks) in quantity. Man hör hur exalterad han är, bokstäverna studsar på pappret. Civet, from the anal gland of the civet cat, is intensely disagreeable as soon as it is recognizable, but amazingly sexy in subliminal doses. Det finns ingen karta. Man får hitta på sitt eget språk.

1993 satte Brian Eno ihop en konstinstallation, The Future Will be Like Perfume. I samband med detta släppte han dessutom albumet Neroli, ett en timme långt stycke inspelat fem år tidigare och använt vid konstutställningar samt som arbetsmusik. Det var aldrig meningen att musiken skulle ges ut, eller ens fungera som musik, utan mer som ett rum att tänka och arbeta i. Det finns ingen rytm eller direkt melodi i musiken. Bara sporadiskt uppbrutna ljud. När jag spelade skivan i min mammas stuga i skärgården sa min mammas man att det lät som Yasuragi. Han har inte fel.

Jag har nu i flera månader använt Neroli som morgonmusik. Varje dag, antingen före jobbet eller början på en lugn läsdag, har ackompanjerats av sporadiskt plinkande. Musik som passar bra som bakgrund för blommor som öppnar sig i morgonsolen. Jag vill hävda att det gjort mitt liv lite bättre.

Stycket Neroli är döpt efter den somriga parfymingrediensen neroli. Neroli utvinns ur pomeransträdet. På våren slår trädet ut i vita blommor. Dessa blommor har använts i bröllopsriter sedan antika Kina. Trädet kom till Europa med korsriddarna och dess blommor blev en symbol för både oskuld (det vita) och fruktbarhet (apelsiner). Det blev också en så pass vanlig utsmyckning i brudens hår på bröllopsdagen att ”plocka apelsinblom” blev en omskrivning för ”att leta efter en hustru”. Det är dessa blommor som ångdestilleras för att skapa neroli samt dess nära släkting apelsinblom. Neroliparfymer luktar oftast fräscht, lite tvåligt. Jag hade en period under 90-, och 00-talet där jag la nästan alla pengar jag fick över på resor till Paris. För det mesta bodde jag billigast möjligt, i fuktiga mögliga hotellrum. Men då och då hände det att jag fick tag i ett bättre hotell till nedsatt pris. De hotellrummen luktade ofta som neroli. En ren vit blomdoft. En luftig morgondoft inte helt olik den Brian Eno försöker skildra i sitt ambientstycke.

Brian Eno ska under en längre tid ha samarbetat med parfymören och vännen Maurice Roucel för att ta fram en parfym. Det har hittills inte släppts någon Eno Roucel-parfym men ryktet säger att deras experiment resulterade i den oerhört hyllade mysk och vanilj-parfymen Musc Ravageur (2000). Jag tänker ta det för sant. Det vore något om Brian Enos doftintresse och experimentlusta resulterade i en av 2000-talets mest hyllade parfymer. Kanske lever doften vidare medan Roxy Music faller i glömska.

2

När jag var barn gick alla killarna från mitt miljonprogram och klippte sig hos frisören Sören, känd från De lyckliga kompisarnas punkpophit Ishockeyfrisyr (Hockeyfrilla). Som en del i att försöka lämna barndomen bestämde jag mig för att besöka en frisersalong inne i stan. Jag hade sett en salong inne i den nu nedlagda biografen Filmstaden, på Regeringsgatan, som kändes modern, så jag gick dit. Väl där blev jag tilldelad en ung kvinnlig frisör med lite urringning. Och när hon böjde sig över mig där jag satt, för att plocka något från hyllan under spegeln, och snuddade lätt vid min kind slogs jag av en tung doft. Detta var innan 90-talets fräscha könlösa dofter hade tagit över och parfymer kunde vara så starka och blommigt tunga att man blev yr och illamående. Kanske var det Poison hon hade på sig. Jag fortsatte att gå dit för att klippa mig i fyra fem år.

Cap Néroli är en eau de toilette från 2018, skapad av Patricia de Nicolaï för sitt eget märke Nicolaï Parfumeur Créateur. I grunden finns där en vanlig, fräsch, skir neroli, och precis när man sprutar på parfymen känner man också en citrusdoft. Men snart händer det något. En tung blomdoft, kanske med inslag av kåda, infinner sig. Mer yrselåttiotal och mindre fräsch hotellobby, mer gammal blombukett.  Mer fruktbarhet och mindre oskuld. Det var den här tunga delen av doften som fick mig att minnas doften hos mina tonårs frisör inne i stan.

Cap Néroli är inte ett mästerverk men ändå intressant i sin blandning av den fräscha ljusa nerolin med något brunt och klibbigt. Så här säger Tania Sanchez: … not a fresh white blossom but a dark, quiet smell that really should belong to sticky black syrups in medicinal bottles. Behind it, a peculiar peppery angle adds a feeling of mystery. As so often with the fragrances of Patricia de Nicolaï, it’s slightly more than and different from what you’d expect. Om doften neroli skildras av Brian Enos stycke Neroli så är Cap Néroli som en screw-remix från de amerikanska sydstaterna.

We have a whole language to deal with the construction of music. I can describe in this language a piece of music to you, and you can have some idea of what it’s like. It’s impossible to do that with perfume, it’s a much, much vaguer sense. And perfumes don’t fall onto any one axis. For instance, a musical note has pitch – you can say it’s high or it’s low – there are no equivalent axis in perfume. Every way of describing it is multi-dimensional. Detta skriver Brian Eno i CD-konvolutet till Neroli. Det är också en bra förklaring till varför jag skriver dessa texter. Det finns inget system, inget språk, så man får uppfinna det själv och tala i bilder. Jag ber om ursäkt om det blir rörigt.

Referenser:

Cap Néroli av Nicolaï Parfumeur Créateur

Neroli av Brian Eno (album)

Ocean of Sound av David Toop

Orange Blossom & Neroli av Marina Milojevic

Perfume, the Guide 2018 av Luca Turin & Tania Sanchez

Scents and Sensibility av Brian Eno (Details 1992)

Avignon Burial

Incense: Avignon & Antidawn

Ytterligare sa herren till Mose: Ta dig välluktande kryddor, stakte och sjönagel och galban, och tillsammans med dessa vällukter rent rökelseharts, lika mycket av varje slag, och gör av det rökelse, en konstnärligt beredd blandning, saltad, ren, helig.

För sju år sedan bodde jag i Rom för att skriva en masteruppsats i konstvetenskap. Som en del av min strävan till att förstå barockkonst besökte jag Santissima Trinità dei Pellegrini* för att ta del av den traditionella latinska mässan. Den latinska mässan infördes som en del av motreformationen 1570 och var densamma ända fram till 1962 då en mer publiktillvänd och folklig mässa infördes. Tänk dig en rockig präst med långt hår. Men ett fåtal kyrkor tillåts fortsätta utföra den traditionella mässan och en av dem var just Santissima Trinità dei Pellegrini så jag gick dit ett par gånger. Det är samma kyrkorum, samma rökelse och kläder, samma rit som Caravaggio och Bernini måste ha deltagit i tusentals gånger.

Själva mässan var framför allt förvirrande. Jag satt längst bak med ett instruktionshäfte jag fått av min dåvarande chef, en traditionell katolsk man, så att jag skulle kunna följa med i själva riten. Jag tror inte jag lärde mig något, en präst mumlade på latin mot en vägg, då och då kom en medhjälpare fram till prästen och ringde i en liten klocka, ibland var man tvungen att stå upp. Trots denna förvirring så var besöken minnesvärda. För det första så är det alltid starkt att se bedjande människor. För det andra så är miljön fantastisk. Det rymliga barockrummet. Ett lätt gnisslande från träbänkarna. Konsten, de traditionella dräkterna, tända ljus. Och framför allt, rökelsen. Den stora luftiga kyrkan och den fantastiska doften som ekar genom årtusenden, människan har eldat trä med kåda och harts längre än hon sysslat med organiserad religion. Så även om riten är obegriplig så var mässan en stark estetisk upplevelse. Rökelsen var ljuvlig.

År 2002 släppte Comme des Garçons en serie med fem parfymer med rökelsetema, en för varje världsreligion: Quarzazate (islam), Zagorsk (ortodoxa kyrkan), Jaisalmer (hinduism), Kyoto (buddhism och shintoism) och Avignon (katolicism). Den katolska rökelseparfymen är döpt efter den franska staden Avignon, dit fransmännen tvingade påvestolen under 1300-talet. Under en kort period i slutet av 1300-talet fanns det två påvar, en i Rom och en i Avignon, som båda såg den andre som falsk. Hur som helst, det är Avignon av Comme des Garçons jag bär just nu. Det första man upplever i parfymen är en luftig rökelse. Hur ska jag beskriva detta? Det är som om doften har volym. Först och främst är det en rökelsedoft, väldigt lik den jag kände i kyrkan i Rom, men på något sätt har parfymens skapare Bertrand Duchaoufour lyckats blåsa upp doften och gett den rymd. Vilket gör den ännu mer lik ett rymligt kyrkorum. Rökelsedoften står i förgrunden men den har en kall och metallisk skugga, ett kyligt tomrum. Sen förändras doften. Efter någon timme på huden släpper det kalla och doften får en mjukare sötare karaktär med inslag av vanilj. Faktiskt så påminner det lite om samma sötma som gamla skinnband kan få, som doften i ett gammalt bibliotek. Biblioteket i det gotiska påvepalatset i Avignon. Comme des Garçons Avignon är en parfym som är mycket enkel att tycka om. Det börjar i en underbar rökelse med moderna inslag och slutar i en mjuk vanilj och mysk. 

Burial släppte sin långa EP Antidawn natten den 6 januari 2022. Jag hade varit på middag kvällen innan och det hade hunnit bli midnatt innan jag begav mig hem. Eftersom att jag gillar att promenera på natten tackade jag nej till att följa med mina vänners taxi och tittade istället om det hade kommit någon ny musik jag kunde lyssna på och där låg Burial. Det var kallt och torrt ute, snön yrde runt bilarna på Värmdövägen. Södermalm speglades i Hammarby sjö. Någon harklar sig och en röst sjunger i ett stort eko night is calling. Vinternatten och musiken hamnar i samma känslofack som parfymen ovan.

Att lyssna på Antidawn är som att plocka upp en gudstjänst via en satellit men mottagningen brister. David Toop beskriver i sin bok Ocean of Sound hur äventyraren Louis Sarno spelade in pygmemusik i Centralafrika. Han satt gömd i ett träd långt från själva ljudkällan. Syrsor och fåglar,  själva naturen, låg i förgrunden med musiken en bit bort. En liknande känsla finns i Burials musik. En scen byggs upp. Syrsor och knaster. Sedan vind på en mikrofon och nostalgiska rymdljud. En radio som inte riktigt plockar upp signalen. Rösterna är om vartannat långt bort och nära. Musikens alla Ekon bildar en stor kall rymd för musiken att vara i. En försiktig orgel och hold me close, you make me feel like I’m in love. En orgel och ett kärleksbudskap.  I sin recension i Svenska Dagbladet frågar sig Andres Lokko om Burial har funnit Gud. Och det är en gudstjänst, knastrig och bruten, som glider in och ut ur bild. Alla ljud är konstant i ett luftigt panorama. På grund av alla ekon och knaster och elektroniska rymdljud. På promenaden hem den kvällen den 6 januari har jag lyckats få in en långväga gudstjänst med naturen och rymden i förgrunden. 

Parfymen och musiken är mycket lika i sina uttryck. Ett skådespel för näsan och ett skådespel för örat. Båda har en stor kall rymd i sig och båda för tankarna till kyrkan och en gudstjänst. Båda gömmer också en värme. Avignon övergår över tid mot en mjukare vaniljaktig doft som man inte känner av från början, det är den som påminner om gamla skinnband. Slutraderna i Antidawn må vara en dödslängtan men den är betryggande och tröstande Somewhere in the darkest night / I wanna be there / When you’re alone / Lying, in your loving arms / Here I am / Come get me. Antidawn har ingen melodi man kan nynna på och ingen rytm man kan dansa till. Man kan till och med kalla musiken tråkig. Men om man blundar och lyssnar får man en teater. En teater som doftar Avignon.

Rökelse är tätt förknippat med religion. Men tänk dig elden som håller dig varm tiden innan organiserad religion. Om den innehåller kåda och harts brinner den långsammare och varmare. Den luktar rökelse och sprakar som Burial. Det är doften och ljudet av naturlig trygghet före den övernaturliga. En ljuskälla i mörkret.

*Det är inte samma kyrka på bilden som i texten.

Referenser:

Andra Mosebok

Antidawn av Burial (EP)

Jag undrar om han funnit Gud? av Andres Lokko (recension i SvD 9/1 2022) 

Ocean of Sound av David Toop

CDG EDP

She wore blue velvet, sjunger Bobby Vinton sammetslent i inledningen av David Lynchs film Blue Velvet. Klarröda rosor, klargula tulpaner och ett vitt staket mot en klarblå himmel. En medelålders man i lediga kläder står och vattnar en nylagd rabatt. Han har en enkel hatt ifall solen skulle bli för stark. Idealistisk idyll skildrad. Men vattenslangen har virat sig runt en gren och fastnat, vattenkranen läcker, en aggressiv rytm hörs över skönsången, och plötsligt faller mannen ihop i den nyvattnade jorden. Han har drabbats av en hjärtattack. Ryggen på den ljusa skjortan färgas lerbrun. Kameran panerar över mannen, genom vattenstrålen, ner i det blöta gräset. Ner in under gräsmattan medan vi lämnar den skönsjungande Bobby Vinton ute i solen och ett atmosfäriskt metalliskt ljud träder fram. Högt tuggande skalbaggar i blöt jord nere i markens mörker. Bara strax under ytan. Det är trångt och mörkt. Insekterna bildar en tjock massa med den leriga jorden. Det går inte längre att urskilja vad som är vad, bara att något organiskt rör sig i den mörka blöta leran under jord. Så luktar Comme des Garçons första parfym. Comme des Garçons av Comme des Garçons . 

Precis som Blue Velvets inledningsscen så rör sig Comme des Garçons (1994) från ljust och behagligt till mörkt och animaliskt. Parfymen börjar med torr kanel och kryddnejlika över en skir matta av teblad. En fräsch och örtig potpurriliknande blandning. Där stannar den ett bra tag medan kanelen sakta växer, men allt eftersom framträder en annan kryddvärld; bitter kardemumma, vass muskot och sötsliskig honung. De juliga ljusa torra kanel- och nejlikadofterna och de mörkare grytkryddorna bildar ett klärobskyr i kontrast mot den söta honungen. I detta stadium pendlar upplevelsen mellan fräscha ljusgröna örter och mörkbrunt garam masala-liknande matos. Från den luftiga örtträdgården till det svettiga köket. Sedan vrids upplevelsen upp ytterligare ett snäpp. Den söta honungen blir tydligare. Det adderas något animaliskt, peppar och rökelse, läderaktig kladdig labdanum och styrax. En lukt av svett framträder allt tydligare, inte fräscht nyjoggat utan snarare svett som att man försovit sig och inte hunnit duscha. Deodorant och direkt ut genom dörren. “Butt crack” hävdar althögerbögarna i The Perfume Nationalist. Jag minns inte vem som sa att Comme des Garcons i slutstadiet luktar “after sex”. Comme des Garçons från 1994 är sannerligen avantgarde och står i skarp kontrast till all aquatic, melon och citron som var överallt under 1990-talet.

1990-talet hade sin egen doftvärld. Det hela började med att Davidoff släppte parfymen Cool Water 1988. Davidoff anlitade näsan Pierre Bourdon som hade idén att bygga en parfym på calone, en melon- och sjödoftande kemisk förening framtagen av Pfizer på 60-talet, och blanda den med diverse gröna blad och mint för att skapa upplevelsen av en fräsch sjöbris över en skaldjursplatå. Detta bildar rejäla ringar på vattnet. Cool Water är en epokgörande parfym och det är i den doftvärlden vi lever i genom hela 90-talet. Havsbris, gurka, melon, calone, citrus. Enligt Luca Turin är Cool Water den mest kopierade parfymen någonsin efter Chypre, som jag berört i en tidigare text, samt den mest kopierade doften till samtida deodoranter, badoljor och liknande, i konkurrens endast med Drakkar Noir. Inga stora blommor. Ingen rökig läder. En androgyn vind från havet. Kenzos gurkiga edt 1991, Issey Miyakes yuzuindränkta L’eau d’Issey 1994, CK One, androgynitetens galjonsfigur i frostat glas 1994 och citrussalladen Acqua di Gio 1996. Alla är efterföljare som rörde sig i samma doftdomäner. Det var i den här världen jag genomlevde mina tonår. Cool Water var min absolut första parfym, jag fick den i julklapp av min mamma. Sedan spenderade jag 90-talet med att beta av alla ovan nämnda och liknande parfymer jag kunde hitta. Jag var inte ensam. Efter 80-talets alla överväldigande stora blommor och kväljande sötma, tänk Diors Poison, slog pendeln över till andra sidan. Till en fräsch androgyn värld. Och det var alltså mitt i denna fräscha era som Comme des Garçons släppte sin första parfym; en kryddigt osande svettparfym i en glasflaska som ser ut som en droppåse. Det måste väl ändå vara avantgarde? En reklamannons för Comme des Garçons föreställer en hund som sniffar på en parfymflaska som ligger i rännstenen. Det är en helt annan värld än svartvita fotografier på Kate Moss och Marky Mark nerklädda i boxershorts från Calvin Klein. Förstås ännu längre ifrån 80-talets glamourbilder. 

“The idea was to express smells that nobody would recognize.” Rei Kawakubo och hennes Comme des Garçons släppte visserligen sin första parfym 1994 men hon hade intagit Paris redan 1981, och Rei grundade själva märket i Tokyo redan 1969, så det tog lång tid innan de tog sig an parfym. Jag bottnar ärligt talat inte helt i modehistoria men vågar ändå påstå att Rei Kawakubo är en av 80-talets mest inflytelserika designers och att Comme des Garçons är en av de viktigaste husen. Själv påstår Rei sig vara ointresserad av mode, bara intresserad av ”kläder hon aldrig sett förut”. Det är väl nära definitionen av avantgarde och en devis man kunde önska att fler hade. Detta tankesätt speglas också i parfymerna som har väldigt få förlagor. Det är nog bara franska Diptyque som simmat i samma avantgardevatten tidigare. Comme des Garçons var en unik fågel i sin samtids melonhegemoni. 

Comme des Garçons höst-, vinterkollektion 1994 hette Metamorphosis (Kafka-insekter-Ovidius) vilket samtidigt är ett passande tema för denna parfym som kom samma år. Att den på kroppen förvandlas från julig kanel och potpurri, över nyvässade pennor för att slutligen landa i animaliskt svett och skalbagge. Den ypperligt fina kollektionen Metamorphosis pendlar från glansigt silver metalliskt svart till mer jordnära nyanser av brun, grå, blå, röd, i knölig ull. Som en skalbagge, en larv och en nattfjäril. De glansiga materialen för tankarna till skalbaggeskal och fjärilsvingar. Den kokta ullen är dov som skogen och ger kroppen en märklig osmickrande form. Som om den är under omvandling. Den animaliska kroppsligheten i kollektionen leker väl med det animaliska hos Comme des Garçons efter någon timme på huden.  Doften samverkar mycket bra med kläderna. När Rei började visa i Paris så skapade hon uppseende genom att konstant gå emot gängse regler. I mindre skala gjorde hon samma sak i 90-talets parfymvärld. Genom sina bitvis osmickrande dofter och sin antiparfym.

För att kunna göra mode som konst så behöver Comme des Garçons hustla lite. T-shirtar och tygskor säljs i drivor, man ser det söta hjärtat med ögon överallt, vilket möjliggör Rei att konstant ligga i framkant och gå emot sin samtid. Frågan är i vilket fack man ska placera parfymerna. Är det avantgardekonst eller kommers? Jag föreslår båda. Rei Kawakubo som är inblandad i alla aspekter av sitt modehus tog in intressanta näsan Mark Buxton för att ta fram parfymerna. Tillsammans skapar de något som går emot, inte bara sin samtid, utan hela parfymhistorien. Diptyque och några få andra undantagna som sagt. Comme des Garçons tycks till och med lyckas använda det avantgardistiska som försäljningsargument och Comme des Garçons parfymer blev en markör för hipp kreativitet. En signal att du jobbar med media eller konst. En it-parfym för it-personer. Idag tycks den funktionen tagits över av nicheparfymhus som det finns ett oändligt antal av: Le Labo, Frédéric Malle, Etat Libre d’Orange, Byredo, Initio Parfums, MEMO Paris, listan kan göras hur lång som helst. Men under några år i slutet av nittiotalet och början av 00-talet var Comme des Garçons det hetaste man kunde bära. Comme des Garçons hade release vid en swimmingpool på Ritz. Runt poolen hade de placerat ut ett otal påsar fyllda med kissgul vätska, samma färg som parfymen. 90-talet hade sina ljusglimtar. 

P.S. Om man skulle vara nyfiken på 90-talets fräscha frukt- och havsbrisdofter så tycker jag att Acqua di Gio håller bäst.

Referenser:

Blue Velvet av David Lynch (film)

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

The Perfume Nationalist, episod 12 & episod 108 (podcast)

Rei Kawakubo / Comme des Garçons: Art of the In-Between av Andrew Bolton