Kategori: Parfym

1899: The White People

~ Konsten sjunger

The White People & Magie Noire

“Sorcery and sanctity,” said Ambrose, “these are the only realities. Each an ecstasy, a withdrawal from the common life.”

Nu har det varit spökhögtid igen. Tyvärr låg jag i feber hela allhelgonahelgen, men jag lyckades samla kraft för en gotisk novell, The White People av Arthur Machen. Novellen skrevs 1899 men publicerades först i en tidskrift 1904.

Berättelsen börjar med att två engelska herrar i Londons norra förorter, Ambrose och Cotgrave, för en dialog om vad synd är. Riktig synd, som i syndafallet. För att visa vad Ambrose menar med riktig synd, plockar han fram en handskriven bok i grönt skinn, The Green Book. 

Sedan följer huvuddelen av novellen, vilket består av just “The Green Book”. I The Green Book har en ung kvinna skrivit ner upplevelser från sin barn- och ungdom.  Det är en manisk text skriven i ett långt stycke, i ett slags stream-of-consciousness. Texten hoppar mellan alldagliga och fantastiska minnen, blandat med anekdoter från flickans barnflicka. Det uppdagas att barnflickan försöker få flickan att öppna portar till en annan verklighet. Det är inte helt lätt att följa den yra berättarstilen men bakom berättelsen finns ett konstant hot. Slutligen inser man att barnflickan håller på att lura flickan i en kult, kanske för att befrukta henne med någon mörk kraft. Som en Rosemary’s Baby från sekelskiftet.

Slutligen epilogen, en kort dialog mellan Ambrose och Cotgrave, där vi får reda på att flickan är död. She had poisoned herself – in time. Hon lyckades undgå men var tvungen att sätta livet till.

Arthur Machen skrev många skräckberättelser. Han var en strikt ortodox anglokatolsk man, född 1863 i Wales. Vilka element skulle han kunna tänkas använda för att skapa kalla kårar? Vad skulle en strikt ortodox anglokatolsk man tycka vara bra material för en mardröm? Jag har några förslag:

  1. Den kristna världsbilden är falsk och den förkristna hedniska kulturen, som dyrkar jorden och fertilitet istället för himlen och kyskhet, visar sig.
  2. Den gudfruktige kristne engelsmannen möter en djurisk och okontrollerbar sexualitet.
  3. Den kristna världsbilden är sann men djävulen vinner inflytande.
  4. Den upplevda världen är falsk, det går inte att lita på sina sinnen.

Jag hittar massor exempel på allt detta i novellen och här följer ett extra mustigt exempel som jag tror innehåller alltihop. Det är en återberättelse från barnflickan:

“The the lady would lie down under the trees and begin to sing a particular song, and she stretched out her arms, and from every part of the wood great serpents would come, hissing and gliding in and out among the trees, and shooting out their forked tongues as they crawled up to the lady. And they all came to her, and twisted round her, round her body, and her arms, and her neck, till she was covered with writhing serpents, and there was only her head to be seen. And she whispered to them, and she sang to them, and they writhed round and round, faster and faster, till she told them to go.”

Ritualen ovan visar exempel på alla ingångar till skräck som jag radade upp tidigare: den är hednisk och sexuell; den visar på en kraft som kommer från jorden istället för himlen; ormen är en uppenbar djävulsk symbol, känd redan från första moseboken; berättarrösten är flickan själv och det kan mycket väl vara så att hon blandar ihop fantasi med verklighet.

Arthur Machen tycks vilja överföra sin egen rädsla för det förkristna hedniska till sina läsare. Jag tänker mig Arthur Machen som Ambrose, den artige herren som varnar för ogudaktig synd i inledningen av novellen.

Den största behållningen var den täta, förmodernistiska, stream-of-consciousness-prosan, och den mysiga hedniska skräcken. Tyvärr har jag läst för mycket och/eller är jag för gammal att bli riktigt skrämd av en novell.

Magie Noire

Till The White People passar Magie Noire (1978), den häxigaste parfym jag vet. Magie Noire har haft olika reklamkampanjer genom åren men i mitten finns  alltid en mystisk brunett med röda läppar och tung ögonskugga, blek i månskenet, genom rök eller slöja. En modern häxa, på väg till en kittel för att blanda ihop en förförisk brygd.

Tyvärr har Magie Noire förändrats en del sedan den kom. Vid släppet 1978 ska den ha varit mättad av flora och fauna. Men på 90-talet förbjöd IFRA (International Fragrance Association) användningen av civet i parfym, vilket är trevligt för det räddar sibetkatten, men trist då mycket av det animaliska i parfymen försvinner. På 00-talet begränsades oakmoss (eklave) rejält, för att sedan nästan förbjudas helt, på grund allergirisker, oakmoss har en varm och djup naturdoft, och parfymen förändras igen. Min flaska Magie Noire är köpt 2020, efter dessa restriktioner, så det är den versionen jag kommer att prata om här. Jag har hört att Magie Noire har förändrats igen men jag vet inte hur den doftar i butik idag.

Den Magie Noire som jag har är en grön chypreparfym. Namnet Magie Noire, svart magi, sätter tonen. Parfymen har blandats ihop i en kittel i ett träsk. Inget solsken letar sig ner. Luften svärmar av insikter. I grytan är det så många ingredienser att de är svåra att urskilja. Det finns ingen civet men det finns svartvinbärsblad som är lite kroppsligt surt, och galbanum som är bittert och grönt. Man kan också ana en friskare hyacint och en fruktig bergamot högst upp. Senare, lite djupare, finns jordig orrisrot och klibbig honung. Och ännu senare, ännu djupare: koda, rökig vetiver, tunga kryddor och patchouli. Det är rik doft med en massa aspekter som jag ännu inte riktigt har lyckats placera. Trots att jag haft den i flera år. På Fragrantica finns 25 doftnoter registrerade till Magie Noire men parfymen är så välblandad att inget sticker ut eller tar över, istället bildar noterna tillsammans en ny not, Magie Noire. Det är en häxblandning.

Jag tror att Magie Noire uppfattas som väldigt omodern av många. Lite tantig sådär. Men det finns två olika sätt saker kan vara omoderna på. Det ena är när något ligger så långt från vår kultur att det närmar sig kostymdrama. Till exempel cylinderhatt eller dixiejazz. Om chypreparfym finns där är det svårt att återföra den till samtiden. Det andra sättet saker kan vara omodern på har mer att göra med att något inte är i tidsandan, tänk till exempel stuprörsjeans eller britpop. Att lyssna på The Auteurs i tighta denimbrallor är ändå annorlunda än att dansa charleston i en cylinderhatt. Det ena är lite omodernt, det andra är teater. Om chypre upplevs som teater är det svårt att ta det tillbaka men om chypre uppfattas som bara lite omodernt kan en återkomst vänta runt hörnet. Och just när det gäller den här lite häxigare naturgröna doften har jag hopp. På antikvariatet där jag jobbar är det konstant efterfrågan på böcker om häxor och druider. Och där sitter jag och prissätter böcker osande av chypre. Teater, eller bara lite före kurvan.

Magie Noire (1978) and  /…/ Mystère by Rochas were the last of a stylish breed before the tidal wave of syrup of the eighties started darkening the horizon. – Luca Turin

Referenser

The Cambridge Companion to Gothic Fiction av Jerrold E. Hogle
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez
The White People and Other Weird Stories av Arthur Machen, Guillermo del Toro & S. T. Joshi

1899: Yeats & Jicky

~ Konsten sjunger

The Wind Among the Reeds & Jicky

Om esoterika betyder hemlig kunskap är den unge William Butler Yeats en esoterisk poet. Det svårbegripliga är en del av poängen med hans poesi. Men där finns inte bara svårbegripligheter, det finns också sång och rörelse. Jag har läst diktsamlingen The Wind Among the Reeds från 1899.

I tidstypisk nationalistisk och antibrittisk anda ville irländaren Yeats skapa en “genuint irländsk kultur med bortglömda sagor, myter och sånger som grund”. Yeats använder det mytiska för att bygga en fantastisk värld för sin poesi. Han tvingar också läsaren att ta ett beslut. Antingen läser man dikterna med ett uppslagsverk i knät eller så ser man de svårtydda referenserna som en kvalitet i sig, att det är en kvalitet att man inte helt förstår. Så här inleds The Wind Among the Reeds:

The Hosting of the Sidhe

The host is riding from Knocknarea
And over the grave of Clooth-na-Bare;
Caoilte tossing his burning hair,
And Nimh calling Away, come away

Vad är Sidh? Var ligger Knocknarea? Clooth-na-Bare, Caoilte, Nimh? Orden låter som besvärjelser.

Redan själva pärmen på boken skvallrar om innehållet. En mörkt blå pärm med vattenväxter i guld som bildar ett “keltiskt” mönster. Den fysiska bokens utformning samverkar med referenser och teman i texterna för att skapa en egen värld. Upplevelsen är mytiskt och väcker min inre fantasyläsande tonåring. Jag hade gärna läst dikterna i sin originalutformning, i det vackra klotbandet, men min ekonomi tillåter tyvärr inte sådana utsvävningar.

Yeats framhåller att “symboler är grundläggande för poesin och förklarar att poesin är del av en större erfarenhet, att den är ett medel för att kommunicera med den andliga värld som döljer sig bakom den synliga.”

Utöver den irländska mytbildningen så var Yeats medlem i den ockulta ordern Hermetic Order of the Golden Dawn och vän med den legendariska ryska ockultisten Madame Blavatsky. Även denna symbolvärld sipprar in i hans poesi. Ockultistisk symbolik och teosofi är bokstavligen esoterika. Exakt var i poesin detta visar sig är inte lika tydligt för mig, som det keltiska. Men förutom att vara vackert i sig självt så antas detta vara en blinkning till det teosofiska: The silver apples of the moon, The golden apples of the sun.

Mytologin och esoterikan ger läsningen en kvalitet oavsett om man förstår eller inte. Det bildar en klangbotten även om man inte lägger det intrikata pusslet. Vi kan backa lite i föregående dikt, The Song of the Wandering Aengus, och ta hela sista stycket så kan ni se. Här får man följa den gamle Aengus som letar tröstlöst efter en gammal flamma.

Though I am old with wandering
Through hollow lands and hilly lands,
I will find out where she has gone,
And kiss her lips and take her hands;
And walk among long dappled grass,
And pluck till time and times are done
The silver apples of the moon,
The golden apple of the sun.

Man förstår Yeats även om man inte kan spåra alla symboler. Och om man nu inte skulle förstå så hör man ändå ljuden och känner rytmen. Man hör hur Yeats dikt sjunger.

Jicky
The room smelled of her perfume (at some point I asked her what it was, and Colette said: “Jicky. The Empress Eugénie always wore it… Proust wore it. Or so Cocteau tells me. But then he is not too reliable”) – Truman Capote

Jag sammanför poeten Yeats och med parfymen Jicky, av Aimé Guerlain. Inte för att Jicky luktar som Yeats poesi utan för att om Yeats bar parfym är det stor chans att det är just Jicky. Man får kanske lov att anta att en man som är så snobbig i sin poesi, och titta hur han ser ut på fotografier, måste ha valt sin doft med omsorg.

Jicky is the oldest perfume in continuous existence: since 1889, the year of the Eiffel Tower – Luca Turin

Jicky är en unisexparfym, vilket det tjatas om, det tjatas om att Jicky är en tidig unisexparfym, från 1889. Detta är till hälften en konstruktion, jag menar, det fanns varken dam- eller herrparfym på 1800-talet, det fanns bara parfym och parfym bars av kvinnor och av dandys. Men Jicky blev en favorit bland sekelskiftets dandys. Proust ska ha burit Jicky, liksom Arthur Conan Doyle och Charlie Chaplin.

Å ena sidan. Herrparfym, damparfym och unisexparfym finns inte på riktigt. Är det meningen att jag ska spruta det på kuken? All parfym kan förstås användas av alla personer. Men, å andra sidan associeras lukter till kön, eller åtminstone genus, socialt och kulturellt. Så på något sätt finns ändå herrdofter och damdofter. Och unisexdofter. Jag ger mej. Vad som är en herrparfym bestäms helt enkelt av kulturen och är föränderligt. Men låt för guds skull inte detta hindra dig.

Basen för Jicky är en kombination av lavendel och vanilj. Just den kombination bildar vad som brukar anses vara den första parfymen som specifikt riktade sig mot män, Pour un Homme (1934) av Caron. Alltså bokstavligen den mest klassiska doftkombinationen för parfymerade män. Ovanpå denna blandning av vanilj och lavendel svävar en fräsch citrus- och lätt kryddblandning och i botten ligger det civet och osar. Riktig civet är numera förbjudet, men denna syntetiska civet ger ändå parfymen en kroppslig, en del skulle säga fekal, aspekt. Det sammanlagda intrycket blir en gammaldags herrdoft, med lite lätt fräschör högst upp och ett uns rövsvett i botten. Om man absolut bara vill lukta hemtrevligt så fungerar ovan nämnda Pour un homme utmärkt men det har något att bära en parfym som är komplex och som resonerar så djupt i historien som Jicky. Sean Connery bar Jicky; Sean Connery håller med mig.

Jicky ska ha haft en starkare och råare doft förut. Det är såklart synd att den blivit tamare och renare, mindre stökig, med tiden, men man måste komma ihåg att innan 1990, eller ska vi säga 1980, så skedde rökning överallt. Alla parfymer existerade mot en fond av cigarettrök. På restaurang, på tågstation, på jobb, på middag, hos dina föräldrar. För att nå fram till en eventuell partner på danspalatset behövde parfymen vara högljudd. När jag var ung i början på 90-talet brukade jag ta rökplats på flyget till Paris. Rökplatserna låg längst bak i planet och alla som ville röka fick pallra sig bak till mig. Sen stod de där och kraxade. Där luktade det distinkt av kombinationen cigarettrök och full askkopp. Jag försöker ha det i åtanke när jag försöker förstå gamla parfymer och acceptera att de inte längre är lika potenta.

Slutligen. Det finns en genre av parfym som marknadsförs mot bögendomen. Den försöker lukta som sexuella möten på offentliga toaletter och badhus. Det mest kända exemplet är kanske Kouros (1981) av YSL. Kouros doftar citrus och musk sprejade ovanpå kroppsvätskor. Jag tror man kan spåra den typen av parfym till Jicky och Jicky var just ovanligt populär bland män. Jicky är förmodligen  denna parfymgenres stamfader. Tillsammans bildar de en lång och vacker berättelse från Proust och sekelskiftets dandys till badhus i Marais.

Referenser
Natur & kulturs litteraturhistoria av redaktörer Carin Franzén och Håkan Möller
Paris: Capital Of Guerlain av Laurence Benaïm
Perfumes: The A-Z Guide av Luca Turin och Tania Sanchez
Var hemlig och gläds: Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar av Carl-Johan Malmberg

1899: Richard Bergh och Terre d’Hermès

~ Konsten sjunger

Nordisk sommarkväll & Terre d’Hermès

Jag är född på Södermalm men jag är uppväxt på Holavedsvägen, ett miljonprogram på Lidingö. Jag gick högstadiet i Hersby skola. För att ta mig till skolan kunde jag antingen ta tåget till Kottla och byta till buss 201 eller så kunde jag cykla via Ekholmsnäsvägen. Det var en bit att cykla, sex sju kilometer kanske, men det kunde det vara värt för Lidingö är en tråkig och ful ö men just Ekholmsnäsvägen är riktigt vacker. En allé som går förbi hästhagar och över vattendrag. Ekholmsnäsvägen går även förbi Ekholmsnäs gård, där Richard Bergh målade Nordisk sommarkväll.

Nordisk sommarkväll föreställer en man och en kvinna på en altan med utsikt ner för en backe mot Kyrkviken och i bakgrunden, på andra sidan vattnet, norra Lidingö. Nedanför står två träd. Grenverket utgör en fond åt figurerna. Vattnet ligger stilla och en roddbåt ligger förtöjd mot en brygga. Mannen står avslappnat i mörk kostym med armarna i kors och ena foten vilande mot ett altanräcke. Kvinnan står spänd i vit klänning med händerna knäppta bakom ryggen och bröstkorgen ut. Hela scenen vilar i ett lågt svenskt sommarkvällsljus. Det är just detta ljus och nyansen det ger färgerna som spelar huvudrollen i Nordisk sommarkväll.

Vintern 1982 hade The Brooklyn Museum en utställning med skandinavisk sekelskifteskonst, Northern Light. Nordisk sommarkväll var ett huvudnummer. Ett konstmuseum som försöker hålla sig relevant är tvungen att hitta nya berättelser. Många såg sekelskiftet som färdigberättat så denna utställning, med högkvalitativ konst som till stor del var okänd för New Yorks konstpublik, blev en succé. Inramningen med fokus på skandinaviskt ljus och sinnesstämning fungerade utmärkt.

På kontinenten i mitten av 1800-talet växte en motrörelse mot romantiken fram, som brukar kallas realism. Kortfattat kan man beskriva realismen som en vilja att skildra vanliga människors liv på ett naturtroget sätt. Realismen nådde bakvattnet Sverige väldigt sent. När svenska konstnärer som Richard Bergh inspirerades av realismen i konsten nere i Europa och förde strömmingen till Sverige var det kort inpå en annan strömning inom konsten, den mytiska nationalismen, symbolismen. Det är svårt att förklara estetiska rörelser kort och slagfärdigt men om man tänker på flummiga aspekter av sekelskiftetstankegångar som blodsband mellan folk och nation, esoterika och folktro så hamnar man på i rätt område. På kontinenten kunde man tolka symbolismen som en motrörelse mot realismen, men eftersom realismen kom så sent till Sverige så levde strömningar parallellt. En målning kunde skildra det lantliga folket på ett naturtroget sätt samtidigt som att de lantliga karaktärerna fungerar som symboler för nationens särdrag och ett mystiskt blodsband till själva naturen och en relation med dess övernaturligheter. Alla aspekter kunde vara representerade i samma målning. Det är denna berättelse om skandinavisk konst som skildrades på The Brooklyn Museum 1982. Och den synen på svensk konst lever än idag. 

Richard Bergh är ett exempel på allt detta. Han spenderade mycket tid i Paris och Florens och inspirerades av det realistiska måleriet. Detta kombinerade han med en tidstypisk känsla av tillhörighet i den svenska naturen. Man ser det realistiska i den naturtrogna skildringen samtidigt som människans relation med naturen och naturen fylls med mytologisk symbolik. Alltså att det är realistiskt naturtroget samtidigt som naturen och Skandinavien laddas med idéer om nordbons brödraskap med den nordiska naturen.  En naturmysticism som förstärker den nationella identiteten. Nordisk ljus och färg samt kombinationen realistisk natur och mystisk symbolism. Detta är förstås väldigt flummigt men det är genom flum man bygger en nationell identitet.

Det slet till i bröstet på mig. Med ens föll det över mig en längtan, en längtan så våldsam, att tårarna ville stiga till ögonen – en längtan till Sverige, det tysta vita landet i norr – Richard Bergh i Florens

Detta samverkade i utställningen Northern Light. Och ”northern light” blev ett allmänt använt uttryck för svensk sekelskifteskonst. Nordisk sommarkväll är ett utmärkt exempel på detta. Det är inte bara så att målningen skildrar Sverige. På ett rundgångsaktigt sätt var den också med och skapa “Sverige”. Målningen var med att skapa det som vi sedan ser som typiskt svenskt i målningen.

Konstvetaren Jeff Werner skriver: “Avgörande för det för de senaste dryga hundra årens syn på den svenska naturen var att borgarklassen under det slutande 1800-talets sommartid började appropriera valda delar av Sverige i syfte att under några veckor leva ett mer autentiskt liv, långt från storstadens larm.” Att leva nära den svenska naturen anses mer genuint svenskt än stadslivet. Som om svenskar liksom ploppar upp ur mossan. I Nordisk sommarkväll ekar personerna i naturen genom de två träd som bildar fond för dem. Två personer står i samklang med naturen i ljuset av en nordisk solnedgång i skärgårdsmiljö i en målning som både skapar och bildar Sverige.

Det är hög tid att Göteborg lämnar tillbaka målningen till Stockholm, där den hör hemma.

Nej gran och fur, de är av samma virke som min egen släkt – vi är bröder – Richard Bergh

Terre

När min morfar dog, 1975, köpte min mormor en stuga på Fågelbrolandet. Så jag är uppväxt på Holavedsvägen men på somrarna var jag i en stuga i skärgården. Eller skärgård och skärgård, Fågelbrolandet är mer barrskog än ångbåt, men ni förstår vad jag menar. Svensk natur vid Östersjön. Parfymen Terre d’Hermès, av Jean-Claude Ellena, öppnar mina associationer till den miljön. 

A delightfully fresh grapefruit-geranium confection, with no ‘terre’ in sight. Harmless and pleasant at all times – Luca Turin

Jag säger inte att Luca Turin har fel men detta är en grund analys av Terre d’Hermès. I grunden är det en parfym av bergamott och vetiver, alltså citrus och rökigt trä. Men det finns mer där, en hård och kall effekt skapad av kombinationen “flinta” och peppar. Luca Turin har rätt i att parfymen inte luktar jord, men den luktar blöt skärgårdshäll. En doft som tar mig till tusen midsomrar. Den innehåller också geranium, som tillsammans med pelargonia, tror jag, ger parfymen en grön doft som påminner om krondill, vilket i sin tur för tankarna till kräftskiva. Parfymen öppnar dörren till samma associationer som Richard Berghs målning. Alla ungdomars midsommar och kräftskivor i sjunkande solsken över trädtopp och häll. Både sommarfräsch i skogen vid klippan som blöt och grön i myllan.

Jag har hört att Terre d’Hermès är populär bland italienska affärsmän och det roar mig att italienare flyger runt i knytskor och sprider doften av Stockholms skärgård och nordiskt ljus.

Referenser

Blond och blåögd: vithet, svenskhet och visuell kultur av Jeff Werner & Tomas Björk
Northern Light: Realism and Symbolism in Scandinavian Painting 1880-1910 av Kirk Varnedoe (red.)
Perfumes: The A-Z Guide av Luca Turin och Tania Sanchez
Richard Bergh: ett konstnärskall av Hans Henrik Brummer (red.)

1968: Multikulti avantgarde

~ Konsten sjunger

L’Eau EDT & Eternal Rhythm

Jag tänkte berätta om två händelser inom avantgardet 1968. Diptyque släppte sin första parfym L’Eau och Don Cherry släppte albumet Eternal Rhythm. Båda två är ett resultat av kulturell blandning. Både L’Eau och Eternal Rhythm är multikulti. Jag börjar med L’Eau.

1961 tog mångsysslaren och William Morris-socialisten Yves Coueslant ett lån av sin pappa och öppnade, tillsammans med två likasinnade, butiken Diptyque. Yves Coueslant växte upp i Vietnam, franska Indokina, men utbildades på prestigefulla École du Louvre. Efter skolan sysslade han med lite allt möjligt var stans. Han målade porträtt, gjorde rekvisita och inredning. Han var skådespelare och teaterchef. Han drev cirkus i Moskva och senare i Peking. Han tog Stanislavskij-baletten till Paris för att sätta upp Svansjön. Ett kringflackande liv med vild internationell blandning. Slutligen startade Coueslant Diptyque tillsammans med en engelsk konstnär, Desmond Knox-Leet, och en fransk konsthantverkare, Christiane Gautrot. Butiken startades främst för att sälja konsthantverk och kuriosa som de hittat på sina resor. Från Marocko till Wales. 

Under revolutions- och tårgassommaren 1968, bland “…wooden toys, kaleidoscopes, pomanders, welsh blankets, model theatres, pot purri and ties, tea towels and tablecloths from a young designer Laura Ashley”,  föreslår Desmond Knox-Leet att de ska göra en parfym, det är Knox-Leets vackra illustrationer man kan se på parfymflaskorna, han vill försöka återskapa dofterna från sin barndom i den franska kuststaden Menton. De utgår från ett recept från 1500-talet och skapar Diptyques första parfym: L’Eau. 

L’Eau luktar som en julfest på ett apotek. Apelsiner med kryddnejlikor hänger från taket. Något med kanel i står på spisen, eller är det Fireball som någon har spillt. En kladdig kaneldoft sprider sig i rummet. På hyllorna står glasburkar med örter från golv till tak, som ska blandas till medicin eller kanske till en berlock att ha runt halsen. Kryddor, sandelträ, geranium och torkade rosblad. Doften är vass som ett nässelsnår, men samtidigt lätt och luftig. Vilket känns befriande i dagens klimat med parfymer tjocka av kåda och amber. L’Eau består av tunnare dofter; kanel, ros, geranium, kryddnejlika och sandelträ. Det finns också en citron där i början. L’Eau är en potpurriparfym, med rötterna i senrenässansen, för bohemer just hemkomna från Marocko. Det är enkelt att tänka sig denna doft i en stenstad i södra Frankrike på 1500-talet. Tania Sanchez kallar den för en potpurri chypre; an ancient apothecary aesthetic. Den här känslan av gammal medicin och örter återkommer hos många fina parfymer. CDG EDP, Aramis 900, Aromatics Elixir. Kanske är det en egen genre, apoteksparfym..

Diptyque kombinerar parfym med den kringresande bohemen, konsthantverk, multikulti och teater. En modernisering av tidigare parfymkultur som fokuserat på drömmen om orienten. Om vi nu bestämt måste ha ett klassamhälle så vore det trevligt om borgerligheten var mer som trion bakom Diptyque.

Över till Don Cherry.

Musikjournalister brukar hävda att den senaste nya musikgenren är drum’n’bass. Den kom för 30 år sedan. Om det stämmer så har det alltså inte kommit någon genreskapande musik på över tre decennier. Med det i åtanke är det otroligt att Don Cherry var delaktig i att skapa två musikgenrer. Först frijazz med Ornette Colemans kvartett på slutet av 50-talet och sedan, tio år senare, multikulti i och med skivan Eternal Rhythm.

Multikulti är en utveckling av frijazzen. Men ännu friare. Kvarvarande ramar bryts upp. Musiker från olika kulturer spelar tillsammans och tar med sina instrument och sina sånger. Folkmusiken ingjuter nytt blod i jazzen. Jazzen flyttar fram folkmusiken till musikens framkant. I multikulti raderas gränserna. Allt känns möjligt.

Don already had a strong interest in international music and song, and the band’s diversity, the nature of its dynamic, and the relations of the individual musicians to the larger ensemble would all powerfully inform his creative and educational practice. 

Don Cherry ledde musikerna i kollektiv improvisation och konserterna kan kallas allkonstverk. Don Cherrys fru, norrländskan Moki Cherry, gjorde dekor och spelade med i orkestern. Någon kör diabilder. På golvet finns mattor för publiken att sitta på och folk uppmuntras ta med sina egna mattor för att få in mer av publikens privatliv i konserten. En dansk-afrikansk musiker tar ton. Folkmusik från svarta havet och indien blandas. En sydamerikansk saxofonist. En tysk på vibrafonen. En turkisk 9/8-takt. Ibland fanns det inte ett språk som alla kunde kommunicera på så musiken fick bli språket. Don Cherry ville att musikerna skulle dela med sig av melodier från sina egna kulturer och därigenom komma varandra närmre. Både musikaliskt och personligt. Christer Bothén som lärt sig jägarmusik i ett träsk i sydvästra Mali var en konstant vapendragare. Mellan seten blir det fyrverkerier.

1968 spelade de in Eternal Rhythm.

Eternal Rhythm är en extrem skiva. Den består av två låtar på cirka 20 minuter vardera. En på a-sidan och en på b-sidan. Man vandrar i en lugn skogsdunge i Japan och så plötsligt krossas ett glas och sedan spelas frijazz men med järnvägssignaler i bakgrunden. Soldater marscherar förbi. De spelar på virveltrummor. Det är bara inledningen på första låten. Om man vill ha lättlyssnade trallvänliga melodier så får man leta någon annanstans. Det är inte en alltigenom behaglig upplevelse. På Eternal Rhythm spelar musiker från USA, Sverige, Norge, Tyskland och Frankrike. 

“Här tog Cherry och hans polare (och vilka polare!) in en massa etniska instrument, men framför allt så släppte de in influenser från överallt, inte bara lite exotism utan det var fritt fram”, som min vän, jazzgurun Rimbojanne säger.

Det finns en SVT-dokumentär om Don Cherry som heter It is not My Music. I den förklarar Don Cherry: Det är inte min musik – det är en kombination av olika upplevelser, olika kulturer, och olika kompositörer som ingår i den musik vi spelar.

Jag blir nostalgisk när jag tänker på att multikulti hände med Sverige som bas. Don Cherry var lärare på ABF. Don och Moki Cherry gjorde barnprogram på SVT och mixed media för Moderna Museet. Och tillsammans med Christer Bothén, med flera, bildade de ett kollektiv som bröt upp musikens ramar.  

Diptyque och paret Cherry representerar något som jag inte riktigt hittar idag. Nyskapande kultur ur kärlek till andra människor och kulturer och en blandkulturell lust från myllan. Jag kanske umgås i fel kretsar.

Jesper Eklöf / Konsten sjunger

Referenser:
Don Cherry: It is not my Music (SVT 1978)
Organic Music Societies av Magnus Nygren med flera
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez
Yves Coueslant Obituary (The Guardian 13-11-18)

Kastanjer på Manhattan

~ Konsten sjunger

By the Fireplace

Första gången jag testade Maison Margielas parfym By the Fireplace tyckte jag att den luktade billigt doftljus. En del kanske känner igen den här upplevelsen. Man går för att köpa ett Diptyque-ljus men det finns inte matematik till att klara av priset. Så man får krypa till korset och köpa en budgetvariant. Men när man tänder det ljuset uppstår bara en syntetisk besvikelse. Det luktar halvfabrikat och hål i de enda byxorna som passar. Det var min första upplevelse av By the Fireplace.

Också andra och tredje gången jag använde By the Fireplace tyckte jag mest att det luktade billigt. Men sedan hände något. Doften av att ha dåligt med pengar byttes ut mot doften av en varm öppen brasa med dignande julsockor.

Nu använder jag By the Fireplace varje vinter. Den är mjuk och julig med doft av vanilj och träklabbar och kryddnejlika. Och framförallt, rostade kastanjer. Doften av en vintermetropol.

Det fanns en period i mitt liv där jag hade privilegiet att spendera väldigt mycket tid i New York, jag tror att jag var mer där än hemma i Stockholm, 1998-2000 ungefär. Vintern i  New York minns jag, inte som mörk och kall, utan som blå och klart genomskinlig. Det är torrt ute och det blåser en hel del.

Nu är det snart 20 år sedan jag var på Manhattan men jag har kvar en mental bild: Sarah Jessica Parkers halsduk fladdrar i vinden medan hon trippar förbi Fran Lebowitz som står vid ett övergångsställe med händerna nedkörda i fickorna på en lång och mörk vinterrock, som Manhattans egen Mårran. Genom ett fönster, in i en bar, ser man Susan Sontag med bootsen på bordet. Bilden har en tydlig doft, där bland kvinnorna står en man och säljer rostade kastanjer ur en vagn. Det gör hela gatubilden varm och mjuk. Doften av en vinter på Manhattan är rostade kastanjer.

Parfymgurun Luca Turin gav By the Fireplace betyget ett av fem. Jag säger ge det tid. Det riktiga betyget är: ett minne av vintern på Manhattan.

God jul & gott nytt år!

Allhelgona, weird och eerie

~ Konsten sjunger

The Weird and the Eerie, Black & The Only Good Indians

Jag var tonåring mellan 1987-1993; bara några få år för ung för gotkulturen. Min ungdoms subkulturer var Madchester, Native Tongues och New Jack Swing. Men det fanns goter i min högstadieskola. Jag vill till och med hävda att det fanns två olika typer av got. Den ena varianten klädde sig i läder och hade solglasögon med spegelglas. De lyssnade på Depeche Mode och The Sisters of Mercy och romantiserade källarlokaler i Tyskland. Inte min typ av got. Nu när jag tänker på det så var de förmodligen syntare. Den andra varianten av got klädde sig i spets och spindelnät, tuperade håret, lyssnade på The Cure och läste engelsk 1800-talslitteratur. De var toppen; så pass trevliga att jag övertalades att se The Cure på Globen. Globen är minst tjugo gånger för stor för konserter och The Cure spelade i flera timmar men jag härdade ut, för goterna. 

För att fira allhelgonahelgen, den mest gotiska av högtider, har jag läst Mark Fisher, som färgade resten av helgen, använt min rökigaste parfym, besökt en kyrkogård på natten och läst en samtida skräckroman.

The Weird and the Eerie

What the weird and the eerie have in common is a preoccupation with the strange – Mark Fisher

Mark Fisher släppte essäsamlingen The Weird and the Eerie bara några veckor innan han dog, passande i denna högtid för de döda. Vi minns Mark Fisher. The Weird and the Eerie försöker redogöra för två affekter: the weird och the eerie. Mark Fisher kan inte ge några klara definitioner men han känner igen the weird och the eerie när han ser det, och försöker visa det med exempel. Efter flera förvirrade översättningsförsök bestämde jag mig för att behålla de engelska begreppen.

Här kommer lite lösa definitioner på begreppen. Känslan av the weird uppstår när något inte hör hemma; i närvaron av något som inte borde existera. Känslan av the eerie uppstår när något som borde vara närvarande är frånvarande. På sätt och vis är de motsatser men de kan också existera parallellt. 

Ett exempel på weird i kulturen är Méret Oppenheims Le Déjeuner en fourrure, en skulptur föreställande en tekopp, ett fat och en sked, av päls. De borde inte finnas till men där är de. Samma med Maurits Eschers omöjliga figurer. Det går inte ihop men jag ser dem ju. Ett exempel på the weird i naturen skulle kunna vara svarta hål. Saker som är weird ger upphov till obehag för att de inte passar in i vår värld. De känns weird.

In many ways, a natural phenomenon such as a black hole is more weird than a vampire. 

Alfred Hitchcocks film The Birds är ett exempel på eerie. Fåglarna i en småstad i norra Kalifornien beter sig märkligt. Allt eskalerar gradvis och  till slut går fåglarna till attack i flockar. Det som är frånvarande i The Birds är agens. Vems vilja styr fåglarna? Det är något som saknas och skapar olust, enligt Mark Fisher.

Här kommer några fler exempel på eerie: en folktom strand en sommardag, eller en folktom stadsgata i rusningstid, alla som sett Djävulens advokat vet vad det innebär. En övergiven by. En död mans blick, vi ser ögonen men det finns ingen som ser tillbaka. En ruin. Stonehenge. Det är en kuslig känsla av att något essentiellt saknas.

Begreppen weird och eerie går alltså lika bra att använda för känslolägen som uppstår i kultur som händelser i vår vardag. Oklart om det leder någonvart men jag lät hans teorier färga helgen.

Black

All parfym är i grunden weird. En människa kommer in i rummet och plötsligt luktar det persika och fuktigt hö. Vem tog fram en fårost? Weird!

För att vara så allhelgona och got som möjligt tog jag på mig den rökigaste parfym jag vet, Black av CDG. Det första man känner är en stark svart rökdoft. Både rök som i rökelse och rök som i tänd brasa. Sedan framträder lakrits, också den svart och lite rökig, men sötare. Och sedan svartpeppar. Även det en svart doft, men hårdare, metallisk, nästan lite sur.

Efter ett tag minskar den första rök, lakrits och peppar-doften och en behaglig björk framträder. Med näsan nära huden känner man doften av en öppen björkbrasa. Möjligen bastu. 

Black är minnet av en kväll på läger. Efter att ha suttit länge och ätit pinnbröd vid den öppna elden har mörkret sjunkit och skogen blivit svart. Då lyser lägerledaren upp ansiktet underifrån och börjar berätta en spökhistoria.

En myskuslig parfym.

Skogskykogården

Skogskyrkogården är en av Stockholms vackraste platser och att åka ut till Skogskyrkogården på Allhelgonahelgen är en av Stockholms finaste traditioner. Sent på lördagen, förberedd på weird och eerie, i ett moln av Black, begav sig Konsten sjunger ut på exkursion. En strid ström av människor gick från tunnelbanestationen, förbi korvgubbar och lyktförsäljare, in i kyrkogården. Det var redan kolsvart ute när vi kom fram. Mellan stammarna lyste tiotusentals små ljus. Och människor rörde sig i massor på gångvägarna. Det var en lågmäld folkfest.

Kyrkogårdsnatten var vacker och finstämd och jag tyckte mig kanske kunna hitta exempel på både the weird och the eerie. Upplevelsen kändes eerie i att alla dessa gravar, utspridda bland tallarna, var upplysta av oräkneligt många ljus, tusentals små ljussken fyllde skogen, utan att man såg några människor, just där bland träden var det folktomt. Som om tusentals människor tänt tusentals ljus för att sedan gå upp i rök. Människor rörde sig istället i mörkret, på gångarna mellan gravarna. En tjock massa av skuggor som avtecknade sig mot träden och den mörka himlen. De upplysta gravarna var öde medan de mörka gångarna var fyllda av silhuetter som långsamt vaggade fram. Det var spöklikt fint, kanske weird och eerie.

The Only Good Indians

Jag avslutade allhelgona med att läsa samtida skräck av Stephen Graham Jones, The Only Good Indians. Romanen utspelar sig bland svartfötter och kråkfolket i North Dakota. Handlingen är något klichéartad, fyra svartfötter jagar på obehörig mark och råkar skjuta en vapiti och dess ofödda kalv. Det må ha varit ett misstag men det är ett brott mot naturens moral och nu, tio år senare, kommer hämnden. Handlingen är urtvättad men romanens karaktärer, miljöer och språk har något speciellt. 

Graham Jones vill berätta om den amerikanska ursprungsbefolkningens situation i USA. I synnerhet svartfötterna som han själv tillhör. Men det är lika uppenbart att han hyser en enorm kärlek till skräck och b-filmer. Det blir en lyckad kombination av North Dakota-realism och spännande övernaturligheter. Dessutom berättat på en riktigt hårdkokt prosa. Som Stephen King fast Cormac McCarthy eller Larry McMurthy.

Boken rör sig i samma miljöer som Louise Erdrich så framgångsrikt beskrivit i ett otal romaner, det nordamerikanska reservatet, och Stephen Graham Jones bygger vidare på denna värld. Her stories and characters and scenes are shattered all through my heart. Remove any of them and I bleed out fast.

Som man kan se gick allhelgonahelgen i det svarta och det gotiskas tecken: Lite teori om det kusliga, en urrökig svart parfym, en stämningsfull mörk kväll på en kyrkogård och en folkloristisk skräckroman. 

Tillåt mig avsluta med ett exempel på Stephen Graham Jones hårdkokta prosa ur The Only Good Indians där jag tycker mig se aspekter av både weird och eerie:

Ricky rolled over, his face to the wash of stars spread against all the blackness, and considering that he maybe should have just stayed home, gone to Cheeto’s funeral, he maybe shouldn’t have stolen his family’s guns. He maybe should have never left the rez at all.

   He was right.

   When he stood, there was a sea of green eyes staring back at him from right there, where there was just supposed to be frozen grass and distance.

   It was a great herd of elk, waiting, blocking him in, and there was a great herd pressing in behind him, too, a herd of men already on the blacktop themselves, their voices rising, hands balled into fists, eyes flashing white.

   INDIAN MAN KILLED IN DISPUTE OUTSIDE BAR.

   That’s one way to say it.

Referenser:

The Only Good Indians av Stephen Graham Jones

The Weird and the Eerie av Mark Fisher

Larry’s Corner, Södra stationsområdet

~ Konsten sjunger

Droll Tales & New York Intense

Larry’s Corner
Min mormor bodde i korsningen Bellmansgatan och Sankt Paulsgatan. Jag var väldigt förtjust i att hänga där som barn, inte bara för att hon hade en massa Tove Jansson och Enid Blyton, utan också för att hon hade Södermalm precis utanför dörren. Staden har alltid lockat mig.

Vi gick ofta promenader. Det är så länge sedan nu att jag inte minns så mycket men jag minns Sankt Paulsgatan där man kunde se ner på bilarna på motorvägen och där man kunde äta pizza, jag minns den myllrande backen Götgatan ner till Medborgarplatsen och jag minns Södra stationsområdet, vilket då närmast kan beskrivas som en inhägnad grusplan med bråte på. Jag tyckte det var ett märkligt inslag i staden redan som barn.

Senare i mina tonår började de äntligen bygga Södra stationsområdet och mitt huvud fylldes av idéer om hur Södermalm skulle bli, östra och västra Söder skulle äntligen sitta ihop. Man skulle kunna gå från min mormor till Allhelgonakyrkan genom stadskvarter med barer, butiker och biografer. Så blev det förstås inte. Jag var ung och naiv, jag visste inte att människan, efter årtusenden av lyckat stadsbyggande, plötsligt glömt bort hur man gör. Jag väntade mig huvudgata, tvärgata, bakgata och trottoar mot husvägg. Det blev istället en märklig, mörk nedsänkt gångväg,  en gated community fast med mentala murar istället för fysiska. Glipor i staden som man inte förstår om de är privata eller allmänna. Besökare från andra stadsdelar finns knappt, ingen strosar in där av en slump. Trots att jag bott på Söder i flera decennier så blir jag fortfarande frustrerad över denna bortslösade potential. Den enda glädjen man får av Fatbursparken är när man äntligen kommit över till andra sidan.

Men det finns trots allt några juveler, och framför allt en riktig diamant, i kvarteren runt Södra station. I korsningen Grindsgatan och Blekingegatan driver en bibliotekarie från Detroit ett kulturcenter under namnet Larry’s Corner. Det är ett ställe som man skulle tipsa alla man känner om ifall man hittade det på semester men lätt glömmer bort när det ligger runt hörnet. När jag letade efter en bok om Don Cherry som var slutsåld överallt så hörde jag av mig till Larry som rotade fram ett exemplar. Jag tror det var då han insisterade på att jag skulle komma dit när den amerikanska författaren Iris Smyles skulle komma på besök. Jag noterade datumet och gick dit med min väninna Annina. Det var fullt och jag fick riktigt sträcka på huvudet för att kunna se författaren. Innan jag gick därifrån köpte jag hennes novellsamling Droll Tales.

Droll Tales
Iris högläsning ur Droll Tales fick mig att, ännu en gång, tänka på urbanitet. Redan i första novellen, Medusa’s Garden, möts urbana miljöer, urban kultur och urban humor. Huvudpersonen strävar efter att bli balettdansös för att bli tyngdlös och sväva. Hon flyger från metropol till metropol för att  söka till storstädernas danskompanier. När hon till slut blir antagen tackar hon nej, beger sig till flygplatsen och söker anställning som flygvärdinna. I flygplanet kom hon mycket högre upp i luften, än någonsin i dansen.

Den sista novellen i samlingen, O Lost, börjar såhär: Dr. Sokoloff stood in front of the light board, staring into my x-rays as if cavities, not eyes, were the windows to the soul. “Soft or hard?” he asked, his back still facing me.

Bara i dessa två exempel finns balett, metropoler och en typ av humor som jag förknippar med urbanitet. Dr. Sokoloff, tandläkaren, minns sin ungdom: “You make me miss my student days. Sitting In cafés, excitedly debating the merits of gold versus silver – I had a semester in Paris you know. The dentists there,” he motioned with his hand, “they have a different idea about teeth.”  Jag hör Manhattan-skildraren Woody Allen genom texten.

Iris Smyles, från Long Island, och hennes högläsning hos Larry påminde mig också om min egen tid i New York. Det var människor, bilar, intryck, överallt hela tiden. När som helst kunde man få smicker för sin kavaj eller en utskällning för att man gick för långsamt på trottoaren. Alla dagliga möten, det var bitvis aggressivt socialt. Oavsett vad man tycker om stadslivet så är det svårt att förneka att det påverkar en när man lever i det och att detta i sin tur måste påverka litteraturen som skrivs där. Storstadens uttryck fascinerar. Stirra rakt in i ljusen.

New York Intense
Drömmen om staden kan dofta. När parisiskan Patricia de Nicolaï skapade sin urbana herrparfym New York Intense (2014) utgick hon från en blandning av lavendel och vanilj. Många hävdar att Pour un homme (1934) av Caron är den allra första breda herrparfymen. Innan dess var parfym mest en angelägenhet för kvinnor och dandyer. Och eftersom Pour un homme luktar lavendel och vanilj så finns det alltså ingen mer klassisk herrdoftkombination än just den. Men Patricia de Nicolaï skulle inte vara Patricia de Nicolaï om hon stannade där. Till lavendel och vanilj adderar hon en gourmanddoft, pudrig citronkaka. Men sitter man i ett moln av New York Intense träder även något annat fram. Något kallt och hårt som påminner mig om en simhall. Jag tror det är kombinationen av lavendel, bergamott, svartpeppar och kryddnejlika som skapar denna aspekt av parfymen. Det luktar hud, direkt från simhallen.

Jag utgår ifrån att Patricia de Nicolaï försöker skapa doften av en idealisk Manhattan-man. Doften av drömmen om mannen. Men det är inte en hipster på ett konstgalleri med en modern parfym som luktar asfalt, blod eller gummi. Patricia de Nicolaï kommer från Guerlain-familjen, en släkt med både gamla pengar och gamla dofttraditioner, så hennes idé om New York är förstås skräddade kostymer från London och hala italienska skor. Doften av New York Intense är en välskräddad men mjuk man med lite vaniljsocker på ärmen, blöt i håret direkt från ett simpass. Han står och vinkar in en taxi.

Referenser:
Droll Tales av Iris Smyles
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez
Perfume, the Guide 2018 av Luca Turin & Tania Sanchez

Julafton 1990

~ Konsten sjunger

Cool Water & Jordan: the Comeback

Vintern 1990 hade jag ännu en förvirrad idé, jag önskade mig en riktigt gubbig parfym i julklapp för “det är så män luktar”. Det är så himla synd att jag inte minns vilken parfym det var men jag chansar på Ralph Laurens Polo eller kanske någon Old Spice. Min mamma läste min önskelista, åkte in till stan och köpte Cool Water istället, en ungdomlig och modern samtida parfym. Förmodligen träffade hon ett duktigt butiksbiträde som guidade henne till en rimligare doft för en tonåring. På julafton fick jag också Prefab Sprouts dubbelalbum Jordan: the Comeback. Jag flyttade in i den doften, tillsammans med skivan, mellan sängen och stereon på Holavedsvägen 9, och kom inte ut förrän trettondagsafton.

Idag när jag sprutar på Cool Water tycker jag att det luktar nystädad simhall men vintern 1990 var det det godaste jag någonsin hade känt. Det var en ny doft, den första parfymen i en helt ny parfymgenre, aquatic. Acqua di Gio, Cool Water, L’Eau d’Issey, Kenzo edt, Oxygene. Julen 1990 hade doften ännu inte hunnit kopieras till döds, det var första gången den upplevdes. Cool Water kommer i en blank stålblå förpackning, i en isblå flaska, Its aroma, that of a fougère dropped in a bucket of ice brings together tooth-shattering cool mint and volatile ozonic notes to convey the rush of the crashing waves. Den luktar bokstavligen isig kyla. Saltvatten, mint, lavendel och rosmarin. Alla kalla dofter. Men framförallt så transporterar Cool Water mig tillbaka till julhelgen 1990 framför stereon med Prefab Sprout.

Jordan: the Comeback är ett dubbelalbum med pretentiösa texter och alldeles överproducerad popmusik. Musiken är så polerad att allt organiskt är borta. Skivkonvolutet är passande oljigt blått med inslag av rött och gult, som en vattenpöl på en bensinstation. I vanliga fall skulle jag tycka att det är negativ sak men i kombination med det glansiga konvolutet, den fräscht kalla parfymen och den hårda flaskan bildade det en sammanhållen och tydlig enhet som jag känner en stark nostalgi för. Jag måste ha lyssnat på skivan över 30 gånger den julhelgen. Inte nog med att skivan passade så bra ihop med parfymen, många av texterna har ett religiöst tema som passar utmärkt med själva julen. När sångaren Paddy McAloon sjunger de sista sångerna, de religiösa sångerna, förvandlas skivan från pop till vit soul. Just för mig, från popskiva till julskiva.

Hela fjärde sidan på dubbelalbumet har ett religiöst tema och är faktiskt riktigt fint. One of the Broken är en vacker gospellåt i syntpopskrud där Paddy sjunger från guds perspektiv att han inte vill ha andaktsmusik i sitt namn, sjung istället till en brusten själ. Michael är en vädjan från djävulen till ärkeängeln Mikael, hjälp mig skriva ett brev till du vet vem, I will sign it “Lucifer regrets”. I Mercy ber han om nåd och förlåtelse. Scarlet Nights är en döende mans farväl. Och i skivans sista låt Doo Wop in Harlem så drömmer Paddy om ett kärt återseende i himlen. Jag har aldrig återgått till Cool Water men Jordan: the Comeback är min julmusik. Varje jul i över 30 år.

God fortsättning!

Referenser:

Perfume, a Century of Scents, av Lizzie Ostrom

1999: Magnolia

~ Konsten sjunger

CDG EDP 2 & Magnolia

Metallic rose chypre weirdness, chewed bubblegum – Jack Mason

1

En ståtlig magnolia i en rosenträdgård tidig sommar, en gammal chypre; En kvinna med stort hår vilar ena foten mot ett traktordäck och tuggar Hubba Bubba. Hon blåser en väldig bubbla och när den spricker sprider sig en söt doft av bär. Ännu mer: rökelse, bläck, gummi och metall, detta är vad CDG EDP 2 luktar.

Parfym under 90-talet kommer i två eror. Den första halvan domineras av fräscha aquatics, CK One och Cool Water, poolblå dofter. Den andra symboliseras av Comme des Garçons och Demeters avantgarde- och antiparfymer. Av en slump, för kanske 20 år sedan, hamnade jag hemma hos Demeters skapare Christopher Brosius, i ett litet townhouse i Brooklyn, där jag förbluffades över hans provparfymer med dofter som snö, bibliotek och åskväder. Inga chypre, oriental eller fougère så långt näsan kunde nå. Jag testade de märkliga framåtblickande dofterna medan Christopher berättade hur han hade kört Diana Vreeland som taxichaufför. Men Christopher och hans Demeter i all ära, det var Comme des Garçons som drev utvecklingen i den senare delen av 90-talets parfym. Först genom avantgardeparfymen CDG EDP (1994), som jag skrivit om tidigare, och sedan med antiparfymen Odeur 53 (1998). Bakom CDG EDP låg parfymören Mark Buxton och det var också han som i 90-talets slutskede fick uppdraget att skapa uppföljaren CDG EDP 2.

Kongenialt med tidsandan året 1999 blickar Mark Buxton framåt och bakåt samtidigt. EDP 2 är två parfymer i ett. En klassisk roschypreparfym och samtidigt en modernare parfym med doftelement som gummi och bläck. Det är som att doften pendlar mellan två olika upplevelser. Man känner den trevliga klassiska parfymdoften, och sen plötsligt metalliskt bläck eller tuggummisliskiga bär. Parfymens dualitet speglas också i Comme des Garçons två klädkollektioner från 1999. Vårkollektionen New Essential är en bakåtblickande chypredoftande kollektion med korta 60-talsklänningar och Mary Janes. Medan höstkollektionen Transformed Glamour är avantgardistiskt lekfull med tweed utsmyckad med märkliga metalldetaljer och jätterosetter, färgglada myggjagare och andra orginella former och mönster. En parfym som blandar gårdagens klassiska dofter med den spirande avantgardekulturen och två kollektioner som å ena sidan fångar söta klassiska uttryck, å andra sidan speglar en lekfull framåtanda. 1999 paketerat i en liggande flaska av speglande blank metall.

Metallflaskan symboliserar också en annan del av upplevelsen. Chypre är i vanliga fall en jordaktig doft, skogsmark och mossa, men CDG EDP 2 är inte organisk som en klassisk chypre, som till exempel Aromatic Elixir, vilken jag skrivit om tidigare. Denna chypre är dess motsats: ren, ljus och blank. Snarast syntetisk. Även gummidoften är mer som däck direkt från fabrik än doften av gammal bilmek. Den söta doften är det söta i ett tuggummi snarare än det söta från faktiska bär eller frukter. En ljus vit svagt söt magnolia. Det kan vara detta som håller ihop den spretiga parfymen. Den klassiska chypren krockar inte med de märkliga sliskiga dofterna, alltihop har en blank yta. Blank som metallen på flaskan.

Jag fick CDG EDP 2 i födelsedagspresent i våras. I notbeskrivningen stod det att magnolia skulle vara framträdande så när magnolian blommade i Vitabergsparken så klättrade Konsten sjunger upp för att lukta. Jag hade nyligen brutit fotleden så det var en strapats på kryckor för att få lära känna doften. Den visade sig vara en typisk vit blomma, tunn mjölkvit vaxartad. Inte så imponerande, knappt kännbar. Men magnolian har andra effekter som passar bättre in på upplevelsen av parfymen. Ta till exempel praktmagnolian. När den först slår ut så är den vit och spröd. Sedan blir den tyngre och får en mer grov, porig läderaktig struktur. Två helt olika uttryck. Så även om doften magnolia inte är den mest framträdande delen av denna parfym så fungerar trädet bra som association till parfymens märkliga dualitet.

2

Samtidigt som 90-talet var begynnelsen för den moderna lekfulla parfymen så var det filmens svanesång. Okej, det var lite att ta i, men 90-talet erbjöd ett flöde av intressant film man bara kan drömma om idag. Bara året 1999 kom ett 30-tal intressanta filmer som The Virgin Suicides, Fight Club, Being John Malkovich, The Blair Witch Project, Matrix, Notting Hill, Eyes Wide Shut och Summer of Sam. Filmer som är högst närvarande än idag. Klassiker alla. Memes på sociala medier. Och då är det bara ett axplock. Passande nog kom också en film som heter Magnolia.

Precis som CDG EDP 2 har Magnolia pretentioner. Det börjar med en programförklaring. En rad osannolika händelser presenteras med kommentaren, säg inte att detta bara var en slump, bara en sak som händer. Underförstått måste en gudomlig kraft, eller åtminstone ödet, vara förklaringen. Så är ångvälten igång. Magnolia ger betraktaren inget andrum. Filmen alternerar mellan några löst sammanhållna berättelser, likt Short Cuts tidigare på 90-talet eller American Graffiti från 70-talet, fast denna gång med högt uppskruvat känsloläge. En framgångsrik tv-producent (Jason Robards) ligger för döden samtidigt som hans fru (Julianne Moore) har ett nervsammanbrott, hon gifte sig med honom för hans pengar men har nu i slutet av hans liv insett att hon älskar honom och har dåligt samvete för hur hon utnyttjat sin man. Hög på morfin ber producenten sin sjuksyrra (Philip Seymour Hoffman) att leta upp leta upp hans sedan länge frånvarande son (Tom Cruise), en Andrew Tate-liknande karaktär som driver självhjälpskurser för förvirrade män. En av tv-producentens stora framgångar är ett frågesportprogram vars programledare (Philip Baker Hall) också är döende i cancer. Programledaren försöker be om ursäkt till sin kokainberoende dotter (Melora Walters) för något som filmens betraktare inte får veta vad det är fram tills slutet, först då visar det sig att det var ett övergrepp i barndomen. En tafatt polis (John C. Riley) bjuder ut henne på date efter en husvisit. En ung pojke drivs hårt av sin pappa för att bli framgångsrik i frågesportprogrammet. En tidigare stjärna från samma frågesportprogram (William H. Macy), nu utblottad efter att hans föräldrar tagit alla hans prispengar, skaffar tandställning för att han är kär i en ung bartender med tandställning. Den unga bartendern heter Brad.

Filmen är mycket intensiv med få tillfällen till andrum mellan långa känslomässigt dränerande scener. Lika spänd som på en skräckfilm när regissören och skådespelarna spelar på ens känslor. Man blir manipulerad och överkörd. Efter tre timmar måste något ge efter. En gudomlig kraft griper in, och låter det gammaltestamentligt regna grodor. Det hela är över, man kan äntligen  slappna av och andas ut. Man blir berörd och känslomässigt påverkad och som sagt, detta är bara en av otal filmer.

Slutligen vill jag återkoppla till CDG EDP 2. Precis som parfymen så är filmen blank. Kameran rör sig mjukt genom rummet. Färgerna är rena. Aimee Manns soundtrack tycks producerad för att inte störa. Kanske säger det något om vårt kära 90-tal. Även om man gör en parfym som luktar magnolia, bläck och gummi, eller en film om cancer, övergrepp och svikna barn så kan man inte låta bli att göra det blankt. Snyggt och polerat.

3

På 30-talet odlades sju japanska magnolior i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Endast en har överlevt. På våren när magnolian blommar delas magnoliapriset ut i trädets skugga. Ett kulturpris som till exempel gått till Per Anders Fogelström, Stig Claesson, Tomas Tranströmer, Ivar-Lo Johansson, Suzanne Reuter och Kennedy Bakircioglu. Nästa år står jag där utan kryckor.

Refenser:

Magnolia av John Lennart Sjöberg och Ann-Marie Åsheden

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

The Perfume Nationalist, episode 106 (podcast)

Chypre! Chypre! Chypre!

~ Konsten sjunger

Nu är det hög tid att vi pratar om chypre. Efter två långa texter om två klassiska chypreparfymer, Aromatics Elixir och Aramis 900, är det dags att gå in på själva genren. Det är inte meningen att Konsten sjunger ska vara en chypreblogg, jag råkar bara älska 70-talet så mycket. Det blir mer avant garde framöver. Men nu, lite allmän parfymhistoria, lite chyprehistoria och lite konspirationsteori.

Den europeiska parfymen spirade ur första världskrigets aska. Vid förra sekelskiftet hade en rad nya doftämnen upptäckts, vanillin, coumarin och syntetisk mysk, med mera. Efter första världskriget lyckades  många fabriker klara sig relativt oförstörda, redo att framställa till exempel parfym. Enligt parfymgurun Luca Turin var det många faktorer som samverkade för att det moderna parfymeriet skulle ta fart just då. Lönearbetande kvinnor som konkurrerar om de få män som överlevt kriget, billiga doftämnen, billig arbetskraft, en spirande konst- och musikscen och en allmän optimistisk respektlös efterkrigsanda. Parfymproducenten François Coty, som ägde fabriker runt hela världen, var efter kriget Frankrikes rikaste man. 

De två största parfymhusen i Paris på 00- och 10-talet var Coty och Guerlain. Jacques Guerlains fru ska ha varit väldigt förtjust i François Cotys parfymer vilket, enligt myten, gjorde honom svartsjuk och eldade på konkurrensen dem emellan. När Coty fick en hit med sin parfym Chypre på slutet av 10-talet (chypre ska förstås som Cypern, inte som cypress) så gjorde Guerlain en egen variant, Mitsouko, en älskad parfym som finns i produktion än idag, ett drygt århundrade senare. Konkurrensen mellan Coty och Guerlain fortsatte under 20-talet. Till exempel ska Guerlains kända Shalimar (1925) påminna väldigt mycket om Cotys Emeraude (1921). Guerlain är fortfarande ett av världens mest hyllade parfymhus. François Coty begav sig tyvärr ut på högerkanten och dog 1934, en antisemitisk eremit. 

Liksom all senare chypre vilar Cotys Chypre på kombinationen av tre huvudnoter: bergamott överst och labdanum (klipprosharts) samt oakmoss (slånlav) i botten. Detta var förmodligen den första moderna chypren men doftkombinationen har långa anor. Att kombinera citrusfrukt, harts och oakmoss gjorde man redan under romarriket. Labdanum är väldigt klibbigt och har för vana att fastna i ullen på får och getter runt medelhavet, bland annat på just Cypern. Det är också på Pyrgos på Cypern som världens äldsta parfymeri, cirka 1850 före kristus, har grävts fram. Man kan se fynden på Capitolium i Rom. 

Under 60-talet växte en antiparfymtrend fram. Tidsandan rörde sig från parfymhusens blommigheter och rakvatten mot “naturliga” patchoulioljor och mysk. Man får anta att det var detta som ledde fram till 70-talets alla fantastiska chypreparfymer. Chypre har just den “naturliga” grönbruna kombinationen av jord och växtlighet. Det är som att man anar ett blött får. Andra vanliga tillägg i en chypre är ros och patchouli, patchouli som luktar just jord och plantage. Låt oss titta lite närmre på ingredienserna.

Bergamott är en av de tre huvudingredienserna och det första man känner i en chypre. Den ser ut som en knölig lime och går väl knappt att äta men luktar fint. Den är inte lika vass som en citron eller mjuk och saftig som en apelsin. Doften av en bergamot rör sig istället mellan citron och en torr lavendel, lite mot teblad. Det ger chypre en fräsch men något torr dammig nyans. Bergamott är det första man känner i oerhört många parfymer. En trotjänare i parfymens tjänst.

Labdanum är en blomma, en klippros, men det är inte just det man ska tänka på här. Det är istället den klibbiga hartsen, eller kådan, som samlas på klipprosens grenar och sedan fastnar på får eller getter som betar där klipprosen växer, som man ska tänka på. Det kanske inte bokstavligen är på det sättet man samlar in labdanum idag men bilden lever kvar i mitt huvud. Hartsen luktar rök och läder, samt lite choklad och kryddor,  vilket tillför chypren ett mörkare djup till den fräscha och något torra bergamotten. 

Sist men inte minst har vi oakmoss, den viktigaste ingrediensen hos chypreparfymer. Chyprens hjärta och rytmsektion. Den är torr och bitter och luktar som en hel skog. En europeisk blöt skog med mossa och fukt och bark och jord.

Tillsammans bildar dessa tre ingredienser en triangel där bergamott sitter överst och först med sin gulgröna citrus mot lavendel. I basen har vi på ena sidan  labdanumens bruna rökiga läderaktiga koda och på andra sidan oakmossens gröna skog.  Dessa tre komponenter bildar basen för vad en chypre är. Sedan skiljer sig de olika chypreparfymerna förstås från varandra. Som musik som spelas på samma instrument. Oftast ger man sin chypre något extra. Guerlains Mitsuoko har till exempel en framträdande persika vilket gör det till en fruktig chypre. Robert Piquets klassiska Bandit adderade animalisk civet vilket gör den till en läderchypre. Och så vidare.

Här kommer vi in på det tråkiga och en möjlig anledning till att chypre är en förhållandevis bortglömd genre idag. Oakmoss är allergiframkallande och hårt reglerat sedan 2012. Enligt IFRA (International Fragrance Association) får parfym endast innehålla 0,1% oakmoss. Det är ingenting. Den kemiska industrin som IFRA representerar erbjuder som av en händelse substitut till oakmoss men ingen har än så länge lyckats få till den rätta doften. Min mage skriker att oakmoss inte är mer allergiframkallande än barr och kottar men jag är inte naturvetare och jag ska försöka tona ner magkänslan.

Om man vill känna en riktigt rejäl Chypre idag kan man köpa Rouge Perfumerys Chypre-Siam vilken ska vara till bredden fylld med oakmoss. Rogue Perfumery har inget kontor i EU och skiter således i våra allergiregler. Man kan också köpa valfri chypre producerad innan 2012 på loppis eller på Ebay. Men det är på egen risk. 

Referenser:

Perfume, a Century of Scents av Lizzie Ostrom

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

Perfumes, the Guide 2018 av Luca Turin & Tania Sanchez

What are Chypre Fragrances (Youtube) av Sebastian the Perfume Guy & A Nose Knows

Will a Ban on Oakmoss Kill the French Perfume Industry av Ann Peketh, The Independent 14-11-18