Aramis 900 & Levande vatten

När jag ska skriva till dig tar jag först på mig parfym över hela mig – Clarice Lispector

Estée Lauder föddes Josephine Esther Metzer i Queens 1908, dotter till judiska invandrare från Ungern. Under sitt liv lyckades hon både fånga, och bidra till att skapa bilden och doften av amerikanen, själva det amerikanska. Hon gestaltade den moderna amerikanska kvinnan och fick amerikanska män att köpa toalettartiklar och bära parfym. Hon lyckades till och med få amerikanska män att bära något så pass överskridande som en rosparfym. Jag återkommer till det.

1953 släppte Estée Lauder sin första parfym, Youth Dew. En parfym som skulle vara så billig att man skulle ha råd att bära den varje dag. Den såldes dessutom som badolja så att kvinnor som levde efter regeln, parfym är inte något man köper, parfym är något män köper åt en, skulle kunna köpa den. En succé. Youth Dew var huset Estée Lauders enda damparfym i 15 år. En grad av beslutsamhet som man kan sakna hos parfymhusen idag. Det finns något eftersträvansvärt i att fatta ett estetiskt beslut och stå för det i ett och ett halvt decennium. Bara förra året släppte Tom Ford sex olika parfymer, vad är det för mjäk.

1965 släppte Estée Lauder sin första herrparfym Aramis. Näsan bakom hette Bernard Chant. Aramis fick enligt Estée Lauders självbiografi inte sitt namn efter musketören, utan efter Aramis, den afrodisiska, turkiska roten. Att sälja toalettartiklar till män 1965 var inte lätt, och Aramis mötte till en början ingen större framgång, men efter reklamkampanjer där riktigt manliga män fick vara ansiktet utåt för doften blev det till slut en succé. Fattas bara annat, vi pratar ju om Estée Lauder.

Jag tänkte köpa den här slipsen till pappa när han fyller år. What, no Aramis this year? – Gilmore Girls ur minnet.

Åtta år efter original-Aramis, var det dags för en uppföljare och man kontaktade ännu en gång Bernard Chant. Två år tidigare hade han skapat Aromatics Elixir åt Clinique. Denna gång presenterade han Aromatics Elixir igen, men nu med inslag av en uppskruvad ros och ett något nedtonat mörker. Det blev en rosig chypreparfym, som fick heta Aramis 900. Doften för direkt tankarna till Aromatics Elixir men om man jämför dem sida vid sida och så är de två plötsligt ganska olika. Det har nog att göra med att chypre är så pass ovanligt idag att en chypreparfym alltid påminner mycket om en annan chypreparfym, fram tills man jämför dem direkt bredvid varandra. En sak som de båda åtminstone har gemensamt idag är att de flesta associerar båda parfymerna med kvinna, eller kanske snarare tant. En rosig chypre är helt enkelt en damparfym idag. Så kanske det även var på 70-talet. Kanske skapade Estée Lauder två revolutioner med sina två första herrparfymer. Den första att få män att intressera sig för parfym över huvud taget 1965. Den andra, 1973, att få män att bära en kvinnoparfym. Det sista är såklart spekulativt då jag inte med säkerhet kan säga hur dofterna uppfattades av sin samtid.

Samma år som år som Aramis 900 släpptes gav författaren Clarice Lispector ut romanen Levande vatten (Água viva). För att förbereda denna text sprutade jag på rikligt av parfymen innan jag satte mig med romanen. Estée Lauder, född av ungerska föräldrar, verksam på Manhattan. Clarice Lispector, född i Ukraina, verksam i Rio de Janeiro. Två kvinnor i den judiska diasporan i Amerika på sjuttiotalet. Kanske uppstår synergieffekter.

Jag tar tre sprut varje vrist. Det första man känner är en doft av ros, trä och lemonad. Parfymen spritter som om den var kolsyrad. Kolsyrad lemonad. Den har även samma tvåliga, oljiga kvaliteter som Aromatics Elixir. Den är på en gång studsigt ljus och dovt brun. Att det skulle vara en herrdoft är överraskande. Men det gör doften bara än ljuvligare och mer spännande, att tänka sig att män bar den. 

En halvtimme efter första spruten träder rosen fram på riktigt, tillsammans med något kryddigt som ska vara nejlika och något grönsurt som borde vara geranium. Efter ytterligare en timme kan man fortfarande känna både ros och lemonad. Samtidigt som dofterna tunnas ut träder oakmoss och patchouli fram. Precis som med tidigare omnämnde Aromatics Elixir slås man av hur främmande de här lite sura och oljiga brungröna dofterna är. Jag kan inte sluta tänka på att dessa parfymer var storsäljare och norm då de släpptes. Ursäkta att jag tjatar, men att känna en chypredoft är alltid en sådan tidsresa. 

Efter ytterligare en timme så har parfymen nästan avverkats, man måste gå riktigt nära för att känna något men den bildar i slutändan en trevlig huddoft. Kanske är den verkligen tunn men det finns även en överhängande risk att jag har blivit näsblind. Det är möjligt att det luktar som en hel yogaklass här inne. En kvinna med raspig röst sa högt “så här luktade det överallt på 70-talet” när jag bar Aramis 900 på mitt jobb vid ett tidigare tillfälle.

Om rosen bär på betydelse i konst och i litteratur så borde den väl också göra det i parfym. I konsten är rosen så klart en symbol för kärlek och sammankopplad med Venus. Ur skummet där Venus föddes växte en törnbuske och när busken vattnas med gudarnas nektar växer en vit ros upp. Det finns väl inget som säger att denna association endast skulle gälla konst och litteratur och absolut inte parfym.

Nu har det gått tre timmar sedan jag sprutade på parfymen och jag kan fortfarande skönja en kryddig ros mot oakmoss och patchouli om man pressar näsan mot huden. En lika sann doft av 70-talet som cigaretter och rökelse. Aromatics Elixir för henne och Aramis 900 för honom. 

Levande vatten

Clarice Lispector föddes 1920 i Ukraina, kanske. Det är lite osäkert. Hon hade för vana att ljuga om hur gammal hon var när hon kom till Brasilien för att verka mer brasiliansk. Det var viktigt för hennes identitet att prata och skriva på portugisiska och att vara en sann brasilianska. Hon skrev ett flertal romaner och noveller och hennes levnadstecknare hävdar att hon är den viktigaste judiska författaren sedan Franz Kafka. Jag säger inte emot. Genom hennes nyskapande prosa är hon för evigt del av det portugisiska språket. Clarice Lispector dog 1977 och ligger begravd på den judiska kyrkogården i Caju, Rio de Janeiro.

1973 skrev hon romanen Levande vatten, som är ett brev, eller en monolog, från ett hon till ett han, efter uppbrottet. De har gått skilda vägar i livet. Kanske har han avlidit. Det är inte en typisk roman, mer av en beskrivning av tillståndet. Vem jaget är och hennes relation till alltet. Framförallt är det en beskrivning av livsglädje. Lyckan i att finnas till.

Det är hart när omöjligt att skriva intressant utopisk litteratur. Vad finns det för romaner som framgångsrikt beskriver lycka? Tennisspelarna av Lars Gustafsson hävdar min vän HP. Men också denna Levande vatten av Clarice Lispector. Den börjar: “Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja.”, och fortsätter sedan: “Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationsmärtans allra mörkaste mänskliga tjut men som icke desto mindre är ett skrik av djävulsk lycka.” En ren glädje är det alltså inte. Men det är ett halleluja i samklang med kosmos. Detta är romanens programbeskrivning. Sjung halleluja. Clarice Lispector själv tyckte det var viktigare att “känna texten än att förstå den”. Jag försöker känna av den.

Berättarjaget i Levande vatten beskriver sin text, och sin tillvaro, som improvisationsjazz. Med utgångspunkt i alltet skjuter hon ut sina känselspröt i våghalsiga piruetter. Hon fångar upp undermeningar efter att ha agnat med ord, säger hon. Vid första anblick tycks det var en form av stream of consciousness. Men det är det inte, allt är medvetet. Hon beskriver sin text, i texten, som kalejdoskopisk och det är en bättre beskrivning. Det är inte stream of consciousness, det är “gnistrande mutationer”. Men får filosofiska fragment blandat med anekdoter och prosapoetiska känslotillstånd. Texten speglar henne och det speglar alltet och det glittrar grönt lila. Romanen skildrar skuggor efter solljus genom ett champagneglas. 

Romanen är ett brev till en man, död eller levande, efter uppbrottet. Men var inte orolig för henne. Efter uppbrottet är hon i extatisk glädje av att vara ett med världen i ett evigt nu. Lyssnar på musik genom handen på skivspelaren. Hon är ett med kosmos och rosendoften sitter på insidan. Eller så ska du vara orolig. Bakom glädjen vilar ett maniskt tvång att vara lycklig. Kanske hittar jag på för att det måste finnas där. Utan svärta inget ljus.

Första delen av romanen fastställer jaget och världen genom en lång extatisk lycklig monolog. Ett brev till en man efter ett uppbrott. Som försöker förklara världen och hennes del av den. Passande nog skriver hon: “När jag ska skriva till dig tar jag först på mig parfym över hela mig.” Alltmedan romanen fortgår närmar hon sig också ett du. En anonym han dyker upp allt oftare. Efter uppbrottet så sjunger hon ut ett extatiskt halleluja, som är en typ av lycka. I det tidigare förhållandet tycks hon ha upplevt en annan typ av lycka. Där finns en “fulländad gemenskap. Jag kallar det för akut tillstånd av lycka”. Inte alls som det breda alltet i kosmos. I slutet landar hon i tankar om konsten och om döden. Fortfarande i ekvilibristisk frenesi. Men vi måste återgå till rosen. 

Passande till Aramis 900‘s rosdoft har romanen långa stycken om parfym och blommor. Om blommans och doftens väsen  Lispectors berättarröst beskriver hur hon tar hem rosor och hur de hastigt dör. Men en ros verkar märkligt motståndskraftig. När hembiträdet hänvisar till rosen vet båda vilken de talar om. “… först tänker jag med glädje ge dig av nektarn, en söt saft som finns i många blommor och som insekterna lystet söker.” Jag tänker på hur Slavoj Zizek tycker att blommor borde vara barnförbjudna. Berättarjaget vill måla en ros.  Jag läser om rosor iklädd en rosig chypre. Synkroniciteten är hög. Lispector skriver: “Rosen är en kvinnlig blomma som överlämnar sig så helt och fullständigt att för den återstår inget annat än glädjen i att ha överlämnat sig. Dess doft är ett galet mysterium. När man andas in den riktigt djupt nuddar den vid hjärtats innersta djup och får hela kroppens insida att dofta. Dess sätt att öppna sig till kvinna är oerhört vackert. Blombladen smakar gott när man tar dem i munnen – det är bara att prova”. Händerna på täcket, Slavoj. 

Det finns något typiskt judiskt och något typiskt amerikanskt hos både Clarice Lispector och Estée Lauder. Den amerikanske berättelsen om landet byggt av invandrare och den judiska befolkningen i evig diaspora. Estée Lauder skapade den sportiga amerikanska inget bjäfs-kvinnan, till exempel genom Aliage, en parfym för den sportiga kvinnan som tar herrgårdsvagnen till tennisträningen. Estee Lauder fick den amerikanska mannen att bära parfym. Clarice Lispector förnyade den brasilianska prosan, förmodligen till och med det portugisiska språket, genom sin litterära utgivning.

Jag köpte en nyproducerad Aramis 900 för ett drygt år sedan, 100 ml för 300 kronor, (billigt!), men för tillfället verkar den tyvärr inte finnas i produktion. En sådan klassiker skickar man väl inte till skroten? Levande vatten finns tyvärr inte längre i tryck men går såklart att låna på bibliotek. Synd att man inte också kan låna lite parfym.

Referenser:

Estée, a Success Story av Estée Lauder

Karavan nummer 3, 2014

Levande vatten av Clarice Lispector

Nature and its Symbols av Lucia Impelluso

Perfume, a Century of Scents av Lizzie Ostrom

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez