Cool Water & Jordan: the Comeback

Vintern 1990 hade jag ännu en förvirrad idé, jag önskade mig en riktigt gubbig parfym i julklapp för “det är så män luktar”. Det är så himla synd att jag inte minns vilken parfym det var men jag chansar på Ralph Laurens Polo eller kanske någon Old Spice. Min mamma läste min önskelista, åkte in till stan och köpte Cool Water istället, en ungdomlig och modern samtida parfym. Förmodligen träffade hon ett duktigt butiksbiträde som guidade henne till en rimligare doft för en tonåring. På julafton fick jag också Prefab Sprouts dubbelalbum Jordan: the Comeback. Jag flyttade in i den doften, tillsammans med skivan, mellan sängen och stereon på Holavedsvägen 9, och kom inte ut förrän trettondagsafton.

Idag när jag sprutar på Cool Water tycker jag att det luktar nystädad simhall men vintern 1990 var det det godaste jag någonsin hade känt. Det var en ny doft, den första parfymen i en helt ny parfymgenre, aquatic. Acqua di Gio, Cool Water, L’Eau d’Issey, Kenzo edt, Oxygene. Julen 1990 hade doften ännu inte hunnit kopieras till döds, det var första gången den upplevdes. Cool Water kommer i en blank stålblå förpackning, i en isblå flaska, Its aroma, that of a fougère dropped in a bucket of ice brings together tooth-shattering cool mint and volatile ozonic notes to convey the rush of the crashing waves. Den luktar bokstavligen isig kyla. Saltvatten, mint, lavendel och rosmarin. Alla kalla dofter. Men framförallt så transporterar Cool Water mig tillbaka till julhelgen 1990 framför stereon med Prefab Sprout.

Jordan: the Comeback är ett dubbelalbum med pretentiösa texter och alldeles överproducerad popmusik. Musiken är så polerad att allt organiskt är borta. Skivkonvolutet är passande oljigt blått med inslag av rött och gult, som en vattenpöl på en bensinstation. I vanliga fall skulle jag tycka att det är negativ sak men i kombination med det glansiga konvolutet, den fräscht kalla parfymen och den hårda flaskan bildade det en sammanhållen och tydlig enhet som jag känner en stark nostalgi för. Jag måste ha lyssnat på skivan över 30 gånger den julhelgen. Inte nog med att skivan passade så bra ihop med parfymen, många av texterna har ett religiöst tema som passar utmärkt med själva julen. När sångaren Paddy McAloon sjunger de sista sångerna, de religiösa sångerna, förvandlas skivan från pop till vit soul. Just för mig, från popskiva till julskiva.

Hela fjärde sidan på dubbelalbumet har ett religiöst tema och är faktiskt riktigt fint. One of the Broken är en vacker gospellåt i syntpopskrud där Paddy sjunger från guds perspektiv att han inte vill ha andaktsmusik i sitt namn, sjung istället till en brusten själ. Michael är en vädjan från djävulen till ärkeängeln Mikael, hjälp mig skriva ett brev till du vet vem, I will sign it “Lucifer regrets”. I Mercy ber han om nåd och förlåtelse. Scarlet Nights är en döende mans farväl. Och i skivans sista låt Doo Wop in Harlem så drömmer Paddy om ett kärt återseende i himlen. Jag har aldrig återgått till Cool Water men Jordan: the Comeback är min julmusik. Varje jul i över 30 år.

God fortsättning!

Referenser:

Perfume, a Century of Scents, av Lizzie Ostrom