Etikett: 1899

1899: The White People

~ Konsten sjunger

The White People & Magie Noire

“Sorcery and sanctity,” said Ambrose, “these are the only realities. Each an ecstasy, a withdrawal from the common life.”

Nu har det varit spökhögtid igen. Tyvärr låg jag i feber hela allhelgonahelgen, men jag lyckades samla kraft för en gotisk novell, The White People av Arthur Machen. Novellen skrevs 1899 men publicerades först i en tidskrift 1904.

Berättelsen börjar med att två engelska herrar i Londons norra förorter, Ambrose och Cotgrave, för en dialog om vad synd är. Riktig synd, som i syndafallet. För att visa vad Ambrose menar med riktig synd, plockar han fram en handskriven bok i grönt skinn, The Green Book. 

Sedan följer huvuddelen av novellen, vilket består av just “The Green Book”. I The Green Book har en ung kvinna skrivit ner upplevelser från sin barn- och ungdom.  Det är en manisk text skriven i ett långt stycke, i ett slags stream-of-consciousness. Texten hoppar mellan alldagliga och fantastiska minnen, blandat med anekdoter från flickans barnflicka. Det uppdagas att barnflickan försöker få flickan att öppna portar till en annan verklighet. Det är inte helt lätt att följa den yra berättarstilen men bakom berättelsen finns ett konstant hot. Slutligen inser man att barnflickan håller på att lura flickan i en kult, kanske för att befrukta henne med någon mörk kraft. Som en Rosemary’s Baby från sekelskiftet.

Slutligen epilogen, en kort dialog mellan Ambrose och Cotgrave, där vi får reda på att flickan är död. She had poisoned herself – in time. Hon lyckades undgå men var tvungen att sätta livet till.

Arthur Machen skrev många skräckberättelser. Han var en strikt ortodox anglokatolsk man, född 1863 i Wales. Vilka element skulle han kunna tänkas använda för att skapa kalla kårar? Vad skulle en strikt ortodox anglokatolsk man tycka vara bra material för en mardröm? Jag har några förslag:

  1. Den kristna världsbilden är falsk och den förkristna hedniska kulturen, som dyrkar jorden och fertilitet istället för himlen och kyskhet, visar sig.
  2. Den gudfruktige kristne engelsmannen möter en djurisk och okontrollerbar sexualitet.
  3. Den kristna världsbilden är sann men djävulen vinner inflytande.
  4. Den upplevda världen är falsk, det går inte att lita på sina sinnen.

Jag hittar massor exempel på allt detta i novellen och här följer ett extra mustigt exempel som jag tror innehåller alltihop. Det är en återberättelse från barnflickan:

“The the lady would lie down under the trees and begin to sing a particular song, and she stretched out her arms, and from every part of the wood great serpents would come, hissing and gliding in and out among the trees, and shooting out their forked tongues as they crawled up to the lady. And they all came to her, and twisted round her, round her body, and her arms, and her neck, till she was covered with writhing serpents, and there was only her head to be seen. And she whispered to them, and she sang to them, and they writhed round and round, faster and faster, till she told them to go.”

Ritualen ovan visar exempel på alla ingångar till skräck som jag radade upp tidigare: den är hednisk och sexuell; den visar på en kraft som kommer från jorden istället för himlen; ormen är en uppenbar djävulsk symbol, känd redan från första moseboken; berättarrösten är flickan själv och det kan mycket väl vara så att hon blandar ihop fantasi med verklighet.

Arthur Machen tycks vilja överföra sin egen rädsla för det förkristna hedniska till sina läsare. Jag tänker mig Arthur Machen som Ambrose, den artige herren som varnar för ogudaktig synd i inledningen av novellen.

Den största behållningen var den täta, förmodernistiska, stream-of-consciousness-prosan, och den mysiga hedniska skräcken. Tyvärr har jag läst för mycket och/eller är jag för gammal att bli riktigt skrämd av en novell.

Magie Noire

Till The White People passar Magie Noire (1978), den häxigaste parfym jag vet. Magie Noire har haft olika reklamkampanjer genom åren men i mitten finns  alltid en mystisk brunett med röda läppar och tung ögonskugga, blek i månskenet, genom rök eller slöja. En modern häxa, på väg till en kittel för att blanda ihop en förförisk brygd.

Tyvärr har Magie Noire förändrats en del sedan den kom. Vid släppet 1978 ska den ha varit mättad av flora och fauna. Men på 90-talet förbjöd IFRA (International Fragrance Association) användningen av civet i parfym, vilket är trevligt för det räddar sibetkatten, men trist då mycket av det animaliska i parfymen försvinner. På 00-talet begränsades oakmoss (eklave) rejält, för att sedan nästan förbjudas helt, på grund allergirisker, oakmoss har en varm och djup naturdoft, och parfymen förändras igen. Min flaska Magie Noire är köpt 2020, efter dessa restriktioner, så det är den versionen jag kommer att prata om här. Jag har hört att Magie Noire har förändrats igen men jag vet inte hur den doftar i butik idag.

Den Magie Noire som jag har är en grön chypreparfym. Namnet Magie Noire, svart magi, sätter tonen. Parfymen har blandats ihop i en kittel i ett träsk. Inget solsken letar sig ner. Luften svärmar av insikter. I grytan är det så många ingredienser att de är svåra att urskilja. Det finns ingen civet men det finns svartvinbärsblad som är lite kroppsligt surt, och galbanum som är bittert och grönt. Man kan också ana en friskare hyacint och en fruktig bergamot högst upp. Senare, lite djupare, finns jordig orrisrot och klibbig honung. Och ännu senare, ännu djupare: koda, rökig vetiver, tunga kryddor och patchouli. Det är rik doft med en massa aspekter som jag ännu inte riktigt har lyckats placera. Trots att jag haft den i flera år. På Fragrantica finns 25 doftnoter registrerade till Magie Noire men parfymen är så välblandad att inget sticker ut eller tar över, istället bildar noterna tillsammans en ny not, Magie Noire. Det är en häxblandning.

Jag tror att Magie Noire uppfattas som väldigt omodern av många. Lite tantig sådär. Men det finns två olika sätt saker kan vara omoderna på. Det ena är när något ligger så långt från vår kultur att det närmar sig kostymdrama. Till exempel cylinderhatt eller dixiejazz. Om chypreparfym finns där är det svårt att återföra den till samtiden. Det andra sättet saker kan vara omodern på har mer att göra med att något inte är i tidsandan, tänk till exempel stuprörsjeans eller britpop. Att lyssna på The Auteurs i tighta denimbrallor är ändå annorlunda än att dansa charleston i en cylinderhatt. Det ena är lite omodernt, det andra är teater. Om chypre upplevs som teater är det svårt att ta det tillbaka men om chypre uppfattas som bara lite omodernt kan en återkomst vänta runt hörnet. Och just när det gäller den här lite häxigare naturgröna doften har jag hopp. På antikvariatet där jag jobbar är det konstant efterfrågan på böcker om häxor och druider. Och där sitter jag och prissätter böcker osande av chypre. Teater, eller bara lite före kurvan.

Magie Noire (1978) and  /…/ Mystère by Rochas were the last of a stylish breed before the tidal wave of syrup of the eighties started darkening the horizon. – Luca Turin

Referenser

The Cambridge Companion to Gothic Fiction av Jerrold E. Hogle
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez
The White People and Other Weird Stories av Arthur Machen, Guillermo del Toro & S. T. Joshi

1899: Yeats & Jicky

~ Konsten sjunger

The Wind Among the Reeds & Jicky

Om esoterika betyder hemlig kunskap är den unge William Butler Yeats en esoterisk poet. Det svårbegripliga är en del av poängen med hans poesi. Men där finns inte bara svårbegripligheter, det finns också sång och rörelse. Jag har läst diktsamlingen The Wind Among the Reeds från 1899.

I tidstypisk nationalistisk och antibrittisk anda ville irländaren Yeats skapa en “genuint irländsk kultur med bortglömda sagor, myter och sånger som grund”. Yeats använder det mytiska för att bygga en fantastisk värld för sin poesi. Han tvingar också läsaren att ta ett beslut. Antingen läser man dikterna med ett uppslagsverk i knät eller så ser man de svårtydda referenserna som en kvalitet i sig, att det är en kvalitet att man inte helt förstår. Så här inleds The Wind Among the Reeds:

The Hosting of the Sidhe

The host is riding from Knocknarea
And over the grave of Clooth-na-Bare;
Caoilte tossing his burning hair,
And Nimh calling Away, come away

Vad är Sidh? Var ligger Knocknarea? Clooth-na-Bare, Caoilte, Nimh? Orden låter som besvärjelser.

Redan själva pärmen på boken skvallrar om innehållet. En mörkt blå pärm med vattenväxter i guld som bildar ett “keltiskt” mönster. Den fysiska bokens utformning samverkar med referenser och teman i texterna för att skapa en egen värld. Upplevelsen är mytiskt och väcker min inre fantasyläsande tonåring. Jag hade gärna läst dikterna i sin originalutformning, i det vackra klotbandet, men min ekonomi tillåter tyvärr inte sådana utsvävningar.

Yeats framhåller att “symboler är grundläggande för poesin och förklarar att poesin är del av en större erfarenhet, att den är ett medel för att kommunicera med den andliga värld som döljer sig bakom den synliga.”

Utöver den irländska mytbildningen så var Yeats medlem i den ockulta ordern Hermetic Order of the Golden Dawn och vän med den legendariska ryska ockultisten Madame Blavatsky. Även denna symbolvärld sipprar in i hans poesi. Ockultistisk symbolik och teosofi är bokstavligen esoterika. Exakt var i poesin detta visar sig är inte lika tydligt för mig, som det keltiska. Men förutom att vara vackert i sig självt så antas detta vara en blinkning till det teosofiska: The silver apples of the moon, The golden apples of the sun.

Mytologin och esoterikan ger läsningen en kvalitet oavsett om man förstår eller inte. Det bildar en klangbotten även om man inte lägger det intrikata pusslet. Vi kan backa lite i föregående dikt, The Song of the Wandering Aengus, och ta hela sista stycket så kan ni se. Här får man följa den gamle Aengus som letar tröstlöst efter en gammal flamma.

Though I am old with wandering
Through hollow lands and hilly lands,
I will find out where she has gone,
And kiss her lips and take her hands;
And walk among long dappled grass,
And pluck till time and times are done
The silver apples of the moon,
The golden apple of the sun.

Man förstår Yeats även om man inte kan spåra alla symboler. Och om man nu inte skulle förstå så hör man ändå ljuden och känner rytmen. Man hör hur Yeats dikt sjunger.

Jicky
The room smelled of her perfume (at some point I asked her what it was, and Colette said: “Jicky. The Empress Eugénie always wore it… Proust wore it. Or so Cocteau tells me. But then he is not too reliable”) – Truman Capote

Jag sammanför poeten Yeats och med parfymen Jicky, av Aimé Guerlain. Inte för att Jicky luktar som Yeats poesi utan för att om Yeats bar parfym är det stor chans att det är just Jicky. Man får kanske lov att anta att en man som är så snobbig i sin poesi, och titta hur han ser ut på fotografier, måste ha valt sin doft med omsorg.

Jicky is the oldest perfume in continuous existence: since 1889, the year of the Eiffel Tower – Luca Turin

Jicky är en unisexparfym, vilket det tjatas om, det tjatas om att Jicky är en tidig unisexparfym, från 1889. Detta är till hälften en konstruktion, jag menar, det fanns varken dam- eller herrparfym på 1800-talet, det fanns bara parfym och parfym bars av kvinnor och av dandys. Men Jicky blev en favorit bland sekelskiftets dandys. Proust ska ha burit Jicky, liksom Arthur Conan Doyle och Charlie Chaplin.

Å ena sidan. Herrparfym, damparfym och unisexparfym finns inte på riktigt. Är det meningen att jag ska spruta det på kuken? All parfym kan förstås användas av alla personer. Men, å andra sidan associeras lukter till kön, eller åtminstone genus, socialt och kulturellt. Så på något sätt finns ändå herrdofter och damdofter. Och unisexdofter. Jag ger mej. Vad som är en herrparfym bestäms helt enkelt av kulturen och är föränderligt. Men låt för guds skull inte detta hindra dig.

Basen för Jicky är en kombination av lavendel och vanilj. Just den kombination bildar vad som brukar anses vara den första parfymen som specifikt riktade sig mot män, Pour un Homme (1934) av Caron. Alltså bokstavligen den mest klassiska doftkombinationen för parfymerade män. Ovanpå denna blandning av vanilj och lavendel svävar en fräsch citrus- och lätt kryddblandning och i botten ligger det civet och osar. Riktig civet är numera förbjudet, men denna syntetiska civet ger ändå parfymen en kroppslig, en del skulle säga fekal, aspekt. Det sammanlagda intrycket blir en gammaldags herrdoft, med lite lätt fräschör högst upp och ett uns rövsvett i botten. Om man absolut bara vill lukta hemtrevligt så fungerar ovan nämnda Pour un homme utmärkt men det har något att bära en parfym som är komplex och som resonerar så djupt i historien som Jicky. Sean Connery bar Jicky; Sean Connery håller med mig.

Jicky ska ha haft en starkare och råare doft förut. Det är såklart synd att den blivit tamare och renare, mindre stökig, med tiden, men man måste komma ihåg att innan 1990, eller ska vi säga 1980, så skedde rökning överallt. Alla parfymer existerade mot en fond av cigarettrök. På restaurang, på tågstation, på jobb, på middag, hos dina föräldrar. För att nå fram till en eventuell partner på danspalatset behövde parfymen vara högljudd. När jag var ung i början på 90-talet brukade jag ta rökplats på flyget till Paris. Rökplatserna låg längst bak i planet och alla som ville röka fick pallra sig bak till mig. Sen stod de där och kraxade. Där luktade det distinkt av kombinationen cigarettrök och full askkopp. Jag försöker ha det i åtanke när jag försöker förstå gamla parfymer och acceptera att de inte längre är lika potenta.

Slutligen. Det finns en genre av parfym som marknadsförs mot bögendomen. Den försöker lukta som sexuella möten på offentliga toaletter och badhus. Det mest kända exemplet är kanske Kouros (1981) av YSL. Kouros doftar citrus och musk sprejade ovanpå kroppsvätskor. Jag tror man kan spåra den typen av parfym till Jicky och Jicky var just ovanligt populär bland män. Jicky är förmodligen  denna parfymgenres stamfader. Tillsammans bildar de en lång och vacker berättelse från Proust och sekelskiftets dandys till badhus i Marais.

Referenser
Natur & kulturs litteraturhistoria av redaktörer Carin Franzén och Håkan Möller
Paris: Capital Of Guerlain av Laurence Benaïm
Perfumes: The A-Z Guide av Luca Turin och Tania Sanchez
Var hemlig och gläds: Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar av Carl-Johan Malmberg

1899: Richard Bergh och Terre d’Hermès

~ Konsten sjunger

Nordisk sommarkväll & Terre d’Hermès

Jag är född på Södermalm men jag är uppväxt på Holavedsvägen, ett miljonprogram på Lidingö. Jag gick högstadiet i Hersby skola. För att ta mig till skolan kunde jag antingen ta tåget till Kottla och byta till buss 201 eller så kunde jag cykla via Ekholmsnäsvägen. Det var en bit att cykla, sex sju kilometer kanske, men det kunde det vara värt för Lidingö är en tråkig och ful ö men just Ekholmsnäsvägen är riktigt vacker. En allé som går förbi hästhagar och över vattendrag. Ekholmsnäsvägen går även förbi Ekholmsnäs gård, där Richard Bergh målade Nordisk sommarkväll.

Nordisk sommarkväll föreställer en man och en kvinna på en altan med utsikt ner för en backe mot Kyrkviken och i bakgrunden, på andra sidan vattnet, norra Lidingö. Nedanför står två träd. Grenverket utgör en fond åt figurerna. Vattnet ligger stilla och en roddbåt ligger förtöjd mot en brygga. Mannen står avslappnat i mörk kostym med armarna i kors och ena foten vilande mot ett altanräcke. Kvinnan står spänd i vit klänning med händerna knäppta bakom ryggen och bröstkorgen ut. Hela scenen vilar i ett lågt svenskt sommarkvällsljus. Det är just detta ljus och nyansen det ger färgerna som spelar huvudrollen i Nordisk sommarkväll.

Vintern 1982 hade The Brooklyn Museum en utställning med skandinavisk sekelskifteskonst, Northern Light. Nordisk sommarkväll var ett huvudnummer. Ett konstmuseum som försöker hålla sig relevant är tvungen att hitta nya berättelser. Många såg sekelskiftet som färdigberättat så denna utställning, med högkvalitativ konst som till stor del var okänd för New Yorks konstpublik, blev en succé. Inramningen med fokus på skandinaviskt ljus och sinnesstämning fungerade utmärkt.

På kontinenten i mitten av 1800-talet växte en motrörelse mot romantiken fram, som brukar kallas realism. Kortfattat kan man beskriva realismen som en vilja att skildra vanliga människors liv på ett naturtroget sätt. Realismen nådde bakvattnet Sverige väldigt sent. När svenska konstnärer som Richard Bergh inspirerades av realismen i konsten nere i Europa och förde strömmingen till Sverige var det kort inpå en annan strömning inom konsten, den mytiska nationalismen, symbolismen. Det är svårt att förklara estetiska rörelser kort och slagfärdigt men om man tänker på flummiga aspekter av sekelskiftetstankegångar som blodsband mellan folk och nation, esoterika och folktro så hamnar man på i rätt område. På kontinenten kunde man tolka symbolismen som en motrörelse mot realismen, men eftersom realismen kom så sent till Sverige så levde strömningar parallellt. En målning kunde skildra det lantliga folket på ett naturtroget sätt samtidigt som att de lantliga karaktärerna fungerar som symboler för nationens särdrag och ett mystiskt blodsband till själva naturen och en relation med dess övernaturligheter. Alla aspekter kunde vara representerade i samma målning. Det är denna berättelse om skandinavisk konst som skildrades på The Brooklyn Museum 1982. Och den synen på svensk konst lever än idag. 

Richard Bergh är ett exempel på allt detta. Han spenderade mycket tid i Paris och Florens och inspirerades av det realistiska måleriet. Detta kombinerade han med en tidstypisk känsla av tillhörighet i den svenska naturen. Man ser det realistiska i den naturtrogna skildringen samtidigt som människans relation med naturen och naturen fylls med mytologisk symbolik. Alltså att det är realistiskt naturtroget samtidigt som naturen och Skandinavien laddas med idéer om nordbons brödraskap med den nordiska naturen.  En naturmysticism som förstärker den nationella identiteten. Nordisk ljus och färg samt kombinationen realistisk natur och mystisk symbolism. Detta är förstås väldigt flummigt men det är genom flum man bygger en nationell identitet.

Det slet till i bröstet på mig. Med ens föll det över mig en längtan, en längtan så våldsam, att tårarna ville stiga till ögonen – en längtan till Sverige, det tysta vita landet i norr – Richard Bergh i Florens

Detta samverkade i utställningen Northern Light. Och ”northern light” blev ett allmänt använt uttryck för svensk sekelskifteskonst. Nordisk sommarkväll är ett utmärkt exempel på detta. Det är inte bara så att målningen skildrar Sverige. På ett rundgångsaktigt sätt var den också med och skapa “Sverige”. Målningen var med att skapa det som vi sedan ser som typiskt svenskt i målningen.

Konstvetaren Jeff Werner skriver: “Avgörande för det för de senaste dryga hundra årens syn på den svenska naturen var att borgarklassen under det slutande 1800-talets sommartid började appropriera valda delar av Sverige i syfte att under några veckor leva ett mer autentiskt liv, långt från storstadens larm.” Att leva nära den svenska naturen anses mer genuint svenskt än stadslivet. Som om svenskar liksom ploppar upp ur mossan. I Nordisk sommarkväll ekar personerna i naturen genom de två träd som bildar fond för dem. Två personer står i samklang med naturen i ljuset av en nordisk solnedgång i skärgårdsmiljö i en målning som både skapar och bildar Sverige.

Det är hög tid att Göteborg lämnar tillbaka målningen till Stockholm, där den hör hemma.

Nej gran och fur, de är av samma virke som min egen släkt – vi är bröder – Richard Bergh

Terre

När min morfar dog, 1975, köpte min mormor en stuga på Fågelbrolandet. Så jag är uppväxt på Holavedsvägen men på somrarna var jag i en stuga i skärgården. Eller skärgård och skärgård, Fågelbrolandet är mer barrskog än ångbåt, men ni förstår vad jag menar. Svensk natur vid Östersjön. Parfymen Terre d’Hermès, av Jean-Claude Ellena, öppnar mina associationer till den miljön. 

A delightfully fresh grapefruit-geranium confection, with no ‘terre’ in sight. Harmless and pleasant at all times – Luca Turin

Jag säger inte att Luca Turin har fel men detta är en grund analys av Terre d’Hermès. I grunden är det en parfym av bergamott och vetiver, alltså citrus och rökigt trä. Men det finns mer där, en hård och kall effekt skapad av kombinationen “flinta” och peppar. Luca Turin har rätt i att parfymen inte luktar jord, men den luktar blöt skärgårdshäll. En doft som tar mig till tusen midsomrar. Den innehåller också geranium, som tillsammans med pelargonia, tror jag, ger parfymen en grön doft som påminner om krondill, vilket i sin tur för tankarna till kräftskiva. Parfymen öppnar dörren till samma associationer som Richard Berghs målning. Alla ungdomars midsommar och kräftskivor i sjunkande solsken över trädtopp och häll. Både sommarfräsch i skogen vid klippan som blöt och grön i myllan.

Jag har hört att Terre d’Hermès är populär bland italienska affärsmän och det roar mig att italienare flyger runt i knytskor och sprider doften av Stockholms skärgård och nordiskt ljus.

Referenser

Blond och blåögd: vithet, svenskhet och visuell kultur av Jeff Werner & Tomas Björk
Northern Light: Realism and Symbolism in Scandinavian Painting 1880-1910 av Kirk Varnedoe (red.)
Perfumes: The A-Z Guide av Luca Turin och Tania Sanchez
Richard Bergh: ett konstnärskall av Hans Henrik Brummer (red.)