Aromatics Elixir & Journey in Satchidananda

Tänk dig en mörk och fuktig källare. På väggen har det suttit ett medicinskåp men det har bitvis rasat och några flaskor har gått i marken, mediciner och örter har flödat ut på jordgolvet. Kanske har det börjat mögla lite. I ögonvrån tycker du dig se en mus men när du vänder huvudet är den inte längre där. Så luktar Aromatics Elixir, och det är ljuvligt.

Luca Turin skriver i parfymentusiastens bibel Perfumes, the A-Z Guide, “Att uppleva Aromatics Elixir på en parfymsticka, eller ännu bättre i luften, efter en radda modern parfym är som att se Lauren Bacall i Utpressning efter tolv avsnitt av Skål”. Luca Turin må vara en snobb men han har inte fel: Aromatics Elixir fyller rummet och skapar ett eget gravitationsfält. “Det är ogreppbart att Bernard Chant arbetade med samma material som andra näsor.”

Aromatics Elixir är en parfym i släkten chypre skapad av mästernäsan Bernard Chant för Estée Lauders då ganska nya märke Clinique. Estée Lauder, som var uppkopplad mot sin samtid, såg en möjlighet att blanda tidens fascination för aromaterapi och allergisäkerhet med utmärkt parfymkonst för att tjäna bra pengar. För att verkligen gnugga in det kliniska så hade Cliniques, som också ägnar sig åt smink och hudvård, säljare vita labbrockar och det fanns en speciell maskin, The Clinique Computer, jag skämtar inte, som kunde ta fram vilken produkt som var bäst för just din hy. Apparaten var försedd med olika mätare och siffror. Det hela var förstås mycket vetenskapligt vilket bidrog till den allergisäkra glamouren. Det är denna stämning av vetenskaplighet och laboratorier som fångas av den medicinska känslan i Aromatics Elixir. På 60-talet växte en kultur fram som sedan har blivit tidstypisk, decenniet blev oljornas tidevarv. Kulturen skiftade från att man skulle spraya på sig eau de parfumer från, säg Chanel eller Guerlain, till att man istället skulle smeta in sig i jordiga och animaliska oljor, av musk eller patchouli. Det tog ett tag för parfymhusen att haka på trenden, men det är just detta som Aromatics Elixir är ett resultat av. Att göra en antiparfym-parfym. En parfym som sammanför patchoulioljan med lite skavande kryddor, potpurri, terapeftiska oljor, samt något odefinierat medicinskt. Aromatics Elixir är hippie utklädd till vetenskapsman. Idag är doften såklart förlegad men man kan roa sig med att drömma hur 1971 doftade. Musk, oakmoss, gräs och patchouli som en tung matta över tillvaron. Den långa chypreeran.

Jag  har burit, dränkt mig i, Aromatics Elixir i en längre tid för att försöka bli ett med doften. Den ligger konstant i bakgrunden som en drone, en ihållande bakomliggande doftvägg. Luften mättas av oakmoss, patchouli och en rad andra kryddor och växter. Ibland träder en svag ros fram, ibland tvålig aldehyd. Koriander och salvia. Jag har hittat närmare 30 noter listade som beståndsdelar. Det är för mycket för min näsa att tyda ut alla, istället bildar parfymen just en konstant  bakgrundston. En drone. En drön.

Att bära runt på denna doft idag är vanskligt. Vissa hatar den. En man på Twitter beskrev parfymen som doften av använda blöjor, för andra luktar det säkert också gammal tant. Någons mormor hade den. Men axel mot axel med moderna parfymer så är den närmast avantgarde. Det är inget fel på dagens olika sandelträdofter, det är ljust och fräscht. Men om man är lagd åt det gröna och bruna så kan man längta efter en tid då chypreparfymer var hegemoni. Chypreparfymer är verkligen inget man känner dagligen år 2023. Att Aromatics Elixir fortfarande säljs, hyfsat billigt dessutom, möjligör för de flesta att vara i denna eviga medecindrone. Det är en lyx och en ynnest. 

Samma år som Estée Lauder släpper Aromatics elixir så släpper Alice Coltrane studioalbumet Journey in Satchidananda. Jag anar att de i mångt och mycket är samma tidsandas barn. Parfymen såväl som musiken har en esoterisk strävan. Aromaterapins läkande krafter och den österländska mysticismen. Ett sökande efter en väg ur 60-talet mot något nytt. 

Alice Coltranes (née McLeod) musikaliska historia börjar i hennes lokala kyrka Mt. Olive Baptist i östra Detroit. En kombination av spirituals, kalvinistiska hymner och gospel. Redan här får hon chans att utveckla sina improvisatoriska förmågor, flytande ovan de löst hållna hymnerna. Gospelimprovisationerna lever vidare genom hennes bebopperiod, på barerna i Detroit, och sedan till tempelmusiken från mitten av 70-talet och framåt. Men allt började i kyrkan och det går verkligen inte att överdriva effekten den svarta kyrkan har haft på modern musik. Alice Coltranes syster Marilyn skrev Love Hangover till Diana Ross. Marilyns barnbarn, Flying Lotus, har producerat Thundercat, Kendrick Lamar och Georgia Anne Muldrow. Det tar aldrig slut. Gud välsigne. Få institutioner i världen har lärt upp lika betydelsefulla pianister och sångare som Detroits svarta kyrkor. Här kommer ett axplock: Marvin Gaye, Stevie Wonder, Aretha Franklin, BeBe Winans, CeCe Winans och Alice Coltrane. 

Alice McLeod träffar John Coltrane och tillsammans spelar de bebop som sedan rör sig mot frijazz och så småningom mot spirituell jazz. Men det är på soloskivorna, efter John Coltranes tragiska bortgång 1967, innan hon helt hänger sig åt tempellivet, som hon skapar den kombination av jazz, trans, religion och folk som passar som handen i handsken på samtiden. Ptah, the El Daoud (1970), Universal Consciousness (1971) och  Journey in Satchidananda (1971) visar prov på slags en lidnersk knäpp lika inspirerad som Stevie Wonders utomjordiska musikproduktion mellan 1971-1976, eller The Smiths korta men oerhört inflytelserika utgivning från 1984-1987.  Strax efter att Alice Coltrane spelat in dessa skivor åker hon på världsturne tillsammans med sin guru och utvecklar sin musik och sin andlighet vidare. Alltid framåt. Men vi stannar i 1971.

Alice Coltranes fjärde soloskiva,  Journey in Satchidananda  frammanar ljudet från den esoteriska jazzens wall of sound. I bakgrunden på albumet  ligger en vägg av indiskt drönande. Där finns även tamburin och bjällror, och Coltrane glittrar på harpa och ibland på piano. “Pianot som morgonens instrument och harpan är kvällens”. Pharoah Sanders saxofon flödar genom skivan som vatten. Man kan kliva in i musiken som ett varmt bad för att  uppnå ett nästan meditativt läge. Ett tips kan vara att lägga sig på rygg och sedan försöka att följa alla instruments banor så gott man kan. Om man försöker föreställa sig de enskilda instrumenten så blir det väldigt svårt att tänka på något annat,  som min jazziga vän Rimbojanne säger.

Skivan börjar med en smittsam basgång över något jag gissar mig till är en tanpura. Ibland kan den basgången leva med mig i dagar. Sedan harpan, som ett glittrande guldregn. Och sedan Pharoah Sanders fritt flödande saxofonspel. Nämn en mjukare inledning. Coltrane och Sanders turas om att sola på harpa och saxofon. Så fortsätter albumets första sida, trummor och bas, samspelt. Bjällerklang och tamburin. När man når albumets b-sida och den fina hyllningen Something About John Coltrane blir det piano och bassolon. Skivan avslutas med  Isis and Osiris live från The Village Gate. Tanpuran är utbytt mot en oud som tillsammans med Pharoah Sanders saxofonspel frammanar drömmar om en orientalisk öken. Orientalism på det bästa av sätt. Det är onödigt att lyfta fram enstaka låtar, hela skivan är ett meditativt jazzverk som flyter in och ut ur sig själv och saknar tydliga uppdelningar. Precis som Aromatics Elixirs aromaterapi så är Journey in Satchidananda själslig balsam. De speglar båda min dröm om 1971. En liten konsertlokal där Alice Coltrane glimrar vid harpan, Pharoah Sanders tutar i sin saxofon och doften av cigarettrök blandas med chypreparfymer och esoteriska oljor.

Alice Coltrane finns tyvärr inte längre ibland oss, hon avled 2007,  men ville man se henne live var det bara att åka till  Sai Anatam Ashram, ett vediskt tempel i kaliforniens vildmark, där hon spelade hammondorgel under gudstjänsterna. I den enda vettiga bok jag har hittat om Alice Coltrane, Monument Eternal av musikvetaren Franya Berkman, beskriver författaren i förordet då hon hör Alice Coltrane för första gången, under ett yogapass på 90-talet. Efter att ha hört sig för med Yogaläraren vad det var för musik som spelats, – Alice Coltrane, är det John Coltranes dotter? – Jaha, hans fru, så beger hon sig ut i Manhattans skivaffärer i hopp om att hitta någon skiva. Det var lönlöst. Få visste ens vem hon var. Efter någon vecka gav hon upp och yogaläraren fick kopiera kassetten. 

Under 60-talet var Alice och John Coltrane ute på spirituellt uppdrag. Målen var högt satta. Att sammansmälta ett otal religiösa teorier och praktiker till en esoterisk enhet. Sedan låta det bli en del av deras musik. Från en fri jazz till en spirituell jazz. Från den svarta kristna kyrkan med språng ut i hinduism, islam och österländsk mysticism. Pharoah Sanders, Albert Ayler, Tony Scott, Don Cherry. Paret Coltrane var inte ensamma på resan. Men det är Alice Coltrane som kanoniseras nu så därför är hon extra intressant. Varför hon varit så förbisedd tidigare kan nog bero på att hon var kvinna, jazzen är trots allt ett mansdominerad fält. Att hon drog sig undan till sitt tempel och kallade sig Swamini Turiyasangitananda kan ju också ha spelat in. Men det idoga arbetet att gräva fram bortglömda kvinnor når här ännu en triumf. Man behöver inte längre jaga upp en yogalärare för att tigga kassetter för att höra hennes musik, nu räcker det med att ha ett Spotifykonto eller tillgång till Youtube.

I samma anda som Estée Lauder och Bernhard Chant gjöt aromterapi över Aromatics Elixir spred Alice Coltrane transcendens och mysticism över frijazzen. I vår tids intresse för jazz, ambient, esoterika och sidsteppade  kvinnor passar Alice Coltrane perfekt. Men även om  Alice Coltrane nu är hot shit så tycker nog de flesta att Aromatics Elixir är rykande skit. Med ett uns sötsur kattkiss. Tyvärr, får man säga. 

Referenser:

Estée, a Success Story av Estée Lauder

Monument Eternal, the Music of Alice Coltrane av Franya J Berkman

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

The Perfume Nationalist, S01E01 (podcast)

*Tack till Guldskorpionen för hjälp med scanner