Etikett: Chypre

1899: The White People

~ Konsten sjunger

The White People & Magie Noire

“Sorcery and sanctity,” said Ambrose, “these are the only realities. Each an ecstasy, a withdrawal from the common life.”

Nu har det varit spökhögtid igen. Tyvärr låg jag i feber hela allhelgonahelgen, men jag lyckades samla kraft för en gotisk novell, The White People av Arthur Machen. Novellen skrevs 1899 men publicerades först i en tidskrift 1904.

Berättelsen börjar med att två engelska herrar i Londons norra förorter, Ambrose och Cotgrave, för en dialog om vad synd är. Riktig synd, som i syndafallet. För att visa vad Ambrose menar med riktig synd, plockar han fram en handskriven bok i grönt skinn, The Green Book. 

Sedan följer huvuddelen av novellen, vilket består av just “The Green Book”. I The Green Book har en ung kvinna skrivit ner upplevelser från sin barn- och ungdom.  Det är en manisk text skriven i ett långt stycke, i ett slags stream-of-consciousness. Texten hoppar mellan alldagliga och fantastiska minnen, blandat med anekdoter från flickans barnflicka. Det uppdagas att barnflickan försöker få flickan att öppna portar till en annan verklighet. Det är inte helt lätt att följa den yra berättarstilen men bakom berättelsen finns ett konstant hot. Slutligen inser man att barnflickan håller på att lura flickan i en kult, kanske för att befrukta henne med någon mörk kraft. Som en Rosemary’s Baby från sekelskiftet.

Slutligen epilogen, en kort dialog mellan Ambrose och Cotgrave, där vi får reda på att flickan är död. She had poisoned herself – in time. Hon lyckades undgå men var tvungen att sätta livet till.

Arthur Machen skrev många skräckberättelser. Han var en strikt ortodox anglokatolsk man, född 1863 i Wales. Vilka element skulle han kunna tänkas använda för att skapa kalla kårar? Vad skulle en strikt ortodox anglokatolsk man tycka vara bra material för en mardröm? Jag har några förslag:

  1. Den kristna världsbilden är falsk och den förkristna hedniska kulturen, som dyrkar jorden och fertilitet istället för himlen och kyskhet, visar sig.
  2. Den gudfruktige kristne engelsmannen möter en djurisk och okontrollerbar sexualitet.
  3. Den kristna världsbilden är sann men djävulen vinner inflytande.
  4. Den upplevda världen är falsk, det går inte att lita på sina sinnen.

Jag hittar massor exempel på allt detta i novellen och här följer ett extra mustigt exempel som jag tror innehåller alltihop. Det är en återberättelse från barnflickan:

“The the lady would lie down under the trees and begin to sing a particular song, and she stretched out her arms, and from every part of the wood great serpents would come, hissing and gliding in and out among the trees, and shooting out their forked tongues as they crawled up to the lady. And they all came to her, and twisted round her, round her body, and her arms, and her neck, till she was covered with writhing serpents, and there was only her head to be seen. And she whispered to them, and she sang to them, and they writhed round and round, faster and faster, till she told them to go.”

Ritualen ovan visar exempel på alla ingångar till skräck som jag radade upp tidigare: den är hednisk och sexuell; den visar på en kraft som kommer från jorden istället för himlen; ormen är en uppenbar djävulsk symbol, känd redan från första moseboken; berättarrösten är flickan själv och det kan mycket väl vara så att hon blandar ihop fantasi med verklighet.

Arthur Machen tycks vilja överföra sin egen rädsla för det förkristna hedniska till sina läsare. Jag tänker mig Arthur Machen som Ambrose, den artige herren som varnar för ogudaktig synd i inledningen av novellen.

Den största behållningen var den täta, förmodernistiska, stream-of-consciousness-prosan, och den mysiga hedniska skräcken. Tyvärr har jag läst för mycket och/eller är jag för gammal att bli riktigt skrämd av en novell.

Magie Noire

Till The White People passar Magie Noire (1978), den häxigaste parfym jag vet. Magie Noire har haft olika reklamkampanjer genom åren men i mitten finns  alltid en mystisk brunett med röda läppar och tung ögonskugga, blek i månskenet, genom rök eller slöja. En modern häxa, på väg till en kittel för att blanda ihop en förförisk brygd.

Tyvärr har Magie Noire förändrats en del sedan den kom. Vid släppet 1978 ska den ha varit mättad av flora och fauna. Men på 90-talet förbjöd IFRA (International Fragrance Association) användningen av civet i parfym, vilket är trevligt för det räddar sibetkatten, men trist då mycket av det animaliska i parfymen försvinner. På 00-talet begränsades oakmoss (eklave) rejält, för att sedan nästan förbjudas helt, på grund allergirisker, oakmoss har en varm och djup naturdoft, och parfymen förändras igen. Min flaska Magie Noire är köpt 2020, efter dessa restriktioner, så det är den versionen jag kommer att prata om här. Jag har hört att Magie Noire har förändrats igen men jag vet inte hur den doftar i butik idag.

Den Magie Noire som jag har är en grön chypreparfym. Namnet Magie Noire, svart magi, sätter tonen. Parfymen har blandats ihop i en kittel i ett träsk. Inget solsken letar sig ner. Luften svärmar av insikter. I grytan är det så många ingredienser att de är svåra att urskilja. Det finns ingen civet men det finns svartvinbärsblad som är lite kroppsligt surt, och galbanum som är bittert och grönt. Man kan också ana en friskare hyacint och en fruktig bergamot högst upp. Senare, lite djupare, finns jordig orrisrot och klibbig honung. Och ännu senare, ännu djupare: koda, rökig vetiver, tunga kryddor och patchouli. Det är rik doft med en massa aspekter som jag ännu inte riktigt har lyckats placera. Trots att jag haft den i flera år. På Fragrantica finns 25 doftnoter registrerade till Magie Noire men parfymen är så välblandad att inget sticker ut eller tar över, istället bildar noterna tillsammans en ny not, Magie Noire. Det är en häxblandning.

Jag tror att Magie Noire uppfattas som väldigt omodern av många. Lite tantig sådär. Men det finns två olika sätt saker kan vara omoderna på. Det ena är när något ligger så långt från vår kultur att det närmar sig kostymdrama. Till exempel cylinderhatt eller dixiejazz. Om chypreparfym finns där är det svårt att återföra den till samtiden. Det andra sättet saker kan vara omodern på har mer att göra med att något inte är i tidsandan, tänk till exempel stuprörsjeans eller britpop. Att lyssna på The Auteurs i tighta denimbrallor är ändå annorlunda än att dansa charleston i en cylinderhatt. Det ena är lite omodernt, det andra är teater. Om chypre upplevs som teater är det svårt att ta det tillbaka men om chypre uppfattas som bara lite omodernt kan en återkomst vänta runt hörnet. Och just när det gäller den här lite häxigare naturgröna doften har jag hopp. På antikvariatet där jag jobbar är det konstant efterfrågan på böcker om häxor och druider. Och där sitter jag och prissätter böcker osande av chypre. Teater, eller bara lite före kurvan.

Magie Noire (1978) and  /…/ Mystère by Rochas were the last of a stylish breed before the tidal wave of syrup of the eighties started darkening the horizon. – Luca Turin

Referenser

The Cambridge Companion to Gothic Fiction av Jerrold E. Hogle
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez
The White People and Other Weird Stories av Arthur Machen, Guillermo del Toro & S. T. Joshi

1999: Magnolia

~ Konsten sjunger

CDG EDP 2 & Magnolia

Metallic rose chypre weirdness, chewed bubblegum – Jack Mason

1

En ståtlig magnolia i en rosenträdgård tidig sommar, en gammal chypre; En kvinna med stort hår vilar ena foten mot ett traktordäck och tuggar Hubba Bubba. Hon blåser en väldig bubbla och när den spricker sprider sig en söt doft av bär. Ännu mer: rökelse, bläck, gummi och metall, detta är vad CDG EDP 2 luktar.

Parfym under 90-talet kommer i två eror. Den första halvan domineras av fräscha aquatics, CK One och Cool Water, poolblå dofter. Den andra symboliseras av Comme des Garçons och Demeters avantgarde- och antiparfymer. Av en slump, för kanske 20 år sedan, hamnade jag hemma hos Demeters skapare Christopher Brosius, i ett litet townhouse i Brooklyn, där jag förbluffades över hans provparfymer med dofter som snö, bibliotek och åskväder. Inga chypre, oriental eller fougère så långt näsan kunde nå. Jag testade de märkliga framåtblickande dofterna medan Christopher berättade hur han hade kört Diana Vreeland som taxichaufför. Men Christopher och hans Demeter i all ära, det var Comme des Garçons som drev utvecklingen i den senare delen av 90-talets parfym. Först genom avantgardeparfymen CDG EDP (1994), som jag skrivit om tidigare, och sedan med antiparfymen Odeur 53 (1998). Bakom CDG EDP låg parfymören Mark Buxton och det var också han som i 90-talets slutskede fick uppdraget att skapa uppföljaren CDG EDP 2.

Kongenialt med tidsandan året 1999 blickar Mark Buxton framåt och bakåt samtidigt. EDP 2 är två parfymer i ett. En klassisk roschypreparfym och samtidigt en modernare parfym med doftelement som gummi och bläck. Det är som att doften pendlar mellan två olika upplevelser. Man känner den trevliga klassiska parfymdoften, och sen plötsligt metalliskt bläck eller tuggummisliskiga bär. Parfymens dualitet speglas också i Comme des Garçons två klädkollektioner från 1999. Vårkollektionen New Essential är en bakåtblickande chypredoftande kollektion med korta 60-talsklänningar och Mary Janes. Medan höstkollektionen Transformed Glamour är avantgardistiskt lekfull med tweed utsmyckad med märkliga metalldetaljer och jätterosetter, färgglada myggjagare och andra orginella former och mönster. En parfym som blandar gårdagens klassiska dofter med den spirande avantgardekulturen och två kollektioner som å ena sidan fångar söta klassiska uttryck, å andra sidan speglar en lekfull framåtanda. 1999 paketerat i en liggande flaska av speglande blank metall.

Metallflaskan symboliserar också en annan del av upplevelsen. Chypre är i vanliga fall en jordaktig doft, skogsmark och mossa, men CDG EDP 2 är inte organisk som en klassisk chypre, som till exempel Aromatic Elixir, vilken jag skrivit om tidigare. Denna chypre är dess motsats: ren, ljus och blank. Snarast syntetisk. Även gummidoften är mer som däck direkt från fabrik än doften av gammal bilmek. Den söta doften är det söta i ett tuggummi snarare än det söta från faktiska bär eller frukter. En ljus vit svagt söt magnolia. Det kan vara detta som håller ihop den spretiga parfymen. Den klassiska chypren krockar inte med de märkliga sliskiga dofterna, alltihop har en blank yta. Blank som metallen på flaskan.

Jag fick CDG EDP 2 i födelsedagspresent i våras. I notbeskrivningen stod det att magnolia skulle vara framträdande så när magnolian blommade i Vitabergsparken så klättrade Konsten sjunger upp för att lukta. Jag hade nyligen brutit fotleden så det var en strapats på kryckor för att få lära känna doften. Den visade sig vara en typisk vit blomma, tunn mjölkvit vaxartad. Inte så imponerande, knappt kännbar. Men magnolian har andra effekter som passar bättre in på upplevelsen av parfymen. Ta till exempel praktmagnolian. När den först slår ut så är den vit och spröd. Sedan blir den tyngre och får en mer grov, porig läderaktig struktur. Två helt olika uttryck. Så även om doften magnolia inte är den mest framträdande delen av denna parfym så fungerar trädet bra som association till parfymens märkliga dualitet.

2

Samtidigt som 90-talet var begynnelsen för den moderna lekfulla parfymen så var det filmens svanesång. Okej, det var lite att ta i, men 90-talet erbjöd ett flöde av intressant film man bara kan drömma om idag. Bara året 1999 kom ett 30-tal intressanta filmer som The Virgin Suicides, Fight Club, Being John Malkovich, The Blair Witch Project, Matrix, Notting Hill, Eyes Wide Shut och Summer of Sam. Filmer som är högst närvarande än idag. Klassiker alla. Memes på sociala medier. Och då är det bara ett axplock. Passande nog kom också en film som heter Magnolia.

Precis som CDG EDP 2 har Magnolia pretentioner. Det börjar med en programförklaring. En rad osannolika händelser presenteras med kommentaren, säg inte att detta bara var en slump, bara en sak som händer. Underförstått måste en gudomlig kraft, eller åtminstone ödet, vara förklaringen. Så är ångvälten igång. Magnolia ger betraktaren inget andrum. Filmen alternerar mellan några löst sammanhållna berättelser, likt Short Cuts tidigare på 90-talet eller American Graffiti från 70-talet, fast denna gång med högt uppskruvat känsloläge. En framgångsrik tv-producent (Jason Robards) ligger för döden samtidigt som hans fru (Julianne Moore) har ett nervsammanbrott, hon gifte sig med honom för hans pengar men har nu i slutet av hans liv insett att hon älskar honom och har dåligt samvete för hur hon utnyttjat sin man. Hög på morfin ber producenten sin sjuksyrra (Philip Seymour Hoffman) att leta upp leta upp hans sedan länge frånvarande son (Tom Cruise), en Andrew Tate-liknande karaktär som driver självhjälpskurser för förvirrade män. En av tv-producentens stora framgångar är ett frågesportprogram vars programledare (Philip Baker Hall) också är döende i cancer. Programledaren försöker be om ursäkt till sin kokainberoende dotter (Melora Walters) för något som filmens betraktare inte får veta vad det är fram tills slutet, först då visar det sig att det var ett övergrepp i barndomen. En tafatt polis (John C. Riley) bjuder ut henne på date efter en husvisit. En ung pojke drivs hårt av sin pappa för att bli framgångsrik i frågesportprogrammet. En tidigare stjärna från samma frågesportprogram (William H. Macy), nu utblottad efter att hans föräldrar tagit alla hans prispengar, skaffar tandställning för att han är kär i en ung bartender med tandställning. Den unga bartendern heter Brad.

Filmen är mycket intensiv med få tillfällen till andrum mellan långa känslomässigt dränerande scener. Lika spänd som på en skräckfilm när regissören och skådespelarna spelar på ens känslor. Man blir manipulerad och överkörd. Efter tre timmar måste något ge efter. En gudomlig kraft griper in, och låter det gammaltestamentligt regna grodor. Det hela är över, man kan äntligen  slappna av och andas ut. Man blir berörd och känslomässigt påverkad och som sagt, detta är bara en av otal filmer.

Slutligen vill jag återkoppla till CDG EDP 2. Precis som parfymen så är filmen blank. Kameran rör sig mjukt genom rummet. Färgerna är rena. Aimee Manns soundtrack tycks producerad för att inte störa. Kanske säger det något om vårt kära 90-tal. Även om man gör en parfym som luktar magnolia, bläck och gummi, eller en film om cancer, övergrepp och svikna barn så kan man inte låta bli att göra det blankt. Snyggt och polerat.

3

På 30-talet odlades sju japanska magnolior i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Endast en har överlevt. På våren när magnolian blommar delas magnoliapriset ut i trädets skugga. Ett kulturpris som till exempel gått till Per Anders Fogelström, Stig Claesson, Tomas Tranströmer, Ivar-Lo Johansson, Suzanne Reuter och Kennedy Bakircioglu. Nästa år står jag där utan kryckor.

Refenser:

Magnolia av John Lennart Sjöberg och Ann-Marie Åsheden

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

The Perfume Nationalist, episode 106 (podcast)

Chypre! Chypre! Chypre!

~ Konsten sjunger

Nu är det hög tid att vi pratar om chypre. Efter två långa texter om två klassiska chypreparfymer, Aromatics Elixir och Aramis 900, är det dags att gå in på själva genren. Det är inte meningen att Konsten sjunger ska vara en chypreblogg, jag råkar bara älska 70-talet så mycket. Det blir mer avant garde framöver. Men nu, lite allmän parfymhistoria, lite chyprehistoria och lite konspirationsteori.

Den europeiska parfymen spirade ur första världskrigets aska. Vid förra sekelskiftet hade en rad nya doftämnen upptäckts, vanillin, coumarin och syntetisk mysk, med mera. Efter första världskriget lyckades  många fabriker klara sig relativt oförstörda, redo att framställa till exempel parfym. Enligt parfymgurun Luca Turin var det många faktorer som samverkade för att det moderna parfymeriet skulle ta fart just då. Lönearbetande kvinnor som konkurrerar om de få män som överlevt kriget, billiga doftämnen, billig arbetskraft, en spirande konst- och musikscen och en allmän optimistisk respektlös efterkrigsanda. Parfymproducenten François Coty, som ägde fabriker runt hela världen, var efter kriget Frankrikes rikaste man. 

De två största parfymhusen i Paris på 00- och 10-talet var Coty och Guerlain. Jacques Guerlains fru ska ha varit väldigt förtjust i François Cotys parfymer vilket, enligt myten, gjorde honom svartsjuk och eldade på konkurrensen dem emellan. När Coty fick en hit med sin parfym Chypre på slutet av 10-talet (chypre ska förstås som Cypern, inte som cypress) så gjorde Guerlain en egen variant, Mitsouko, en älskad parfym som finns i produktion än idag, ett drygt århundrade senare. Konkurrensen mellan Coty och Guerlain fortsatte under 20-talet. Till exempel ska Guerlains kända Shalimar (1925) påminna väldigt mycket om Cotys Emeraude (1921). Guerlain är fortfarande ett av världens mest hyllade parfymhus. François Coty begav sig tyvärr ut på högerkanten och dog 1934, en antisemitisk eremit. 

Liksom all senare chypre vilar Cotys Chypre på kombinationen av tre huvudnoter: bergamott överst och labdanum (klipprosharts) samt oakmoss (slånlav) i botten. Detta var förmodligen den första moderna chypren men doftkombinationen har långa anor. Att kombinera citrusfrukt, harts och oakmoss gjorde man redan under romarriket. Labdanum är väldigt klibbigt och har för vana att fastna i ullen på får och getter runt medelhavet, bland annat på just Cypern. Det är också på Pyrgos på Cypern som världens äldsta parfymeri, cirka 1850 före kristus, har grävts fram. Man kan se fynden på Capitolium i Rom. 

Under 60-talet växte en antiparfymtrend fram. Tidsandan rörde sig från parfymhusens blommigheter och rakvatten mot “naturliga” patchoulioljor och mysk. Man får anta att det var detta som ledde fram till 70-talets alla fantastiska chypreparfymer. Chypre har just den “naturliga” grönbruna kombinationen av jord och växtlighet. Det är som att man anar ett blött får. Andra vanliga tillägg i en chypre är ros och patchouli, patchouli som luktar just jord och plantage. Låt oss titta lite närmre på ingredienserna.

Bergamott är en av de tre huvudingredienserna och det första man känner i en chypre. Den ser ut som en knölig lime och går väl knappt att äta men luktar fint. Den är inte lika vass som en citron eller mjuk och saftig som en apelsin. Doften av en bergamot rör sig istället mellan citron och en torr lavendel, lite mot teblad. Det ger chypre en fräsch men något torr dammig nyans. Bergamott är det första man känner i oerhört många parfymer. En trotjänare i parfymens tjänst.

Labdanum är en blomma, en klippros, men det är inte just det man ska tänka på här. Det är istället den klibbiga hartsen, eller kådan, som samlas på klipprosens grenar och sedan fastnar på får eller getter som betar där klipprosen växer, som man ska tänka på. Det kanske inte bokstavligen är på det sättet man samlar in labdanum idag men bilden lever kvar i mitt huvud. Hartsen luktar rök och läder, samt lite choklad och kryddor,  vilket tillför chypren ett mörkare djup till den fräscha och något torra bergamotten. 

Sist men inte minst har vi oakmoss, den viktigaste ingrediensen hos chypreparfymer. Chyprens hjärta och rytmsektion. Den är torr och bitter och luktar som en hel skog. En europeisk blöt skog med mossa och fukt och bark och jord.

Tillsammans bildar dessa tre ingredienser en triangel där bergamott sitter överst och först med sin gulgröna citrus mot lavendel. I basen har vi på ena sidan  labdanumens bruna rökiga läderaktiga koda och på andra sidan oakmossens gröna skog.  Dessa tre komponenter bildar basen för vad en chypre är. Sedan skiljer sig de olika chypreparfymerna förstås från varandra. Som musik som spelas på samma instrument. Oftast ger man sin chypre något extra. Guerlains Mitsuoko har till exempel en framträdande persika vilket gör det till en fruktig chypre. Robert Piquets klassiska Bandit adderade animalisk civet vilket gör den till en läderchypre. Och så vidare.

Här kommer vi in på det tråkiga och en möjlig anledning till att chypre är en förhållandevis bortglömd genre idag. Oakmoss är allergiframkallande och hårt reglerat sedan 2012. Enligt IFRA (International Fragrance Association) får parfym endast innehålla 0,1% oakmoss. Det är ingenting. Den kemiska industrin som IFRA representerar erbjuder som av en händelse substitut till oakmoss men ingen har än så länge lyckats få till den rätta doften. Min mage skriker att oakmoss inte är mer allergiframkallande än barr och kottar men jag är inte naturvetare och jag ska försöka tona ner magkänslan.

Om man vill känna en riktigt rejäl Chypre idag kan man köpa Rouge Perfumerys Chypre-Siam vilken ska vara till bredden fylld med oakmoss. Rogue Perfumery har inget kontor i EU och skiter således i våra allergiregler. Man kan också köpa valfri chypre producerad innan 2012 på loppis eller på Ebay. Men det är på egen risk. 

Referenser:

Perfume, a Century of Scents av Lizzie Ostrom

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

Perfumes, the Guide 2018 av Luca Turin & Tania Sanchez

What are Chypre Fragrances (Youtube) av Sebastian the Perfume Guy & A Nose Knows

Will a Ban on Oakmoss Kill the French Perfume Industry av Ann Peketh, The Independent 14-11-18

1973: Rosenvatten

~ Konsten sjunger

Aramis 900 & Levande vatten

När jag ska skriva till dig tar jag först på mig parfym över hela mig – Clarice Lispector

Estée Lauder föddes Josephine Esther Metzer i Queens 1908, dotter till judiska invandrare från Ungern. Under sitt liv lyckades hon både fånga, och bidra till att skapa bilden och doften av amerikanen, själva det amerikanska. Hon gestaltade den moderna amerikanska kvinnan och fick amerikanska män att köpa toalettartiklar och bära parfym. Hon lyckades till och med få amerikanska män att bära något så pass överskridande som en rosparfym. Jag återkommer till det.

1953 släppte Estée Lauder sin första parfym, Youth Dew. En parfym som skulle vara så billig att man skulle ha råd att bära den varje dag. Den såldes dessutom som badolja så att kvinnor som levde efter regeln, parfym är inte något man köper, parfym är något män köper åt en, skulle kunna köpa den. En succé. Youth Dew var huset Estée Lauders enda damparfym i 15 år. En grad av beslutsamhet som man kan sakna hos parfymhusen idag. Det finns något eftersträvansvärt i att fatta ett estetiskt beslut och stå för det i ett och ett halvt decennium. Bara förra året släppte Tom Ford sex olika parfymer, vad är det för mjäk.

1965 släppte Estée Lauder sin första herrparfym Aramis. Näsan bakom hette Bernard Chant. Aramis fick enligt Estée Lauders självbiografi inte sitt namn efter musketören, utan efter Aramis, den afrodisiska, turkiska roten. Att sälja toalettartiklar till män 1965 var inte lätt, och Aramis mötte till en början ingen större framgång, men efter reklamkampanjer där riktigt manliga män fick vara ansiktet utåt för doften blev det till slut en succé. Fattas bara annat, vi pratar ju om Estée Lauder.

Jag tänkte köpa den här slipsen till pappa när han fyller år. What, no Aramis this year? – Gilmore Girls ur minnet.

Åtta år efter original-Aramis, var det dags för en uppföljare och man kontaktade ännu en gång Bernard Chant. Två år tidigare hade han skapat Aromatics Elixir åt Clinique. Denna gång presenterade han Aromatics Elixir igen, men nu med inslag av en uppskruvad ros och ett något nedtonat mörker. Det blev en rosig chypreparfym, som fick heta Aramis 900. Doften för direkt tankarna till Aromatics Elixir men om man jämför dem sida vid sida och så är de två plötsligt ganska olika. Det har nog att göra med att chypre är så pass ovanligt idag att en chypreparfym alltid påminner mycket om en annan chypreparfym, fram tills man jämför dem direkt bredvid varandra. En sak som de båda åtminstone har gemensamt idag är att de flesta associerar båda parfymerna med kvinna, eller kanske snarare tant. En rosig chypre är helt enkelt en damparfym idag. Så kanske det även var på 70-talet. Kanske skapade Estée Lauder två revolutioner med sina två första herrparfymer. Den första att få män att intressera sig för parfym över huvud taget 1965. Den andra, 1973, att få män att bära en kvinnoparfym. Det sista är såklart spekulativt då jag inte med säkerhet kan säga hur dofterna uppfattades av sin samtid.

Samma år som år som Aramis 900 släpptes gav författaren Clarice Lispector ut romanen Levande vatten (Água viva). För att förbereda denna text sprutade jag på rikligt av parfymen innan jag satte mig med romanen. Estée Lauder, född av ungerska föräldrar, verksam på Manhattan. Clarice Lispector, född i Ukraina, verksam i Rio de Janeiro. Två kvinnor i den judiska diasporan i Amerika på sjuttiotalet. Kanske uppstår synergieffekter.

Jag tar tre sprut varje vrist. Det första man känner är en doft av ros, trä och lemonad. Parfymen spritter som om den var kolsyrad. Kolsyrad lemonad. Den har även samma tvåliga, oljiga kvaliteter som Aromatics Elixir. Den är på en gång studsigt ljus och dovt brun. Att det skulle vara en herrdoft är överraskande. Men det gör doften bara än ljuvligare och mer spännande, att tänka sig att män bar den. 

En halvtimme efter första spruten träder rosen fram på riktigt, tillsammans med något kryddigt som ska vara nejlika och något grönsurt som borde vara geranium. Efter ytterligare en timme kan man fortfarande känna både ros och lemonad. Samtidigt som dofterna tunnas ut träder oakmoss och patchouli fram. Precis som med tidigare omnämnde Aromatics Elixir slås man av hur främmande de här lite sura och oljiga brungröna dofterna är. Jag kan inte sluta tänka på att dessa parfymer var storsäljare och norm då de släpptes. Ursäkta att jag tjatar, men att känna en chypredoft är alltid en sådan tidsresa. 

Efter ytterligare en timme så har parfymen nästan avverkats, man måste gå riktigt nära för att känna något men den bildar i slutändan en trevlig huddoft. Kanske är den verkligen tunn men det finns även en överhängande risk att jag har blivit näsblind. Det är möjligt att det luktar som en hel yogaklass här inne. En kvinna med raspig röst sa högt “så här luktade det överallt på 70-talet” när jag bar Aramis 900 på mitt jobb vid ett tidigare tillfälle.

Om rosen bär på betydelse i konst och i litteratur så borde den väl också göra det i parfym. I konsten är rosen så klart en symbol för kärlek och sammankopplad med Venus. Ur skummet där Venus föddes växte en törnbuske och när busken vattnas med gudarnas nektar växer en vit ros upp. Det finns väl inget som säger att denna association endast skulle gälla konst och litteratur och absolut inte parfym.

Nu har det gått tre timmar sedan jag sprutade på parfymen och jag kan fortfarande skönja en kryddig ros mot oakmoss och patchouli om man pressar näsan mot huden. En lika sann doft av 70-talet som cigaretter och rökelse. Aromatics Elixir för henne och Aramis 900 för honom. 

Levande vatten

Clarice Lispector föddes 1920 i Ukraina, kanske. Det är lite osäkert. Hon hade för vana att ljuga om hur gammal hon var när hon kom till Brasilien för att verka mer brasiliansk. Det var viktigt för hennes identitet att prata och skriva på portugisiska och att vara en sann brasilianska. Hon skrev ett flertal romaner och noveller och hennes levnadstecknare hävdar att hon är den viktigaste judiska författaren sedan Franz Kafka. Jag säger inte emot. Genom hennes nyskapande prosa är hon för evigt del av det portugisiska språket. Clarice Lispector dog 1977 och ligger begravd på den judiska kyrkogården i Caju, Rio de Janeiro.

1973 skrev hon romanen Levande vatten, som är ett brev, eller en monolog, från ett hon till ett han, efter uppbrottet. De har gått skilda vägar i livet. Kanske har han avlidit. Det är inte en typisk roman, mer av en beskrivning av tillståndet. Vem jaget är och hennes relation till alltet. Framförallt är det en beskrivning av livsglädje. Lyckan i att finnas till.

Det är hart när omöjligt att skriva intressant utopisk litteratur. Vad finns det för romaner som framgångsrikt beskriver lycka? Tennisspelarna av Lars Gustafsson hävdar min vän HP. Men också denna Levande vatten av Clarice Lispector. Den börjar: “Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja.”, och fortsätter sedan: “Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationsmärtans allra mörkaste mänskliga tjut men som icke desto mindre är ett skrik av djävulsk lycka.” En ren glädje är det alltså inte. Men det är ett halleluja i samklang med kosmos. Detta är romanens programbeskrivning. Sjung halleluja. Clarice Lispector själv tyckte det var viktigare att “känna texten än att förstå den”. Jag försöker känna av den.

Berättarjaget i Levande vatten beskriver sin text, och sin tillvaro, som improvisationsjazz. Med utgångspunkt i alltet skjuter hon ut sina känselspröt i våghalsiga piruetter. Hon fångar upp undermeningar efter att ha agnat med ord, säger hon. Vid första anblick tycks det var en form av stream of consciousness. Men det är det inte, allt är medvetet. Hon beskriver sin text, i texten, som kalejdoskopisk och det är en bättre beskrivning. Det är inte stream of consciousness, det är “gnistrande mutationer”. Men får filosofiska fragment blandat med anekdoter och prosapoetiska känslotillstånd. Texten speglar henne och det speglar alltet och det glittrar grönt lila. Romanen skildrar skuggor efter solljus genom ett champagneglas. 

Romanen är ett brev till en man, död eller levande, efter uppbrottet. Men var inte orolig för henne. Efter uppbrottet är hon i extatisk glädje av att vara ett med världen i ett evigt nu. Lyssnar på musik genom handen på skivspelaren. Hon är ett med kosmos och rosendoften sitter på insidan. Eller så ska du vara orolig. Bakom glädjen vilar ett maniskt tvång att vara lycklig. Kanske hittar jag på för att det måste finnas där. Utan svärta inget ljus.

Första delen av romanen fastställer jaget och världen genom en lång extatisk lycklig monolog. Ett brev till en man efter ett uppbrott. Som försöker förklara världen och hennes del av den. Passande nog skriver hon: “När jag ska skriva till dig tar jag först på mig parfym över hela mig.” Alltmedan romanen fortgår närmar hon sig också ett du. En anonym han dyker upp allt oftare. Efter uppbrottet så sjunger hon ut ett extatiskt halleluja, som är en typ av lycka. I det tidigare förhållandet tycks hon ha upplevt en annan typ av lycka. Där finns en “fulländad gemenskap. Jag kallar det för akut tillstånd av lycka”. Inte alls som det breda alltet i kosmos. I slutet landar hon i tankar om konsten och om döden. Fortfarande i ekvilibristisk frenesi. Men vi måste återgå till rosen. 

Passande till Aramis 900‘s rosdoft har romanen långa stycken om parfym och blommor. Om blommans och doftens väsen  Lispectors berättarröst beskriver hur hon tar hem rosor och hur de hastigt dör. Men en ros verkar märkligt motståndskraftig. När hembiträdet hänvisar till rosen vet båda vilken de talar om. “… först tänker jag med glädje ge dig av nektarn, en söt saft som finns i många blommor och som insekterna lystet söker.” Jag tänker på hur Slavoj Zizek tycker att blommor borde vara barnförbjudna. Berättarjaget vill måla en ros.  Jag läser om rosor iklädd en rosig chypre. Synkroniciteten är hög. Lispector skriver: “Rosen är en kvinnlig blomma som överlämnar sig så helt och fullständigt att för den återstår inget annat än glädjen i att ha överlämnat sig. Dess doft är ett galet mysterium. När man andas in den riktigt djupt nuddar den vid hjärtats innersta djup och får hela kroppens insida att dofta. Dess sätt att öppna sig till kvinna är oerhört vackert. Blombladen smakar gott när man tar dem i munnen – det är bara att prova”. Händerna på täcket, Slavoj. 

Det finns något typiskt judiskt och något typiskt amerikanskt hos både Clarice Lispector och Estée Lauder. Den amerikanske berättelsen om landet byggt av invandrare och den judiska befolkningen i evig diaspora. Estée Lauder skapade den sportiga amerikanska inget bjäfs-kvinnan, till exempel genom Aliage, en parfym för den sportiga kvinnan som tar herrgårdsvagnen till tennisträningen. Estee Lauder fick den amerikanska mannen att bära parfym. Clarice Lispector förnyade den brasilianska prosan, förmodligen till och med det portugisiska språket, genom sin litterära utgivning.

Jag köpte en nyproducerad Aramis 900 för ett drygt år sedan, 100 ml för 300 kronor, (billigt!), men för tillfället verkar den tyvärr inte finnas i produktion. En sådan klassiker skickar man väl inte till skroten? Levande vatten finns tyvärr inte längre i tryck men går såklart att låna på bibliotek. Synd att man inte också kan låna lite parfym.

Referenser:

Estée, a Success Story av Estée Lauder

Karavan nummer 3, 2014

Levande vatten av Clarice Lispector

Nature and its Symbols av Lucia Impelluso

Perfume, a Century of Scents av Lizzie Ostrom

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

1971: Aromaterapeutiska jazzmeditationer

~ Konsten sjunger

Aromatics Elixir & Journey in Satchidananda

Tänk dig en mörk och fuktig källare. På väggen har det suttit ett medicinskåp men det har bitvis rasat och några flaskor har gått i marken, mediciner och örter har flödat ut på jordgolvet. Kanske har det börjat mögla lite. I ögonvrån tycker du dig se en mus men när du vänder huvudet är den inte längre där. Så luktar Aromatics Elixir, och det är ljuvligt.

Luca Turin skriver i parfymentusiastens bibel Perfumes, the A-Z Guide, “Att uppleva Aromatics Elixir på en parfymsticka, eller ännu bättre i luften, efter en radda modern parfym är som att se Lauren Bacall i Utpressning efter tolv avsnitt av Skål”. Luca Turin må vara en snobb men han har inte fel: Aromatics Elixir fyller rummet och skapar ett eget gravitationsfält. “Det är ogreppbart att Bernard Chant arbetade med samma material som andra näsor.”

Aromatics Elixir är en parfym i släkten chypre skapad av mästernäsan Bernard Chant för Estée Lauders då ganska nya märke Clinique. Estée Lauder, som var uppkopplad mot sin samtid, såg en möjlighet att blanda tidens fascination för aromaterapi och allergisäkerhet med utmärkt parfymkonst för att tjäna bra pengar. För att verkligen gnugga in det kliniska så hade Cliniques, som också ägnar sig åt smink och hudvård, säljare vita labbrockar och det fanns en speciell maskin, The Clinique Computer, jag skämtar inte, som kunde ta fram vilken produkt som var bäst för just din hy. Apparaten var försedd med olika mätare och siffror. Det hela var förstås mycket vetenskapligt vilket bidrog till den allergisäkra glamouren. Det är denna stämning av vetenskaplighet och laboratorier som fångas av den medicinska känslan i Aromatics Elixir. På 60-talet växte en kultur fram som sedan har blivit tidstypisk, decenniet blev oljornas tidevarv. Kulturen skiftade från att man skulle spraya på sig eau de parfumer från, säg Chanel eller Guerlain, till att man istället skulle smeta in sig i jordiga och animaliska oljor, av musk eller patchouli. Det tog ett tag för parfymhusen att haka på trenden, men det är just detta som Aromatics Elixir är ett resultat av. Att göra en antiparfym-parfym. En parfym som sammanför patchoulioljan med lite skavande kryddor, potpurri, terapeftiska oljor, samt något odefinierat medicinskt. Aromatics Elixir är hippie utklädd till vetenskapsman. Idag är doften såklart förlegad men man kan roa sig med att drömma hur 1971 doftade. Musk, oakmoss, gräs och patchouli som en tung matta över tillvaron. Den långa chypreeran.

Jag  har burit, dränkt mig i, Aromatics Elixir i en längre tid för att försöka bli ett med doften. Den ligger konstant i bakgrunden som en drone, en ihållande bakomliggande doftvägg. Luften mättas av oakmoss, patchouli och en rad andra kryddor och växter. Ibland träder en svag ros fram, ibland tvålig aldehyd. Koriander och salvia. Jag har hittat närmare 30 noter listade som beståndsdelar. Det är för mycket för min näsa att tyda ut alla, istället bildar parfymen just en konstant  bakgrundston. En drone. En drön.

Att bära runt på denna doft idag är vanskligt. Vissa hatar den. En man på Twitter beskrev parfymen som doften av använda blöjor, för andra luktar det säkert också gammal tant. Någons mormor hade den. Men axel mot axel med moderna parfymer så är den närmast avantgarde. Det är inget fel på dagens olika sandelträdofter, det är ljust och fräscht. Men om man är lagd åt det gröna och bruna så kan man längta efter en tid då chypreparfymer var hegemoni. Chypreparfymer är verkligen inget man känner dagligen år 2023. Att Aromatics Elixir fortfarande säljs, hyfsat billigt dessutom, möjligör för de flesta att vara i denna eviga medecindrone. Det är en lyx och en ynnest. 

Samma år som Estée Lauder släpper Aromatics elixir så släpper Alice Coltrane studioalbumet Journey in Satchidananda. Jag anar att de i mångt och mycket är samma tidsandas barn. Parfymen såväl som musiken har en esoterisk strävan. Aromaterapins läkande krafter och den österländska mysticismen. Ett sökande efter en väg ur 60-talet mot något nytt. 

Alice Coltranes (née McLeod) musikaliska historia börjar i hennes lokala kyrka Mt. Olive Baptist i östra Detroit. En kombination av spirituals, kalvinistiska hymner och gospel. Redan här får hon chans att utveckla sina improvisatoriska förmågor, flytande ovan de löst hållna hymnerna. Gospelimprovisationerna lever vidare genom hennes bebopperiod, på barerna i Detroit, och sedan till tempelmusiken från mitten av 70-talet och framåt. Men allt började i kyrkan och det går verkligen inte att överdriva effekten den svarta kyrkan har haft på modern musik. Alice Coltranes syster Marilyn skrev Love Hangover till Diana Ross. Marilyns barnbarn, Flying Lotus, har producerat Thundercat, Kendrick Lamar och Georgia Anne Muldrow. Det tar aldrig slut. Gud välsigne. Få institutioner i världen har lärt upp lika betydelsefulla pianister och sångare som Detroits svarta kyrkor. Här kommer ett axplock: Marvin Gaye, Stevie Wonder, Aretha Franklin, BeBe Winans, CeCe Winans och Alice Coltrane. 

Alice McLeod träffar John Coltrane och tillsammans spelar de bebop som sedan rör sig mot frijazz och så småningom mot spirituell jazz. Men det är på soloskivorna, efter John Coltranes tragiska bortgång 1967, innan hon helt hänger sig åt tempellivet, som hon skapar den kombination av jazz, trans, religion och folk som passar som handen i handsken på samtiden. Ptah, the El Daoud (1970), Universal Consciousness (1971) och  Journey in Satchidananda (1971) visar prov på slags en lidnersk knäpp lika inspirerad som Stevie Wonders utomjordiska musikproduktion mellan 1971-1976, eller The Smiths korta men oerhört inflytelserika utgivning från 1984-1987.  Strax efter att Alice Coltrane spelat in dessa skivor åker hon på världsturne tillsammans med sin guru och utvecklar sin musik och sin andlighet vidare. Alltid framåt. Men vi stannar i 1971.

Alice Coltranes fjärde soloskiva,  Journey in Satchidananda  frammanar ljudet från den esoteriska jazzens wall of sound. I bakgrunden på albumet  ligger en vägg av indiskt drönande. Där finns även tamburin och bjällror, och Coltrane glittrar på harpa och ibland på piano. “Pianot som morgonens instrument och harpan är kvällens”. Pharoah Sanders saxofon flödar genom skivan som vatten. Man kan kliva in i musiken som ett varmt bad för att  uppnå ett nästan meditativt läge. Ett tips kan vara att lägga sig på rygg och sedan försöka att följa alla instruments banor så gott man kan. Om man försöker föreställa sig de enskilda instrumenten så blir det väldigt svårt att tänka på något annat,  som min jazziga vän Rimbojanne säger.

Skivan börjar med en smittsam basgång över något jag gissar mig till är en tanpura. Ibland kan den basgången leva med mig i dagar. Sedan harpan, som ett glittrande guldregn. Och sedan Pharoah Sanders fritt flödande saxofonspel. Nämn en mjukare inledning. Coltrane och Sanders turas om att sola på harpa och saxofon. Så fortsätter albumets första sida, trummor och bas, samspelt. Bjällerklang och tamburin. När man når albumets b-sida och den fina hyllningen Something About John Coltrane blir det piano och bassolon. Skivan avslutas med  Isis and Osiris live från The Village Gate. Tanpuran är utbytt mot en oud som tillsammans med Pharoah Sanders saxofonspel frammanar drömmar om en orientalisk öken. Orientalism på det bästa av sätt. Det är onödigt att lyfta fram enstaka låtar, hela skivan är ett meditativt jazzverk som flyter in och ut ur sig själv och saknar tydliga uppdelningar. Precis som Aromatics Elixirs aromaterapi så är Journey in Satchidananda själslig balsam. De speglar båda min dröm om 1971. En liten konsertlokal där Alice Coltrane glimrar vid harpan, Pharoah Sanders tutar i sin saxofon och doften av cigarettrök blandas med chypreparfymer och esoteriska oljor.

Alice Coltrane finns tyvärr inte längre ibland oss, hon avled 2007,  men ville man se henne live var det bara att åka till  Sai Anatam Ashram, ett vediskt tempel i kaliforniens vildmark, där hon spelade hammondorgel under gudstjänsterna. I den enda vettiga bok jag har hittat om Alice Coltrane, Monument Eternal av musikvetaren Franya Berkman, beskriver författaren i förordet då hon hör Alice Coltrane för första gången, under ett yogapass på 90-talet. Efter att ha hört sig för med Yogaläraren vad det var för musik som spelats, – Alice Coltrane, är det John Coltranes dotter? – Jaha, hans fru, så beger hon sig ut i Manhattans skivaffärer i hopp om att hitta någon skiva. Det var lönlöst. Få visste ens vem hon var. Efter någon vecka gav hon upp och yogaläraren fick kopiera kassetten. 

Under 60-talet var Alice och John Coltrane ute på spirituellt uppdrag. Målen var högt satta. Att sammansmälta ett otal religiösa teorier och praktiker till en esoterisk enhet. Sedan låta det bli en del av deras musik. Från en fri jazz till en spirituell jazz. Från den svarta kristna kyrkan med språng ut i hinduism, islam och österländsk mysticism. Pharoah Sanders, Albert Ayler, Tony Scott, Don Cherry. Paret Coltrane var inte ensamma på resan. Men det är Alice Coltrane som kanoniseras nu så därför är hon extra intressant. Varför hon varit så förbisedd tidigare kan nog bero på att hon var kvinna, jazzen är trots allt ett mansdominerad fält. Att hon drog sig undan till sitt tempel och kallade sig Swamini Turiyasangitananda kan ju också ha spelat in. Men det idoga arbetet att gräva fram bortglömda kvinnor når här ännu en triumf. Man behöver inte längre jaga upp en yogalärare för att tigga kassetter för att höra hennes musik, nu räcker det med att ha ett Spotifykonto eller tillgång till Youtube.

I samma anda som Estée Lauder och Bernhard Chant gjöt aromterapi över Aromatics Elixir spred Alice Coltrane transcendens och mysticism över frijazzen. I vår tids intresse för jazz, ambient, esoterika och sidsteppade  kvinnor passar Alice Coltrane perfekt. Men även om  Alice Coltrane nu är hot shit så tycker nog de flesta att Aromatics Elixir är rykande skit. Med ett uns sötsur kattkiss. Tyvärr, får man säga. 

Referenser:

Estée, a Success Story av Estée Lauder

Monument Eternal, the Music of Alice Coltrane av Franya J Berkman

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

The Perfume Nationalist, S01E01 (podcast)

*Tack till Guldskorpionen för hjälp med scanner