Tea Rose & Den gula tapeten

The most poignant thing I remember is the Tea Rose scent Diana wore – India Hicks (brudtärna på prinsessan Dianas bröllop)

1

Jag tänkte berätta lite om parfymen Tea Rose och novellen Den gula tapeten. Tea Rose är en nischparfym från 1972. Nischparfymens historia börjar på 70-talet. Men eftersom nischparfym har en något flytande  definition så är det svårt att säga exakt när. Å ena sidan är nisch inte ett hål i väggen du kan gå till för att blanda din egen doft. Å andra sidan är nisch inte ett stort modehus, som också gör parfym. Det är någonstans där emellan. Ett parfymhus med parfym som sin huvudsysselsättning, ofta i begränsade utgåvor. Ett företag som nischat in sig på parfym helt enkelt. 

Nischparfym exploderade under 00-talet och det var Byredo och Serge Lutens som satte standarden: minimalistisk formgivning, maximalistisk prisnivå. Men det började som sagt på 70-talet. Det är vanligt att kalla L’Artisan Parfumeur (1976) för det första nischparfymhuset men jag väljer att börja min historieskrivning något tidigare, med Perfumer’s Workshops Tea Rose, lanserat i liten skala 1972.

Tea Rose är en stillastående parfym. De flesta bra parfymer tar dig på en liten resa. Den första upplevelsen är oftast en citrusfrukt, som citron eller bergamott, eller kanske en lavendel, som studsar upp från handleden. Efter en kvart lägger sig de ljusa pigga dofterna och ett mellanläge uppnås där man ofta hittar mjukare dofter som kanel eller ros. Och slutligen, efter en timme, landar parfymen. Då framträder parfymens fundament, djupa tunga dofter som till exempel oakmoss, läder, patchouli eller sandelträ. Har man köpt en välgjord  parfym från till exempel Frédéric Malle eller Le Labo så kan den här sista delen hänga kvar i dagar. Till och med överleva duschar.

Men Tea Rose är som sagt platt, vilket inte behöver vara en dålig sak. Det är en tunn ljus rosdoft med något grönt i bakgrunden när man sprutar på och det är en tunn ljus rosdoft med något grönt i bakgrunden efter en timme. Kanske kanske blir den något honungssöt efter en tid på handleden. Du går ner till din florist för att köpa lite snittblommor men kunden innan köpte allt butiken hade. Det enda som finns kvar är blomvatten och den flyktiga doften som blommorna lämnade efter sig.

Doften avspeglar sig i färgen på själva vätskan. Den är sjukligt gul med ett uns grönt i. Ljus men spetsig. En kvinna ansar sin rosenträdgård men man får gömma trädgårdssaxen för hon verkar inte helt stabil. This is the most classic example of a rose scent that smells fresh from nature. It’s Rich but not overpowering, enligt Frédéric Malle och vem är jag att säga emot Frédéric Malle? Eau de toiletten kostar 150 kronor för 120 ml, otroligt prisvärd. Om jag hade den makten skulle jag starta en subkultur runt Tea Rose. Tea Rose-core. Solblekta tyger och 1800-talslitteratur.

2

Den gula tapeten (1892) är en gotisk novell av Charlotte Perkins Gilman. Jag tänker mig tapeten i novellen som lika sjukgul som parfymen Tea Rose. Tapeten är en återkommande trop i gotiska berättelser. Samma tapet som återkommer i Repulsion. Samma tapet som i Såsom i en spegel. Färgen är motbjudande, nästan vämjelig; en förfärande smutsgul färg, egendomligt blekt av det långsamt vikande solljuset. Inte friskt och ljust vårgul utan sjukligt och smutsigt gult. Man känner den gula doften. Huvudpersonen påpekar det själv.

Berättelsen utspelar sig i en herrgård i kolonialstil, nästan ett spökslott, det var märkligt billigt att hyra, där berättaren ska vila upp efter sin graviditet som tagit hårt på henne. Inte så att hon är sjuk, hon har bara ett visst anlag för hysteri. Det säger hennes man och han är ju läkare. Det säger hennes bror och han är ju läkare. Utanför herrgården har det funnits en underbar trädgård med växthus men de är sönderslagna allihop. Den gotiska berättelsen sker nästan alltid i en föråldrad antik miljö. Ett slott eller en ruin eller, som i detta fall, en herrgård som stått tomt ett tag. Det viktiga är att miljön resonerar bakåt i historien och rymmer en potential för ruvande hemligheter.

Hon tror att det spökar men John, hennes rationelle man, läkaren, sa att det bara var drag och stängde fönstret.

Hon får sova högst upp i den gamla barnkammaren. Hon vill hellre sova i rummet mot verandan, med rosor runt fönstret, men John påpekar att i det rummet finns det bara plats för en säng. Det får bli barnkammaren en trappa upp. Eller barnkammare förresten, det är mer en gymnastiksal, med ringar i väggarna och galler för fönstren. Lika säkert och tryggt som prästgårdens barnkammare i Fanny och Alexander. Och så den brokiga gula tapeten där någon har rivit bort stora sjok. Tapeten har ett svårfångat mönster mot en solblekt smutsgul, nästan svavelgul, botten. Det gula färgar av sig och sätter sig överallt. Barnet får hennes syster ta hand om.

Det finns ett ett återkommande ställe där mönstret hänger och dinglar som en bruten nacke och två utstående ögon stirrar på en upp och ner. 

Är det inte så att när solen står helt rätt kan man se en figur bakom tapetens mönster? Jo, en figur som tycks skaka i själva mönstret, vilket håller henne fången som ett galler, för att ta sig ut. Det är märkligt hur mönstret förändras med ljuset. Nu är hon helt säker på att det är en kvinna som finns där i tapeten bakom mönstret.

Tapeten luktar faktiskt lite. Inte obehagligt direkt, men det dröjer kvar. Det är en tydligt gul lukt. 

I sann gotisk anda befinner sig huvudpersonen i flera mellanlägen där spänningar kan uppstå. Hon har just fött barn men lever ensam i en barnkammare. Hon är omhändertagen men otrygg. Hon är säker i ett rum som ligger en våning upp, till och med galler på fönstren, men något verkar försöka ta sig in till henne. Inte genom fönstret eller dörren utan från själva väggarna, väggarna som borde  göra henne säker. Spökar det eller är hon “hysterisk”? Är det ett spöke, alltså en varelse mellan dött och levande? Det är dessa mellanlägen som skapar drivet i berättelsen, genom läsarens vilja att lösa upp dem och få grundas. Det är detta som gör att gotisk skräck egentligen inte behöver vara så spännande. Det räcker med att försätta läsaren i en känsla av osäkerhet genom olika mellanlägen. Det är också därför jag så lätt  förknippar den gotiska berättelsen med parfym, som också alltid existerar i ett oförlöst mellanläge. Den är svårgripbar och flyter runt bland associationerna i våra minnen men samtidigt är parfym en fysisk vätska framtagen av en kemist i ett laboratorium. Denna gång en illgul vätska med en uns gift och en tunn ros. 

Referenser:

The Cambridge Companion to Gothic Fiction av Jerrold E. Hoggle (redaktör)

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez