Etikett: Gotik

Gotisk herrgård

~ Konsten sjunger

En herrgårdssägen & Vie de Château, intense

Jag har varit upptagen med lite olika projekt. Bland annat har jag försökt rota lite i det gotiska i svensk litteratur, samtidigt har jag snöat in på sekelskiftet. Här kommer ett exempel på båda, En herrgårdssägen (1899) av Selma Lagerlöf.  I En herrgårdssägen sätts den gotiska tonen direkt. Man kan till och med hitta dark academia, en modernare variant av gotik, om man letar.

Det var en skön höstdag mot slutet av trettiotalet. På den tiden fanns i Uppsala ett högt, gult tvåvåningshus, som stod underligt ensamt på en liten äng, långt borta i en utkant av staden. Det var ett rätt ruskigt och otrevligt hus, men det förskönades av en massa vildvin, som växte där, att det alldeles omramade de tre fönstren i övervåningen.

Ett underligt ensamt hus, ruskigt och otrevligt, täckt av vildvin i akademikerstaden Uppsala. Det får man väl kalla gotiskt. Där hittar vi den slarvige studenten Hede, som hellre spelar fiol än att ägna sig åt studierna. Hede får besök av en vän som berättar att hans mamma håller på att bli utfattig och att familjen kan förlora gården. Hede övertalas att lämna ifrån sig fiolen och fokusera på studierna. Men då stannar en kringresande cirkus utanför fönstret och Hede klättrar ut genom fönstret. På gården träffar han flickan Ingrid, lånar en ny fiol och trollbinder Ingrid och cirkusen med sin musik. Att bli en kringvandrande musiker skulle förstås samla ihop pengarna till gården snabbare än studierna, tänker Hede. Sagt och gjort.

Vi hoppar fram i tiden och andra kapitlet inleds i ännu en gotisk miljö. Först ett otrevligt hus täckt med vildvin, i utkanten av en äng, och nu en ödslig socken med karg natur. Brontë-systrarna skulle varit nöjda.

Gunnar Hedes gård Munkhytta låg i en fattig skogssocken långt borta i Västerdalarna. En stor, ödslig socken var det, karg och hård natur, vart man såg: steniga skogsbackar och småsjöar upptogo det mesta av trakten. 

Hede, vår fiolspelande hjälte, försöker göra ett klipp i sin strävan att rädda familjegården. Han köper en stor skara getter som han ska driva ner till Värmland och sälja på marknaden. När Hede och getterna beger sig ut är det barmark och torrt. Men när han och getterna når tiomilaskogen driver plötsligt en vild snöstorm in. Getterna äro nog både modiga och härdiga djur, och de kämpade fram ganska länge, men det blev ett par dagars och nätters köld. Hede gör vad han kan för att rädda getterna men kölden är ihärdig och hård. Så hård att skinnet slits av getternas ben. 

Ni vet vad tiomilaskogen vill säga. Inte en gård, inte en koja på mil och mil, bara skog. Högvuxen tallskog med trädhård bark och högtsittande grenar, ingen ungskog med mjuk bark och mjuka kvistar, som djuren kunde äta. Om inte snön hade kommit, skulle de ha gått över skogen på ett par dagar, nu kunde de inte alls komma över den. Alla getterna stannade där och människorna höll på att förgås där med.

Händelsen traumatiserar Hede till den grad att han drabbas av getfobi. Fobi för hästgetter, hundgetter och kattgetter också. Är man tillräckligt rädd för getter blir alla djur getter. Från den dagen fick Hede heta Getabocken. Getabocken, som helst vistas på kyrkogårdar, går en omväg runt de obehagliga getahästarna utanför en kyrka fram till en nygrävd grav där Ingrid, hon från cirkusen tidigare, nyligen blivit levande begravd, hon var nämligen skendöd. Att vara nervsvag är mycket gotiskt. Att vara skendöd är mycket gotiskt. En ängel kommer till Ingrid som väcks ur sin dvala och knackar på kistan tills Getabocken hör henne och gräver upp henne. Senare hamnar Ingrid i tjänst på Hedes familjegård där hon drömmer om Hedes pojkrum:

Hon tänkte sig, att hon höll på att vandra igenom hela det stora boningshuset. Hon gick genom en massa salar och rum, hon såg dem för sig med grå lärftsöverdrag på möblerna, tyllklädda tavlor och ljuskronor och på golven ett tjockt lager damm, som virvlade upp, då hon gick. Men till sist kom hon in i ett rum, där hon aldrig förr hade varit, det var ett ganska litet rum, där väggarna och taket vore svarta. Men då hon såg bättre efter, var inte rummet svartmålat, inte heller överdraget med svart tyg, utan det var så mörkt därför, att över tak och vägg hängde flädermus vid flädermus, hela rummet var inte annat än ett stort läderlappsbo. 

Kristallkronor, tyllklädda tavlor, ett tjockt lager damm och fladdermöss.

Ingrid försöker bota Hedes getfobi genom exponeringsterapi. Först lyckas hon inte men när han tar fram sin fiol och spelar de melodier han spelade när de först träffades lyckas han möta sina rädslor och gå igenom dem för att komma ut frisk på andra sidan. Jag gissar att detta är den svenska litteraturens första KBT-behandling. 

En herrgårdssägen innehåller ruskiga hus täckta av vildvin, ödsliga och karga miljöer, en plötslig storm, galenskap, en levande begravd, en nedgången herrgård och en änglalik hjältinna. Det är kul att det finns en sådan gotisk författare i vårt språkområde. Sveriges egen Brontë-syster.

Vie de Chateau

Jag tycker En herrgårdssägen luktsätts lantligt bra med Vie de Château, intense av Nicolaï Parfumeur Créateur. Jag förstår att “vie de chateau” betyder ungefär “det goda livet” men tänker istället utgå ifrån den bokstavliga översättningen “livet på slottet”. Eller i detta fall, en herrgård på landet.

Vie de Chateau, intense är i grunden en chypre med lite dragon, timjan och grapefrukt lagt ovanpå en bädd av hö och tobak. En lantlig höstdoft uppstår; en fuktig eftermiddag av mossa och hö, sött förmultnande, med årets sista vita blomma gömd bland löven. Det är det där lite söta man kan känna i skogen en fuktig höstdag. Parfymen skapar bilder av höbalar och stall på sensommaren. Hästar, kor och getter i lågt stående nordiskt solsken. 

Jag vet inte vem som bär Vie de Chateau, intense, förutom parfymnördar, och nu är parfymen också tagen ur produktion. Jag har fem, kanske tio, milliliter kvar i min flaska och när den är slut är den slut för gott. Verkligen synd, den har något unikt. Parfymvärlden drabbas konstant av bildstorm. Denna doft är snart borta som tårar i regn.

Referenser / läslista

En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

Illgul ros

~ Konsten sjunger

Tea Rose & Den gula tapeten

The most poignant thing I remember is the Tea Rose scent Diana wore – India Hicks (brudtärna på prinsessan Dianas bröllop)

1

Jag tänkte berätta lite om parfymen Tea Rose och novellen Den gula tapeten. Tea Rose är en nischparfym från 1972. Nischparfymens historia börjar på 70-talet. Men eftersom nischparfym har en något flytande  definition så är det svårt att säga exakt när. Å ena sidan är nisch inte ett hål i väggen du kan gå till för att blanda din egen doft. Å andra sidan är nisch inte ett stort modehus, som också gör parfym. Det är någonstans där emellan. Ett parfymhus med parfym som sin huvudsysselsättning, ofta i begränsade utgåvor. Ett företag som nischat in sig på parfym helt enkelt. 

Nischparfym exploderade under 00-talet och det var Byredo och Serge Lutens som satte standarden: minimalistisk formgivning, maximalistisk prisnivå. Men det började som sagt på 70-talet. Det är vanligt att kalla L’Artisan Parfumeur (1976) för det första nischparfymhuset men jag väljer att börja min historieskrivning något tidigare, med Perfumer’s Workshops Tea Rose, lanserat i liten skala 1972.

Tea Rose är en stillastående parfym. De flesta bra parfymer tar dig på en liten resa. Den första upplevelsen är oftast en citrusfrukt, som citron eller bergamott, eller kanske en lavendel, som studsar upp från handleden. Efter en kvart lägger sig de ljusa pigga dofterna och ett mellanläge uppnås där man ofta hittar mjukare dofter som kanel eller ros. Och slutligen, efter en timme, landar parfymen. Då framträder parfymens fundament, djupa tunga dofter som till exempel oakmoss, läder, patchouli eller sandelträ. Har man köpt en välgjord  parfym från till exempel Frédéric Malle eller Le Labo så kan den här sista delen hänga kvar i dagar. Till och med överleva duschar.

Men Tea Rose är som sagt platt, vilket inte behöver vara en dålig sak. Det är en tunn ljus rosdoft med något grönt i bakgrunden när man sprutar på och det är en tunn ljus rosdoft med något grönt i bakgrunden efter en timme. Kanske kanske blir den något honungssöt efter en tid på handleden. Du går ner till din florist för att köpa lite snittblommor men kunden innan köpte allt butiken hade. Det enda som finns kvar är blomvatten och den flyktiga doften som blommorna lämnade efter sig.

Doften avspeglar sig i färgen på själva vätskan. Den är sjukligt gul med ett uns grönt i. Ljus men spetsig. En kvinna ansar sin rosenträdgård men man får gömma trädgårdssaxen för hon verkar inte helt stabil. This is the most classic example of a rose scent that smells fresh from nature. It’s Rich but not overpowering, enligt Frédéric Malle och vem är jag att säga emot Frédéric Malle? Eau de toiletten kostar 150 kronor för 120 ml, otroligt prisvärd. Om jag hade den makten skulle jag starta en subkultur runt Tea Rose. Tea Rose-core. Solblekta tyger och 1800-talslitteratur.

2

Den gula tapeten (1892) är en gotisk novell av Charlotte Perkins Gilman. Jag tänker mig tapeten i novellen som lika sjukgul som parfymen Tea Rose. Tapeten är en återkommande trop i gotiska berättelser. Samma tapet som återkommer i Repulsion. Samma tapet som i Såsom i en spegel. Färgen är motbjudande, nästan vämjelig; en förfärande smutsgul färg, egendomligt blekt av det långsamt vikande solljuset. Inte friskt och ljust vårgul utan sjukligt och smutsigt gult. Man känner den gula doften. Huvudpersonen påpekar det själv.

Berättelsen utspelar sig i en herrgård i kolonialstil, nästan ett spökslott, det var märkligt billigt att hyra, där berättaren ska vila upp efter sin graviditet som tagit hårt på henne. Inte så att hon är sjuk, hon har bara ett visst anlag för hysteri. Det säger hennes man och han är ju läkare. Det säger hennes bror och han är ju läkare. Utanför herrgården har det funnits en underbar trädgård med växthus men de är sönderslagna allihop. Den gotiska berättelsen sker nästan alltid i en föråldrad antik miljö. Ett slott eller en ruin eller, som i detta fall, en herrgård som stått tomt ett tag. Det viktiga är att miljön resonerar bakåt i historien och rymmer en potential för ruvande hemligheter.

Hon tror att det spökar men John, hennes rationelle man, läkaren, sa att det bara var drag och stängde fönstret.

Hon får sova högst upp i den gamla barnkammaren. Hon vill hellre sova i rummet mot verandan, med rosor runt fönstret, men John påpekar att i det rummet finns det bara plats för en säng. Det får bli barnkammaren en trappa upp. Eller barnkammare förresten, det är mer en gymnastiksal, med ringar i väggarna och galler för fönstren. Lika säkert och tryggt som prästgårdens barnkammare i Fanny och Alexander. Och så den brokiga gula tapeten där någon har rivit bort stora sjok. Tapeten har ett svårfångat mönster mot en solblekt smutsgul, nästan svavelgul, botten. Det gula färgar av sig och sätter sig överallt. Barnet får hennes syster ta hand om.

Det finns ett ett återkommande ställe där mönstret hänger och dinglar som en bruten nacke och två utstående ögon stirrar på en upp och ner. 

Är det inte så att när solen står helt rätt kan man se en figur bakom tapetens mönster? Jo, en figur som tycks skaka i själva mönstret, vilket håller henne fången som ett galler, för att ta sig ut. Det är märkligt hur mönstret förändras med ljuset. Nu är hon helt säker på att det är en kvinna som finns där i tapeten bakom mönstret.

Tapeten luktar faktiskt lite. Inte obehagligt direkt, men det dröjer kvar. Det är en tydligt gul lukt. 

I sann gotisk anda befinner sig huvudpersonen i flera mellanlägen där spänningar kan uppstå. Hon har just fött barn men lever ensam i en barnkammare. Hon är omhändertagen men otrygg. Hon är säker i ett rum som ligger en våning upp, till och med galler på fönstren, men något verkar försöka ta sig in till henne. Inte genom fönstret eller dörren utan från själva väggarna, väggarna som borde  göra henne säker. Spökar det eller är hon “hysterisk”? Är det ett spöke, alltså en varelse mellan dött och levande? Det är dessa mellanlägen som skapar drivet i berättelsen, genom läsarens vilja att lösa upp dem och få grundas. Det är detta som gör att gotisk skräck egentligen inte behöver vara så spännande. Det räcker med att försätta läsaren i en känsla av osäkerhet genom olika mellanlägen. Det är också därför jag så lätt  förknippar den gotiska berättelsen med parfym, som också alltid existerar i ett oförlöst mellanläge. Den är svårgripbar och flyter runt bland associationerna i våra minnen men samtidigt är parfym en fysisk vätska framtagen av en kemist i ett laboratorium. Denna gång en illgul vätska med en uns gift och en tunn ros. 

Referenser:

The Cambridge Companion to Gothic Fiction av Jerrold E. Hoggle (redaktör)

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman

Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez