Droll Tales & New York Intense

Larry’s Corner
Min mormor bodde i korsningen Bellmansgatan och Sankt Paulsgatan. Jag var väldigt förtjust i att hänga där som barn, inte bara för att hon hade en massa Tove Jansson och Enid Blyton, utan också för att hon hade Södermalm precis utanför dörren. Staden har alltid lockat mig.

Vi gick ofta promenader. Det är så länge sedan nu att jag inte minns så mycket men jag minns Sankt Paulsgatan där man kunde se ner på bilarna på motorvägen och där man kunde äta pizza, jag minns den myllrande backen Götgatan ner till Medborgarplatsen och jag minns Södra stationsområdet, vilket då närmast kan beskrivas som en inhägnad grusplan med bråte på. Jag tyckte det var ett märkligt inslag i staden redan som barn.

Senare i mina tonår började de äntligen bygga Södra stationsområdet och mitt huvud fylldes av idéer om hur Södermalm skulle bli, östra och västra Söder skulle äntligen sitta ihop. Man skulle kunna gå från min mormor till Allhelgonakyrkan genom stadskvarter med barer, butiker och biografer. Så blev det förstås inte. Jag var ung och naiv, jag visste inte att människan, efter årtusenden av lyckat stadsbyggande, plötsligt glömt bort hur man gör. Jag väntade mig huvudgata, tvärgata, bakgata och trottoar mot husvägg. Det blev istället en märklig, mörk nedsänkt gångväg,  en gated community fast med mentala murar istället för fysiska. Glipor i staden som man inte förstår om de är privata eller allmänna. Besökare från andra stadsdelar finns knappt, ingen strosar in där av en slump. Trots att jag bott på Söder i flera decennier så blir jag fortfarande frustrerad över denna bortslösade potential. Den enda glädjen man får av Fatbursparken är när man äntligen kommit över till andra sidan.

Men det finns trots allt några juveler, och framför allt en riktig diamant, i kvarteren runt Södra station. I korsningen Grindsgatan och Blekingegatan driver en bibliotekarie från Detroit ett kulturcenter under namnet Larry’s Corner. Det är ett ställe som man skulle tipsa alla man känner om ifall man hittade det på semester men lätt glömmer bort när det ligger runt hörnet. När jag letade efter en bok om Don Cherry som var slutsåld överallt så hörde jag av mig till Larry som rotade fram ett exemplar. Jag tror det var då han insisterade på att jag skulle komma dit när den amerikanska författaren Iris Smyles skulle komma på besök. Jag noterade datumet och gick dit med min väninna Annina. Det var fullt och jag fick riktigt sträcka på huvudet för att kunna se författaren. Innan jag gick därifrån köpte jag hennes novellsamling Droll Tales.

Droll Tales
Iris högläsning ur Droll Tales fick mig att, ännu en gång, tänka på urbanitet. Redan i första novellen, Medusa’s Garden, möts urbana miljöer, urban kultur och urban humor. Huvudpersonen strävar efter att bli balettdansös för att bli tyngdlös och sväva. Hon flyger från metropol till metropol för att  söka till storstädernas danskompanier. När hon till slut blir antagen tackar hon nej, beger sig till flygplatsen och söker anställning som flygvärdinna. I flygplanet kom hon mycket högre upp i luften, än någonsin i dansen.

Den sista novellen i samlingen, O Lost, börjar såhär: Dr. Sokoloff stood in front of the light board, staring into my x-rays as if cavities, not eyes, were the windows to the soul. “Soft or hard?” he asked, his back still facing me.

Bara i dessa två exempel finns balett, metropoler och en typ av humor som jag förknippar med urbanitet. Dr. Sokoloff, tandläkaren, minns sin ungdom: “You make me miss my student days. Sitting In cafés, excitedly debating the merits of gold versus silver – I had a semester in Paris you know. The dentists there,” he motioned with his hand, “they have a different idea about teeth.”  Jag hör Manhattan-skildraren Woody Allen genom texten.

Iris Smyles, från Long Island, och hennes högläsning hos Larry påminde mig också om min egen tid i New York. Det var människor, bilar, intryck, överallt hela tiden. När som helst kunde man få smicker för sin kavaj eller en utskällning för att man gick för långsamt på trottoaren. Alla dagliga möten, det var bitvis aggressivt socialt. Oavsett vad man tycker om stadslivet så är det svårt att förneka att det påverkar en när man lever i det och att detta i sin tur måste påverka litteraturen som skrivs där. Storstadens uttryck fascinerar. Stirra rakt in i ljusen.

New York Intense
Drömmen om staden kan dofta. När parisiskan Patricia de Nicolaï skapade sin urbana herrparfym New York Intense (2014) utgick hon från en blandning av lavendel och vanilj. Många hävdar att Pour un homme (1934) av Caron är den allra första breda herrparfymen. Innan dess var parfym mest en angelägenhet för kvinnor och dandyer. Och eftersom Pour un homme luktar lavendel och vanilj så finns det alltså ingen mer klassisk herrdoftkombination än just den. Men Patricia de Nicolaï skulle inte vara Patricia de Nicolaï om hon stannade där. Till lavendel och vanilj adderar hon en gourmanddoft, pudrig citronkaka. Men sitter man i ett moln av New York Intense träder även något annat fram. Något kallt och hårt som påminner mig om en simhall. Jag tror det är kombinationen av lavendel, bergamott, svartpeppar och kryddnejlika som skapar denna aspekt av parfymen. Det luktar hud, direkt från simhallen.

Jag utgår ifrån att Patricia de Nicolaï försöker skapa doften av en idealisk Manhattan-man. Doften av drömmen om mannen. Men det är inte en hipster på ett konstgalleri med en modern parfym som luktar asfalt, blod eller gummi. Patricia de Nicolaï kommer från Guerlain-familjen, en släkt med både gamla pengar och gamla dofttraditioner, så hennes idé om New York är förstås skräddade kostymer från London och hala italienska skor. Doften av New York Intense är en välskräddad men mjuk man med lite vaniljsocker på ärmen, blöt i håret direkt från ett simpass. Han står och vinkar in en taxi.

Referenser:
Droll Tales av Iris Smyles
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez
Perfume, the Guide 2018 av Luca Turin & Tania Sanchez