Gotisk herrgård

En herrgårdssägen & Vie de Château, intense

Jag har varit upptagen med lite olika projekt. Bland annat har jag försökt rota lite i det gotiska i svensk litteratur, samtidigt har jag snöat in på sekelskiftet. Här kommer ett exempel på båda, En herrgårdssägen (1899) av Selma Lagerlöf.  I En herrgårdssägen sätts den gotiska tonen direkt. Man kan till och med hitta dark academia, en modernare variant av gotik, om man letar.

Det var en skön höstdag mot slutet av trettiotalet. På den tiden fanns i Uppsala ett högt, gult tvåvåningshus, som stod underligt ensamt på en liten äng, långt borta i en utkant av staden. Det var ett rätt ruskigt och otrevligt hus, men det förskönades av en massa vildvin, som växte där, att det alldeles omramade de tre fönstren i övervåningen.

Ett underligt ensamt hus, ruskigt och otrevligt, täckt av vildvin i akademikerstaden Uppsala. Det får man väl kalla gotiskt. Där hittar vi den slarvige studenten Hede, som hellre spelar fiol än att ägna sig åt studierna. Hede får besök av en vän som berättar att hans mamma håller på att bli utfattig och att familjen kan förlora gården. Hede övertalas att lämna ifrån sig fiolen och fokusera på studierna. Men då stannar en kringresande cirkus utanför fönstret och Hede klättrar ut genom fönstret. På gården träffar han flickan Ingrid, lånar en ny fiol och trollbinder Ingrid och cirkusen med sin musik. Att bli en kringvandrande musiker skulle förstås samla ihop pengarna till gården snabbare än studierna, tänker Hede. Sagt och gjort.

Vi hoppar fram i tiden och andra kapitlet inleds i ännu en gotisk miljö. Först ett otrevligt hus täckt med vildvin, i utkanten av en äng, och nu en ödslig socken med karg natur. Brontë-systrarna skulle varit nöjda.

Gunnar Hedes gård Munkhytta låg i en fattig skogssocken långt borta i Västerdalarna. En stor, ödslig socken var det, karg och hård natur, vart man såg: steniga skogsbackar och småsjöar upptogo det mesta av trakten. 

Hede, vår fiolspelande hjälte, försöker göra ett klipp i sin strävan att rädda familjegården. Han köper en stor skara getter som han ska driva ner till Värmland och sälja på marknaden. När Hede och getterna beger sig ut är det barmark och torrt. Men när han och getterna når tiomilaskogen driver plötsligt en vild snöstorm in. Getterna äro nog både modiga och härdiga djur, och de kämpade fram ganska länge, men det blev ett par dagars och nätters köld. Hede gör vad han kan för att rädda getterna men kölden är ihärdig och hård. Så hård att skinnet slits av getternas ben. 

Ni vet vad tiomilaskogen vill säga. Inte en gård, inte en koja på mil och mil, bara skog. Högvuxen tallskog med trädhård bark och högtsittande grenar, ingen ungskog med mjuk bark och mjuka kvistar, som djuren kunde äta. Om inte snön hade kommit, skulle de ha gått över skogen på ett par dagar, nu kunde de inte alls komma över den. Alla getterna stannade där och människorna höll på att förgås där med.

Händelsen traumatiserar Hede till den grad att han drabbas av getfobi. Fobi för hästgetter, hundgetter och kattgetter också. Är man tillräckligt rädd för getter blir alla djur getter. Från den dagen fick Hede heta Getabocken. Getabocken, som helst vistas på kyrkogårdar, går en omväg runt de obehagliga getahästarna utanför en kyrka fram till en nygrävd grav där Ingrid, hon från cirkusen tidigare, nyligen blivit levande begravd, hon var nämligen skendöd. Att vara nervsvag är mycket gotiskt. Att vara skendöd är mycket gotiskt. En ängel kommer till Ingrid som väcks ur sin dvala och knackar på kistan tills Getabocken hör henne och gräver upp henne. Senare hamnar Ingrid i tjänst på Hedes familjegård där hon drömmer om Hedes pojkrum:

Hon tänkte sig, att hon höll på att vandra igenom hela det stora boningshuset. Hon gick genom en massa salar och rum, hon såg dem för sig med grå lärftsöverdrag på möblerna, tyllklädda tavlor och ljuskronor och på golven ett tjockt lager damm, som virvlade upp, då hon gick. Men till sist kom hon in i ett rum, där hon aldrig förr hade varit, det var ett ganska litet rum, där väggarna och taket vore svarta. Men då hon såg bättre efter, var inte rummet svartmålat, inte heller överdraget med svart tyg, utan det var så mörkt därför, att över tak och vägg hängde flädermus vid flädermus, hela rummet var inte annat än ett stort läderlappsbo. 

Kristallkronor, tyllklädda tavlor, ett tjockt lager damm och fladdermöss.

Ingrid försöker bota Hedes getfobi genom exponeringsterapi. Först lyckas hon inte men när han tar fram sin fiol och spelar de melodier han spelade när de först träffades lyckas han möta sina rädslor och gå igenom dem för att komma ut frisk på andra sidan. Jag gissar att detta är den svenska litteraturens första KBT-behandling. 

En herrgårdssägen innehåller ruskiga hus täckta av vildvin, ödsliga och karga miljöer, en plötslig storm, galenskap, en levande begravd, en nedgången herrgård och en änglalik hjältinna. Det är kul att det finns en sådan gotisk författare i vårt språkområde. Sveriges egen Brontë-syster.

Vie de Chateau

Jag tycker En herrgårdssägen luktsätts lantligt bra med Vie de Château, intense av Nicolaï Parfumeur Créateur. Jag förstår att “vie de chateau” betyder ungefär “det goda livet” men tänker istället utgå ifrån den bokstavliga översättningen “livet på slottet”. Eller i detta fall, en herrgård på landet.

Vie de Chateau, intense är i grunden en chypre med lite dragon, timjan och grapefrukt lagt ovanpå en bädd av hö och tobak. En lantlig höstdoft uppstår; en fuktig eftermiddag av mossa och hö, sött förmultnande, med årets sista vita blomma gömd bland löven. Det är det där lite söta man kan känna i skogen en fuktig höstdag. Parfymen skapar bilder av höbalar och stall på sensommaren. Hästar, kor och getter i lågt stående nordiskt solsken. 

Jag vet inte vem som bär Vie de Chateau, intense, förutom parfymnördar, och nu är parfymen också tagen ur produktion. Jag har fem, kanske tio, milliliter kvar i min flaska och när den är slut är den slut för gott. Verkligen synd, den har något unikt. Parfymvärlden drabbas konstant av bildstorm. Denna doft är snart borta som tårar i regn.

Referenser / läslista

En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez

Larry’s Corner, Södra stationsområdet

Droll Tales & New York Intense

Larry’s Corner
Min mormor bodde i korsningen Bellmansgatan och Sankt Paulsgatan. Jag var väldigt förtjust i att hänga där som barn, inte bara för att hon hade en massa Tove Jansson och Enid Blyton, utan också för att hon hade Södermalm precis utanför dörren. Staden har alltid lockat mig.

Vi gick ofta promenader. Det är så länge sedan nu att jag inte minns så mycket men jag minns Sankt Paulsgatan där man kunde se ner på bilarna på motorvägen och där man kunde äta pizza, jag minns den myllrande backen Götgatan ner till Medborgarplatsen och jag minns Södra stationsområdet, vilket då närmast kan beskrivas som en inhägnad grusplan med bråte på. Jag tyckte det var ett märkligt inslag i staden redan som barn.

Senare i mina tonår började de äntligen bygga Södra stationsområdet och mitt huvud fylldes av idéer om hur Södermalm skulle bli, östra och västra Söder skulle äntligen sitta ihop. Man skulle kunna gå från min mormor till Allhelgonakyrkan genom stadskvarter med barer, butiker och biografer. Så blev det förstås inte. Jag var ung och naiv, jag visste inte att människan, efter årtusenden av lyckat stadsbyggande, plötsligt glömt bort hur man gör. Jag väntade mig huvudgata, tvärgata, bakgata och trottoar mot husvägg. Det blev istället en märklig, mörk nedsänkt gångväg,  en gated community fast med mentala murar istället för fysiska. Glipor i staden som man inte förstår om de är privata eller allmänna. Besökare från andra stadsdelar finns knappt, ingen strosar in där av en slump. Trots att jag bott på Söder i flera decennier så blir jag fortfarande frustrerad över denna bortslösade potential. Den enda glädjen man får av Fatbursparken är när man äntligen kommit över till andra sidan.

Men det finns trots allt några juveler, och framför allt en riktig diamant, i kvarteren runt Södra station. I korsningen Grindsgatan och Blekingegatan driver en bibliotekarie från Detroit ett kulturcenter under namnet Larry’s Corner. Det är ett ställe som man skulle tipsa alla man känner om ifall man hittade det på semester men lätt glömmer bort när det ligger runt hörnet. När jag letade efter en bok om Don Cherry som var slutsåld överallt så hörde jag av mig till Larry som rotade fram ett exemplar. Jag tror det var då han insisterade på att jag skulle komma dit när den amerikanska författaren Iris Smyles skulle komma på besök. Jag noterade datumet och gick dit med min väninna Annina. Det var fullt och jag fick riktigt sträcka på huvudet för att kunna se författaren. Innan jag gick därifrån köpte jag hennes novellsamling Droll Tales.

Droll Tales
Iris högläsning ur Droll Tales fick mig att, ännu en gång, tänka på urbanitet. Redan i första novellen, Medusa’s Garden, möts urbana miljöer, urban kultur och urban humor. Huvudpersonen strävar efter att bli balettdansös för att bli tyngdlös och sväva. Hon flyger från metropol till metropol för att  söka till storstädernas danskompanier. När hon till slut blir antagen tackar hon nej, beger sig till flygplatsen och söker anställning som flygvärdinna. I flygplanet kom hon mycket högre upp i luften, än någonsin i dansen.

Den sista novellen i samlingen, O Lost, börjar såhär: Dr. Sokoloff stood in front of the light board, staring into my x-rays as if cavities, not eyes, were the windows to the soul. “Soft or hard?” he asked, his back still facing me.

Bara i dessa två exempel finns balett, metropoler och en typ av humor som jag förknippar med urbanitet. Dr. Sokoloff, tandläkaren, minns sin ungdom: “You make me miss my student days. Sitting In cafés, excitedly debating the merits of gold versus silver – I had a semester in Paris you know. The dentists there,” he motioned with his hand, “they have a different idea about teeth.”  Jag hör Manhattan-skildraren Woody Allen genom texten.

Iris Smyles, från Long Island, och hennes högläsning hos Larry påminde mig också om min egen tid i New York. Det var människor, bilar, intryck, överallt hela tiden. När som helst kunde man få smicker för sin kavaj eller en utskällning för att man gick för långsamt på trottoaren. Alla dagliga möten, det var bitvis aggressivt socialt. Oavsett vad man tycker om stadslivet så är det svårt att förneka att det påverkar en när man lever i det och att detta i sin tur måste påverka litteraturen som skrivs där. Storstadens uttryck fascinerar. Stirra rakt in i ljusen.

New York Intense
Drömmen om staden kan dofta. När parisiskan Patricia de Nicolaï skapade sin urbana herrparfym New York Intense (2014) utgick hon från en blandning av lavendel och vanilj. Många hävdar att Pour un homme (1934) av Caron är den allra första breda herrparfymen. Innan dess var parfym mest en angelägenhet för kvinnor och dandyer. Och eftersom Pour un homme luktar lavendel och vanilj så finns det alltså ingen mer klassisk herrdoftkombination än just den. Men Patricia de Nicolaï skulle inte vara Patricia de Nicolaï om hon stannade där. Till lavendel och vanilj adderar hon en gourmanddoft, pudrig citronkaka. Men sitter man i ett moln av New York Intense träder även något annat fram. Något kallt och hårt som påminner mig om en simhall. Jag tror det är kombinationen av lavendel, bergamott, svartpeppar och kryddnejlika som skapar denna aspekt av parfymen. Det luktar hud, direkt från simhallen.

Jag utgår ifrån att Patricia de Nicolaï försöker skapa doften av en idealisk Manhattan-man. Doften av drömmen om mannen. Men det är inte en hipster på ett konstgalleri med en modern parfym som luktar asfalt, blod eller gummi. Patricia de Nicolaï kommer från Guerlain-familjen, en släkt med både gamla pengar och gamla dofttraditioner, så hennes idé om New York är förstås skräddade kostymer från London och hala italienska skor. Doften av New York Intense är en välskräddad men mjuk man med lite vaniljsocker på ärmen, blöt i håret direkt från ett simpass. Han står och vinkar in en taxi.

Referenser:
Droll Tales av Iris Smyles
Perfumes, the A-Z Guide av Luca Turin & Tania Sanchez
Perfume, the Guide 2018 av Luca Turin & Tania Sanchez