The Wind Among the Reeds & Jicky

Om esoterika betyder hemlig kunskap är den unge William Butler Yeats en esoterisk poet. Det svårbegripliga är en del av poängen med hans poesi. Men där finns inte bara svårbegripligheter, det finns också sång och rörelse. Jag har läst diktsamlingen The Wind Among the Reeds från 1899.

I tidstypisk nationalistisk och antibrittisk anda ville irländaren Yeats skapa en “genuint irländsk kultur med bortglömda sagor, myter och sånger som grund”. Yeats använder det mytiska för att bygga en fantastisk värld för sin poesi. Han tvingar också läsaren att ta ett beslut. Antingen läser man dikterna med ett uppslagsverk i knät eller så ser man de svårtydda referenserna som en kvalitet i sig, att det är en kvalitet att man inte helt förstår. Så här inleds The Wind Among the Reeds:

The Hosting of the Sidhe

The host is riding from Knocknarea
And over the grave of Clooth-na-Bare;
Caoilte tossing his burning hair,
And Nimh calling Away, come away

Vad är Sidh? Var ligger Knocknarea? Clooth-na-Bare, Caoilte, Nimh? Orden låter som besvärjelser.

Redan själva pärmen på boken skvallrar om innehållet. En mörkt blå pärm med vattenväxter i guld som bildar ett “keltiskt” mönster. Den fysiska bokens utformning samverkar med referenser och teman i texterna för att skapa en egen värld. Upplevelsen är mytiskt och väcker min inre fantasyläsande tonåring. Jag hade gärna läst dikterna i sin originalutformning, i det vackra klotbandet, men min ekonomi tillåter tyvärr inte sådana utsvävningar.

Yeats framhåller att “symboler är grundläggande för poesin och förklarar att poesin är del av en större erfarenhet, att den är ett medel för att kommunicera med den andliga värld som döljer sig bakom den synliga.”

Utöver den irländska mytbildningen så var Yeats medlem i den ockulta ordern Hermetic Order of the Golden Dawn och vän med den legendariska ryska ockultisten Madame Blavatsky. Även denna symbolvärld sipprar in i hans poesi. Ockultistisk symbolik och teosofi är bokstavligen esoterika. Exakt var i poesin detta visar sig är inte lika tydligt för mig, som det keltiska. Men förutom att vara vackert i sig självt så antas detta vara en blinkning till det teosofiska: The silver apples of the moon, The golden apples of the sun.

Mytologin och esoterikan ger läsningen en kvalitet oavsett om man förstår eller inte. Det bildar en klangbotten även om man inte lägger det intrikata pusslet. Vi kan backa lite i föregående dikt, The Song of the Wandering Aengus, och ta hela sista stycket så kan ni se. Här får man följa den gamle Aengus som letar tröstlöst efter en gammal flamma.

Though I am old with wandering
Through hollow lands and hilly lands,
I will find out where she has gone,
And kiss her lips and take her hands;
And walk among long dappled grass,
And pluck till time and times are done
The silver apples of the moon,
The golden apple of the sun.

Man förstår Yeats även om man inte kan spåra alla symboler. Och om man nu inte skulle förstå så hör man ändå ljuden och känner rytmen. Man hör hur Yeats dikt sjunger.

Jicky
The room smelled of her perfume (at some point I asked her what it was, and Colette said: “Jicky. The Empress Eugénie always wore it… Proust wore it. Or so Cocteau tells me. But then he is not too reliable”) – Truman Capote

Jag sammanför poeten Yeats och med parfymen Jicky, av Aimé Guerlain. Inte för att Jicky luktar som Yeats poesi utan för att om Yeats bar parfym är det stor chans att det är just Jicky. Man får kanske lov att anta att en man som är så snobbig i sin poesi, och titta hur han ser ut på fotografier, måste ha valt sin doft med omsorg.

Jicky is the oldest perfume in continuous existence: since 1889, the year of the Eiffel Tower – Luca Turin

Jicky är en unisexparfym, vilket det tjatas om, det tjatas om att Jicky är en tidig unisexparfym, från 1889. Detta är till hälften en konstruktion, jag menar, det fanns varken dam- eller herrparfym på 1800-talet, det fanns bara parfym och parfym bars av kvinnor och av dandys. Men Jicky blev en favorit bland sekelskiftets dandys. Proust ska ha burit Jicky, liksom Arthur Conan Doyle och Charlie Chaplin.

Å ena sidan. Herrparfym, damparfym och unisexparfym finns inte på riktigt. Är det meningen att jag ska spruta det på kuken? All parfym kan förstås användas av alla personer. Men, å andra sidan associeras lukter till kön, eller åtminstone genus, socialt och kulturellt. Så på något sätt finns ändå herrdofter och damdofter. Och unisexdofter. Jag ger mej. Vad som är en herrparfym bestäms helt enkelt av kulturen och är föränderligt. Men låt för guds skull inte detta hindra dig.

Basen för Jicky är en kombination av lavendel och vanilj. Just den kombination bildar vad som brukar anses vara den första parfymen som specifikt riktade sig mot män, Pour un Homme (1934) av Caron. Alltså bokstavligen den mest klassiska doftkombinationen för parfymerade män. Ovanpå denna blandning av vanilj och lavendel svävar en fräsch citrus- och lätt kryddblandning och i botten ligger det civet och osar. Riktig civet är numera förbjudet, men denna syntetiska civet ger ändå parfymen en kroppslig, en del skulle säga fekal, aspekt. Det sammanlagda intrycket blir en gammaldags herrdoft, med lite lätt fräschör högst upp och ett uns rövsvett i botten. Om man absolut bara vill lukta hemtrevligt så fungerar ovan nämnda Pour un homme utmärkt men det har något att bära en parfym som är komplex och som resonerar så djupt i historien som Jicky. Sean Connery bar Jicky; Sean Connery håller med mig.

Jicky ska ha haft en starkare och råare doft förut. Det är såklart synd att den blivit tamare och renare, mindre stökig, med tiden, men man måste komma ihåg att innan 1990, eller ska vi säga 1980, så skedde rökning överallt. Alla parfymer existerade mot en fond av cigarettrök. På restaurang, på tågstation, på jobb, på middag, hos dina föräldrar. För att nå fram till en eventuell partner på danspalatset behövde parfymen vara högljudd. När jag var ung i början på 90-talet brukade jag ta rökplats på flyget till Paris. Rökplatserna låg längst bak i planet och alla som ville röka fick pallra sig bak till mig. Sen stod de där och kraxade. Där luktade det distinkt av kombinationen cigarettrök och full askkopp. Jag försöker ha det i åtanke när jag försöker förstå gamla parfymer och acceptera att de inte längre är lika potenta.

Slutligen. Det finns en genre av parfym som marknadsförs mot bögendomen. Den försöker lukta som sexuella möten på offentliga toaletter och badhus. Det mest kända exemplet är kanske Kouros (1981) av YSL. Kouros doftar citrus och musk sprejade ovanpå kroppsvätskor. Jag tror man kan spåra den typen av parfym till Jicky och Jicky var just ovanligt populär bland män. Jicky är förmodligen  denna parfymgenres stamfader. Tillsammans bildar de en lång och vacker berättelse från Proust och sekelskiftets dandys till badhus i Marais.

Referenser
Natur & kulturs litteraturhistoria av redaktörer Carin Franzén och Håkan Möller
Paris: Capital Of Guerlain av Laurence Benaïm
Perfumes: The A-Z Guide av Luca Turin och Tania Sanchez
Var hemlig och gläds: Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar av Carl-Johan Malmberg